BÖLD böl⁴d, r. l. f. (l. m.) (m. LIND (1749), SAOL 1900; jämte r. o. f.)); best. -en; pl. -er ³² ((†) -ar PPGOTHUS Und. Ee 3 b (1590), RelCur. 310 (1682: Pestilens Böldarne)). ( byl- 3Mos. 13: 18 (Bib. 1541), SYLVIUS Mornay 563 (1674). böl- VarR 16 (1538) osv. – bölda (bylda) SYLVIUS Mornay 563 (1674: Byldor, pl.), PORTHAN BrefCalonius 75 (1794). bölde L. PAULINUS GOTHUS Pest. 92 a (1623: Etterbölde)) jämförelsevis stor (rund) bulnad som beror på varig inflammation i underhudsväfnaden, utgående från en l. flera talgkörtlar; jfr ABSCESS Nu har det gått hål på bölden. Skära en böld. VarR 16 (1538). Handen will altijdh wara på bölden (dvs. där det gör ondt). Linc. Bb 4 a 1640; ordspråk). (Somliga) äro långt ömtåligare än en böld, hvilken ömmar innan man rört honom. Hoffmann Förnöjs. 56 (1752). Bölder måste mogna innan de brista. TEGNÉR (WB) 5: 299 (1825). På halsen .. visade sig en bulnad som mognade till en böld. LUNDEGÅRD Tit. 66 (1892). – jfr BLOD-, BRAND-, BRÖST-, ETTER-, HALS-, LUNG-, PEST-, SPIK-, TAND-, ÖGON-, ÖRON-BÖLD m. fl. – bildl. a) om ngt särskildt ömtåligt. Then Bölden (dvs. de påfviska villfarelserna) tordes ingen röra widh, så framt han icke wille vndergå Dödzfahra. SCHRODERUS Os. 2: 666 (1635). "Nu rörde du vid bölden," genmälte Östen. STRINNHOLM Hist. 2: 605 1836; öfv. fr. isl.). (†) Efter man i sådana stadgar måste trycka mången på bölden, det är göra bonom hinder i sin egennytta, då vore bäst att (osv.). HALLENBERG Hist. 4: 527 (efter handl. fr. 1616). b) om ngt ondt o. elakartadt. En böld på samhällskroppen. Skrymtans stygga böld. LYBECKER 177 (c. 1715). Högmod är en siälenes böld, som af egenkärlek är upsvullen. Hoffmann Förnöjs. 31 (1752). jfr SAMHÄLLS-, SYNDA-BÖLD.