BUNKE buŋ³ke², r. l. m.; best. -en; äfv. (numera nästan bl. i Finl.) BUNKA buŋ³ka², r. (l. f.); best. -an; äfv. (numera bl. ss. koll. i bet. 1, bygdemålsfärgadt) BUNK buŋ⁴k, r. l. m.; best. -en; pl. -av, äfv. (numera bl. i Finl., hvard.) -or ((†) -er 1556). ( -o- 1784–1913. bunk: 1587 (: footbunck); jfr 1 slutet. bunka, nom. sg., c. 1638)

[fsv. bunke (i ssgrna bunka-bitær, -brytare, till bet. 2, onäfrabunke, till bet. 4); jfr d. bunke (i bet. 4; i ä. d. äfv. i bet.: lastrum samt i bet.: skeppslast), isl. bunki (i bet.: skeppslast), mnt. bon(i)k (i bet.: lastrum samt i bet.: skeppslast); enligt

BHESSELMAN i NysvStud. 1922, s. 186 ff. afledt af BUNA med ett kollektivbildande k-suffix. Bet. 2 o. 5 finge i så fall tänkas utgå från en bet.: träställning l. dyl., i förra fallet med tanke på de stänger l. det trägaller hvarå varorna i ä. tid hvilade i skeppets lastrum, i senare fallet med specialisering till: laggkärl. Möjl. föreligga dock här flera olika ord; jfr HELLQUIST]

[BUNKE 1]

1) (numera bl. bygdemålsfärgadt) namn på olika växter, urspr. o. i sht sådana som till största delen utgöras af torra o. styfva stjälkar o. följaktligen ge ett dåligt kreatursfoder (se utförligare BHESSELMAN i NysvStud. 1922, s. 186 ff.); numera nästan bl. (ss. ellips af): ormbunke. UHIÄRNE Vitt. 79 (1664). WESTE 1807; om släktet Pteris Lin.). WAHLENBERG FlSv. 510 1826; om Artemisia vulgaris Lin.). – särsk. om en del olika gräs; ofta (koll.) i formen bunk. Ogräs; såsom Agrostis spica venti, som här kallas Tåtel och Bunk. VetAH 1767, s. 181 (anfördt från Kalmar län). LYTTKENS Växtn. 1485, 1504, 1519 1913; anfördt från Dalarna o. nordligare landskap). jfr ORM-BUNKE.

[BUNKE 2]

2) (förr) å fartyg: lastrum l. skeppslast? (Han) skiött store kraffvelens dragerep aff så att råå och segell fulle nedh i buncken. HSH 2: 52 (c. 1550).

[BUNKE 3]

[jfr motsv. anv. i sv. dial. (Finl.)]

(†) däckslast. Förbjudes: .. Att lägga bredare bunke å (kanal-)fartyg än 23 fot. SFS 1850, nr 20, s. 2.

[BUNKE 4]

[delvis sannol. lån från d. l. sydsv. dial.]

(i sht hvard., mindre br.) packe, knippa, bunt; hög; hop, mängd, massa. SPEGEL GV Eee 1 a (1685). 2:ne bunkar dräll till sammans öf(ve)r 60 alnar. VDAkt. 1720, nr 277. TLandtm. 1885, s. 193 (om märgel). En bunke aktier. NDA 1913, nr 10, s. 5. – jfr NÄFVER-BUNKE. – särsk.

[BUNKE 4.a]

a) tätt, från omgifningen skarpt skildt bestånd af vass, säf o. d., rugge; jfr BÄNK I. JUHLIN DANNFELT 348 (1886). jfr VASS-BUNKE.

[BUNKE 4.b]

b) skogsv. i fråga om flottningstimmer: (fast) flotte, mosa (motsatt: ringbom). 2NF 8: 648 (1907).

[BUNKE 5]

5) flatbottnadt, rundt l. ovalt kärl med växlande användning o. af (däraf betingadt) olika material o. utförande i öfrigt. CivInstr. 16 (1547). Miölken .. måste .. sijlas, sombliga bruka i Bunckar, sombliga uti Baljor. RÅLAMB 13: 57 (1690). Vi ha i många år använt bunkar af kraftig förtent stålplåt (för degens bearbetning). Idun 1924, nr 7 1/21, s. 25. jfr BAD-, BLECK-, DISK-, FIL-, FOT-, KOPPAR-, MJÖLK-, SIL-, SPILL-, TRÄ-, TVÄTT-, ÄRT-BUNKE. – särsk. (i fackspr., utom i ssgn BUNK-STÅL numera mindre br.) om slutet laggkärl som (i sht förr) användes till inpackning af för export (sjöledes) afsedt stål; stundom med tanken äfv. l. företrädesvis riktad på det inpackade stålet) RINMAN Jernförädl. 336 (1772). 20 till 25 bunkar stål. JernkA 1868, Bih. s. 32.

[BUNKE 6]

6) bergv. i ssgrna AFDRAGS- o. KOL-BUNKE.

Ssgr

: (5)

– BUNK-FORMIG.

– (1 slutet) BUNK-HÖ. (bygdemålsfärgadt i vissa trakter)

"Bunkhö" (dvs. hö af Molinia cærulea Lin.) anses af befolkningen i norra Dalarne i godhet uppgå mot vallhöet. LAHT 1891, s. 109.

– BUNK-LAG, se B.

– (5 slutet) BUNK-STÅL. ( bunk- 1772 osv. bunke- 1793) metall. en sort fyrkantjärn med hög kolhalt som förr vanl. förpackades i bunkar för export sjöledes; jfr FAT-, LÅD-STÅL. RINMAN Jernförädl. 336 (1772). JernkA 1906, s. 787.

– BUNK-ÄRA, se under BUNKA, v.

– (5) BUNKA-LAG, äfv. (numera bl. ngn gg) BUNK- l. BUNKE-LAG, n. ( bunk- 1807 osv. bunka- 1793 osv. bunke- 1695 osv.)

[BUNKE-LAG.ssg 1]

1) (numera bl. hvard., mindre br.) urspr.: sammanfattningen af de personer (i sht till sjöss) som (bruka) äta ur gemensamt matkärl, backlag; matlag; för gemensamt intagande af mat (o. dryck) bänkadt sällskap; numera ofta allmännare: kamratskap, sällskap, kotteri, följe, "gäng"; särsk. i uttr. hålla, slå sig i, vara i bunkalog (med ngn) o. d.; stundom i klandrande mening. (Somliga hålla till godo med skymford m. m.) allenast dhe få Dricka, och hålle Bunckelag med dem som kunna spendera. FERNANDER Theatr. 263 (1695); möjl. till 2. Manskapet var (vid matkokningen) som om skeppsbord fördeladt i vissa så kallade bunkelag. WINGÅRD Minn. 9: 7 (1848). Man samlade sig i ett stort gemensamt bunkalag vid Landströms bord. DIDRING Malm I: 123 (1914).

[BUNKE-LAG.ssg 2]

2) (numera bl. hvard., föga br.) festlig måltid, kalas, gästabud. ENEMAN Resa 2: 18 (1712). Deltagande i lustbarheter och bunkalag bereda icke (aktning). CFAFWINGÅRD (1820) hos FEHRMAN Wingård I: 31.

(† utom i -LAG):

– BUNKE-LAG, se B.

– (4) BUNKE-LEGA. Det gagnar .. (utsädesrågen) rätt mycket, at få en tilräckelig bunkelega (dvs. att få ligga otröskad i ladan) om 8 a 10 veckor: CARLESON Hush. 637 (1756).

– BUNKE-STÅL, se A.

– (2) BUNKE-SUR. om fisk: som legat länge i fiskefartygets lastrum, innan den rensats o. saltats? Vare icke tillåtit, at blanda färsk fisk med den, som et eller flera dygn legat oupskuren och osaltad, och kallas bunke-sur. PH 5: 3614 (1754).