BÄNDEL bän⁴del, r. l. m. l. n.; best. (knappast br.) -n, ngn gg äfv. -dlen, l. -dlet; pl. (knappast br.) -dlar l. == ((†) -dier (1877)). [fsv. bändil, m., band, rep, motsv. d. bändel, n., isl. bendill, t. bändel; afledn. till BAND]
[BÄNDEL 1]
1) [BÄNDEL 1]
1) (
i sht i Skåne)
smalt, väfdt band af bomull l. dyl. att binda ngt med; vanl. koll. ss. varubeteckning. En bunt hvit bändel. BoupptVäxiö 1742. SCHLYTER Ordb. 190 (
1877).
[BÄNDEL 2]
2) i öfverförd anv. om ngt som liknar en bändel; bl. i ssgr. jfr TO-BÄNDEL.
Ssgr:(
1)
–
BÄNDEL-BAND. (
i sht i Skåne)
== BÄNDEL. MÖLLER (
1790).
– (
2)
BÄNDEL-KORSNÄBB.
zool. benämning på den med två hvita tvärband öfver da svarta vingarna försedda fågeln Loscia bifasciata Nilss. NILSSON IllumFig. (
1830).
– (
2)
BÄNDEL-TÅNG.
[jfr d. bændeltang]
bot. bändling (se d. o.). TurÅ 1918,
s. 198.