BYGEL by²gel², stundom (i bet. 1)
BÖGEL bø³-, i bet. 1 r. L. m., i bet. 2 m.; best. -n ((†) -gelen MÖLLER 1: 114 (1745)) pl. -glar; stundom (i bet. 1) BYGLA by³gla², r. l. f.; best. -an; pl. -or. ( bygel1581 osv. bygglar, pl. 1697. bygla (pl. byglor) 1546–1881. bögel (pl. böglar) 1563–1900. böd(i)jlel(l) 1601–1843. böglor, pl. 1523) [fsv. böghil; jfr d. böjle, ä. d. bøgel, bøiel, isl. bygill, mnt. bogel, mnl. bogel, buegel, t. bügel; till stammen i BUGA, BÖJA; med afs. på förhållandet mellan ö- o. y-former jfr
TAMM,
HELLQUIST samt
NOREEN VS 3: 211]
[BYGEL 1]
1) stycke metall l. läder o. d. som bildar en hel l. half ring o. d. samt tjänar till handtag l. fäste l. skydd l. Stöd o. d. för ngt; ofta elliptiskt för ngn ssg, ss. STIG-, VAR-BYGEL m. fl. GR 1: 153 1523;
om stigbygel).
Därs. 26: 708 1556;
om värjebygel). Skon består endast af en såla, utan öfverläder och bakstycke; framtil går tvärsöfver en bögel, som fodras med linne, af en flngers tjocklek. CPTHUNBERG
PVetA 1784,
s. 18.
ERICSSON Ur. 220 1897;
om å ur befintlig ring, hvari urkedjan är fäst).
JANSON Lögn. 95 1912;
om varbygel). jfr
FÖR-,
HJÄLM-,
KONTAKT-,
LÅS-,
SPIR-,
STIG-,
VAR-,
VÄRJBYGEL m. fl. – särsk.
[BYGEL 1.a]
a) om hvar särskild af de tvänne bågformiga delarna af en räfsax o. d. HushBibl. 1757, s. 390. SkogsvT 1909,
s. 317.
[BYGEL 1.b]
b) (metall)båge som (vanl. i förening med flore andra) bildar taket i en sluten krona. En Kongl. Crona, med sine otta Bygglar. BerC11Begrafn. 1697, s. C 2 a. RiksdRevStatsv. 1900,
s. 234.
[BYGEL 1.c]
c) mus. krökt rör som gifver ett mod detsamma förlängdt mässingsinstrument en annan grundton. Bögeln får namn efter den tonart man för tillfället behöfver använda, t. ex.: f-bögel, ess-bögel o. s. v. HÖIJER MusLex. (
1864).
[BYGEL 2]
2) [eg.: person med brandvaktssax?; jfr d. bøjle, fånglänk]
(
hvard.)
polis; exekutionsbetjänt. Ser dig intet menskligt öga – ʃ "Bygelns" öga ser dig visst. SN 1879,
s. 87.
SUNDÉN (
1885).
Ssgr (till
1):
–
BYGEL-JÄRN [BYGEL-JÄRN.ssg 1]
1) stycke järn i form af on bygel. TT 1881,
s. 106.
Därs. 1898,
B. s. 49.
[BYGEL-JÄRN.ssg 2]
2) [efter t. bügeleisen]
(
†)
strykjärn. Bögel eller GlantsJärn. BoupptVäxjö 1764.
PASCH Årsb VetA 1827,
s. 99.
–
BYGEL-KNAPP.
på ur: knapp hvari bygeln är fäst. –
BYGEL-KORG. (
i fackspr.)
(Värjfäste) med parerstång och en eller flere byglar (bygelkorg). BILLMANSON Vap. 92 (
1882).
–
BYGEL-REM.
rom med (stig)bygel; äfv. (i sht förr) om bygelformigt böjd rem. FörordnRyttBeklädn. 1729,
s. 5.
–
BYGEL-UPPDRAG ~⁰², äfv. ~²⁰ urm. == -UPPDRAGNING. Silfver-Herrur med guldrand, cylinderverk, bygeluppdrag.
SD(L) 1896,
nr 4, s. 7.
–
BYGEL-UPPDRAGNING ~⁰²⁰. urm. (fickurs) uppdragning gm inrättning i bygelknappen; konkret, om dylik inrättning. TT 1889,
s. 185.
Avledn.. (till
1):
–
-BYGLAD ,
p. adj. försedd med (så l. så många) byglar; i ssgr, ss. SJUBYGLAD m. fl.
–
BÖGLA ,
v. -ing.
[efter t.
bügeln, till
bügeleisen (se
BYGEL-JÄRN)]
(
†)
i fråga om hattillverkning: glätta. PASCH ÅrsbVetA 1827,
s. 98,
99.