BÄFVER BÄVER bä⁴ver, sbst.¹, i bet. 1 m. l. r., i bet. 2–4 r. l. m. ((†) n. HFinlKamF 1: 135 1531; i bet.

[BÄFVER.sbst1 2]

2) ); best. -n ((†) bäfren Fosz 564 (1621), AGARDH (o. LJUNGBERG) I. 1: 29 (1852); bäfveren Fosz A 5 b (1621), FISCHERSTRÖM 4: 154 (1792)); pl. bäfrar bä³vrar², stundom (i sht i Skåne) ⁴⁰. ( befver (bef(f)u-) 1531 – 1848; se vidare under BÄFVERGÄLL)

[fsv. bäver; liksom d. bærer af mnt. bever, etymologiskt identiskt med BJUR, sbst.¹ (se vidare den etymol. afd. under d. o.)]

[BÄFVER.sbst1 1]

1) (den i Sverge numera utrotade) gnagaren Castor fiber Lin. (o. dess amerikanska varietet Castor canadensis Kuhl); zool. äfv. allmännare, om hela gnagarsläktet Castor Lin.; jfr BJUR sbst.¹ HELSINGIUS F 8 a (1587). Här hade Bonden skjutit en liten bäfver, jag frågade, hvad bäfvern äter? svarades björkbark, tallbark, rönbark, men hälst aspbark. LINNÉ Ungd. 2: 34 (1732). Bäfvern är stor som en medelmåttig hund, har en platt naken svans och korta ben; på bakfötterna har han en simhud mellan tårna. BERLIN Lsb. 69 (1852). Otrolig möda kostade det bäfrarna att tillreda sin bostad, och man har däraf ordstäfvet: "flitig som en bäfver". MODIN GTåsjö 203 (1916). – särsk. i utvidgad anv., om olika bäfvern närstående l. om bäfvern erinrande djur; i ssgrna DESMANS-, HAFS-, SUMP-BÄFVER m. fl.

[BÄFVER.sbst1 2]

2) bäfverskinn; numera bl. ss. ämnesnamn. 1 littith beffuer. HFinlKamF I: 115 (1531). HB 3: 224 (1644). (Gösta Berling) har en päls af finaste bäfver. LAGERLÖF Berl. 1: 69 (1891).

[BÄFVER.sbst1 3]

3) ett slags ylleväfnad som utgör en imitation af bäfverskinn. PrHb. 1: 169 (1884).

[BÄFVER.sbst1 4]

4) om en blandning af bäfvergäll o. olivolja resp. om flytande bäfverfett; i ssgrna KLÄCKBÄFVER, KVICK-BÄFVER.

Ssgr (i allm. till 1):

– BÄFVER-BO, n.

jfr -HUS, -HYDDA. DALIN 1850.

– BÄFVER-BÄR. (frukt af) växten Rubus castoreus Læst. NYMAN VäxtNatH 2: 65 (1868). FRIES Ordb. (c. 1870).

– BÄFVER-BÄRS-ÖRT bot. NYMAN VäxtNatH 2: 64 (1868).

– BÄFVER-DAMM, r. l. m. af bäfrar byggd damm. KALM Resa 3: 228 (1761).

– BÄFVER-DJUR.

[BÄFVER-DJUR.ssg 1]

1) (†) == BÄFVER 1. Doch är en Vnderligh tingh medh bäfwer Diuren, at ther the weeta Aspe skogen när till Ååen liggia, .. tå gå the hopetaalz i Aspe skogen gnaga trän omkull med sina tänder. LEINBERG VLand 6: 6 (1674). OEDMAN Bahusl. 298 (1746).

[BÄFVER-DJUR.ssg 2]

2) zool. gnagare tillhörande familjon Castoridæ Wagn. NILSSON Fauna 1: 330 (1847). LILLJEBORG Däggdj. 340 (1871).

– BÄFVER-FETT. (i sht förr inom medicinen användt) fettämne som erhålles från bäfver; särsk. om dyl. fett från bäfverns analkörtlar. PH 11: 276 (1777). BERLIN Farm. 1: 183 (1849). LINDGREN Läkem. 56 (1918).

– BÄFVER-FISKE. (numera mindre br.) om bäfverfångst (med nät o. d.) i vatten. LINNÉ Ungd. 2: 333 (1734). JmtFmT 3: 14 (1902).

– BÄFVER-FÅNGST. jfr -FISKE. -FÅNGE 1, -JAKT. FISCHERSTRÖM 4: 145 (1792).

– BÄFVER-FÄLL. afdragen, ogarfvad hud af bäfver. NF 2: 1439 (1878).

– BÄFVER-FÄLLA. vid bäfverfångst använd fälla. KALM Resa 2: 324 (1756). EKMAN NorrlJakt 217 (1910).

– BÄFVER-FÄNGARE. (†) == -JÄGARE. VetAH 1756, s. 221. FISCHERSTRÖM 4: 153 (1792).

– BÄFVER-FÄNGE. (†)

[BÄFVER-FÄNGE.ssg 1]

1) bäfverfångst; stundom: sätt att fånga bäfver; äfv. konkret. BARCKHUSEN Cotossichin 99 (1669). Till bäfver-fänge brukas saxar, tenor, och nät. NORDHOLM Djurf. 35 (1749). De förnämsta Bäfver-fängen, äro följande: Nät bindas (osv.). VetAH 1756, s. 215. (En person dömdes till) sin andels afstående i Bäfver-fänget i Rotån. NorrlS 94 (1798).

[BÄFVER-FÄNGE.ssg 2]

2) inrättning för bäfverfångst. Hemgrafven (i Medelpad), en elf, som 1771 hade det enda Bäfver-fänget. DYBECK Runa 1842–43, 1: 19.

– BÄFVER-GÄLL, Se d. o.

– BÄFVER-HATT. hatt förfärdigad af till filt beredt bäfverhår, kastorhatt. Fine bäfver hattar. OxBr. 11: 693 (1637). FRÖDING Guit. 61 (1891).

– BÄFVER-HUS. jfr -BO. NORDHOLM Djurf 36 (1749). EKMAN NorrlJakt 213 (1910).

– BÄFVER-HYDDA. jfr -BO. LILLJEBORG Däggdj. 370 (1871).

– BÄFVER-HÅR. ASScF 18: 498 (i handl. fr. 1642).

– BÄFVER-JAKT. jfr -FÅNGST. BARCKHUSEN Cotossichin 93 (1669).

– BÄFVER-JÄGARE. jfr -FÄNGARE. NILSSON Fauna 1: 418 (1847).

– BÄFVER-KOLONI. jfr -SAMHÄLLE. Enligt säkra uppgifter, (meddelade mig för 14–15 år sedan), voro redan då i hela norra Lappmarken alla Bäfver-kolonier förstörda. NILSSON Fauna 1: 417 (1847).

– BÄFVER-KÖTT. Bäfverkött uppätes, är fett såsom svinkött och har en behagelig smak. NORDHOLM Djurf. 37 (1749).

– BÄFVER-MÖSSA. mössa af bäfverskinn. BoupptVäxiö 1856.

– BÄFVER-NÄT. nät för fångande af bäfver. NORDHOLM Djurf. 36 (1749). EKMAN NorrlJakt 218 (1910).

– BÄFVER-PUNG. (†) bäfvergällspung. NORDHOLM Djurf. 37 (1749).

– BÄFVER-PÄLS. särsk. till 2: päls af bäfverskinn. HEDENSTIERNA FruW 115 (1890).

– BÄFVER-RÅTTA. zool.

[BÄFVER-RÅTTA.ssg 1]

1) bisamråtta (se d. o. 2. HOLMGREN Däggdju. 269 (1865).

[BÄFVER-RÅTTA.ssg 2]

2) den i Sydamerika hemmahörande gnagaren Myopotamus coypus Geoffr., sumpbäfver. THORELL Zool. 2: 134 (1861).

– BÄFVER-SAMHÄLLE ~⁰²⁰ l. ~²⁰⁰. jfr -KOLONI. LILLJEBORG Däggdj. 366 (1871).

– BÄFVER-SKINN. GR 3: 155 (1526).

– BÄFVER-SLÄKTE(T). zool. gnagarsläktet Castoi Lin. NILSSON Fauna 1: 198 (1820).

– BÄFVER-STJÄRT. (numera mindre br.) bäfversvans. The .. bäffuerstierter j oss szände. GR 16: 170 (1544). HEINRICH (1814).

– BÄFVER-STOCK. (förr) ett slags giller för fångande af bäfver på land. Han hafwer .. 50 befwerstockar in på fiellet. ÅngermDomb. 20/1 1648, s. 144. EKMAN NorrlJakt 474 (1910).

– BÄFVER-SVANS. DALIN 1850.

– BÄFVER-TRÅD. bot. det i Nordamerika hemmahörande trädet Magnolia virginiana Lin., hvars bark gärna ätes af bäfrar. KALM Resa 2: 324 (1756).

– BÄFVER-ULL. jfr -HÅR. ASScF 18: 498 (i handl. fr. 1642). Ymer 1905, s. 161.

– BÄFVER-VÅNA. (†) jfr -NÄT. (En ägare hade den andre) ovetande vitjat samfäldta bäfvervonor. NorrlS 94 (1798).