C se⁴, n.; best. c'et se⁴et, äfv. c't se⁴t; pl. == l. c'n se⁴n; pl. best. c'en se⁴en l. c'na se⁴na. [jfr d. o. fr.
c (uttaladt
se⁴), eng. c (uttaladt
si⁴), t.
c (uttaladt
tse⁴), it.
c (uttaladt
Ci⁴), af lat.
c. Det lat. tecknet
c (C, på ä. inskrifter), som lånats af gr. Γ (Γ, yngre γ), "gamma", tecken för
g-ljud (se för öfr.
GAMMA), var från början tecken för såväl
g- som
k-ljud, senare uteslutande för det sistnämnda. Lat.
k-ljud undergick senare gm palatalisering framför len vokal förändringar, som gifvit olika resultat i de olika romanska spr.: i nyfr.
s-ljud, i it.
C-ljud osv., under det att bokstafven
c bibehållits ss. tecken för de på detta sätt uppkomna ljuden. – I fsv. användes
c i stor utsträckning ss. tecken för
k-ljudet (se
ff. (
1868) o.
KOCK Fsv. ljudl. 51 ff. (
1882) )]
[C 1]
1) om c användt ss. bokstafstecken (skriftecken l. typ) för språkljud, numera i sv., utom i vissa förb., särsk. ck (i st. f. kk), ch o. sch, nästan bl. ss. tecken för s-ljudet framför len vokal i ord af lat.-romanskt l. eng. ursprung, tidigare äfv. regelbundet ss. tecken för k-ljudet framför hård vokal l. framför konsonant i ord af nämnda ursprung. Bokstafven c. Stort C. Litet c. Kursivt c. Inte gammalt swenskt ool begynner på c eller ch. Alle äre de tåf däd nye slaget:.. Cantzlij,.. ceremonie, Christlig, .. Confect, Creatur ..; pronuncieras som s framför e ok i: Cirkel, Citron, elljest som k. COLUMBUS Ordesk. 44 (
1678).
The som äro grekiska och latinska ord, och hafwa c med sig, och brukas i wårt språk, behålla (i allm.) sitt c. SWEDBERG Schibb. 5 (
1716).
C, i svänska språkets skrifvande, är onödigt, och i dess ställe bör brukas k och s. HOFI Skrifs. 107 (
1753); jfr: I främmande ord, som i svänskan komma att brukas, lärer man dock c icke kunna ombära, såsom: Cicero, Consistorium .. etc.
Därs. 109.
Så sant jag lefver, det är min frökens stil! Det är hennes C'n, hennes U'n, hennes T'n. HAGBERG Shaksp. 7: 289 (
1849).
C är i all Nordisk bokskrift jemnbördigt med k, fastän det icke i den äldre svenska har samma öfverlägsenhet som i den äldsta Isl. RYDQVIST SSL 4: 279 (
1808).
C är den tredje bokstafven i de flesta europeiska språks alfabet. F. LÄFFLER i NF (
1878). jfr
ANTIKVA-,
FRAKTUR-C. I egennamn särsk. familjenamn, användes
c ännu ofta ss. tecken för
k-ljudet framför hård vokal l. konsonant, t. ex.
Carl (jämte det numera vanligare Karl), Carlén, Cleve, Collan, Creutz. [C 2]
2) i symbolisk användning. [C 2.a]
a) för att beteckna det tredje i ordningen; vid numrering motsv. siffran 3; jfr (ordboksar-, tiklarna) A 3 a B 3 a. Serien C. Kåren C. Söndagsbokstafven för detta år är C. Han är i tredje C, dvs. tredje klassen,.parallellafdelningen C (om skolgosse). Femte klassen.. Parallel-afdeln. C. Förteckn. öfv. lärj. i Lunds katedralskola 1877,
h. t. s. 16.
De.. tre undervisningslinierna (vid allm. läroverken) .. må betecknas på följande sätt:.. Linien C. Ralister: läsa hvarken latin eller grekiska. Lärov.-komit. försl. 1884,
1: 15.
Ped. tidskr. 1885,
s. 196.
Katal. öfv. Malmö h. allm. lärov. 1903,
v. t. s. 22.
[C 2.b]
b) vid gradering i kvalitativt hänseende för att beteckna sämre kvalitet som kommer i tredje rummet; särsk. ss. beteckning för det (urspr.) tredje hufvudbetyget (urspr. närmast under B), om uppförande: "oklanderligt", om insikter o. flit: "försvarlig", allmännare: icke godkänd. Han har fått C i latin. C betyder lättsinnigt och ostadigt uppförande. Försl. t. skolordn. 1817,
s. 89.
Märkenas betydelse i afseende på (lärjungarna;) Bergning:.. C betyder behöfvande. Därs. Bokstäfverna.. utmärka betyg för flit under sista terminen; hvarvid må nämnas, att a betyder berömlig, b godkänd och c sämre. Lärj. ordn. uti Nya elem.-sk. 1840,
s. 2.
Bokstäfverna.. beteckna med afseende på 1) de skriftliga profven, läroämnena i den muntliga examen samt mogenhetsbetyget: .. C = Icke godkänd... 4 Examens godkännande eller underkännande af Censorerna: .. C = Underkänd examen. ZIMMERMAN o. STJERNSTEDT 87 (
1871).
SFS 1878,
nr 53, s. 68.
[C 2.c]
c) för att på ett generellt sätt beteckna ngt bestämdt, ngt gifvet; särsk. i algebra ss. tecken för ngn bekant storhet; jfr (ordboksartiklarna) A 3 c, B 3 c an. [C 3]
3) tonk. om ton o. d. [C 3.a]
a) [att c, icke a, blifvit grundtonen i vårt moderna tonsystem, beror (väsentligen) därpå, att vid ä. tiders sträfvan att inom musiken använda människorösten till så stort djup som möjligt – hvarunder man efter hand nedåt tillade den ena tonen efter den andra till den gregorianska skalans första ton, grofva a – omsider grofva c befanns utgöra gränsen för den inom musiken användbara människorösten. Fastställandet af c ss. grundton tillskrifves italienaren G. LAZARINO, som lefde i början af 1500-talet]
första tonen l. grundtonen i den normala (oförtecknade) durskalan; tonen c. Subkontra c (C[comb_0347] l.C₂), kontra c (C[comb_0332]. l. C₁), grofva c (C), ostrukna c (c), ettsttrukna c (c[comb_0305] l. c¹) osv. MIKLIN Marpurg Generalbasen § 3 (
1782).
Såsom musikterm betecknar c det första steget i den diatoniska skalan samt gäller såsom utgångspunkt och grundval för hela det moderna tonsystemet. A. LINDGREN i NF (
1878).
Trestrukna c[comb_trestrukna] står på 2:dra hjelplinien öfver violinsystemet. MÖLLER Lärob. i mus. 5 (
1880). – särsk.
i förb. höga c (förr äfv. det höga c), om tvåstrukna c sjunget af en tenorsångare o. betraktadt ss. kriterium på en väl utpräglad tenorstämma, om det kan tagas med full o. vacker bröstton; äfv. (i fråga om sopranröst) om trestrukna c. Jag ämnar .. att ge – (operan) "Profeten",. om jag bara hade en tenor, som kunde ta det höga C. SÄFSTRÖM Det höga C 8 (
1858).
Ett par af dessa trior gingo upp till höga c, som Widen tog med den skäraste bröströst. C. R. NYBLOM i Ord o. bild 1900,
s. 11.
Småfröknarne skrattade högt upp på höga c. I. LANGE i SDS 1901 nr 26, s. 3. jfr
TENOR-C.
[C 3.b]
b) sträng, tangent, orgelpipa osv. som angifver tonen c. VOGLER Clav.-sch. 24 (
1798).
MECKLIN För beg. i tonk. 24 (
1802).
Orgelklaviaturens vanliga djupaste tangent är C ur grofva oktaven. MANKELL,
Mus. hist. 1: 241 (
1864).
[C 3.c]
c) tonart som har c till grundton, särsk. C dur. Eulers bref 29 (
1786).
Om man spelar i C, är C Hufvudtonen. VOGLER 1Harm. 1 (
1794).
Ett Allegro i C. NORMAN Mus. upps. 121 (
1883,
1888). – särsk.
i uttr. C dur C moll (ofta skrifna c-dur, c-moll, stundom äfv. uttalade se³~dɯ²r, se³~mol²) Scala i C dur. MIKLIN Marpurg Generalbasen § 19 (
1782).
C-moll. Den tonart som företecknas med trenne b, och hvars 1:sta ton är c. HÖIJER 1Mus.-lex. (
1864).
(Cherubinis) reqviem i c-moll. MÖLLER Lärob. i mus. 46 (
1880).
Den kända mästerliga klavér-fugan i c-dur (af Mozart). PT 1902,
nr 105 A, s. 3.
[C 3.d]
d) nottecken som utmärker tonen c. Må vi derföre låta c stå qvar på papperet; men vi sjunga ciss. MANKELL Mus. hist. 2: 408 (
1864).
[C 4]
4) (eg. uppkommet ur mensuralmusikens öppna halfcirkel ss. tecken för viss tidslängd hos tonerna i ett musikstycke) tonk. ss. taktbeteckning för att (under formen [specialtecken_musik] l. [specialtecken_musik] angifva fyrafjärdedelstakt l. heltakt samt (genom)struket (under formen [specialtecken_musik] l. för att angifva fyratvåendelstakt l. halftakt. ENVALLSSON Mus. lex. (
1802).
4/4 takten eller "heltakten" .. tecknas .. medelst bokstafven C. A. LINDGREN i NF 15: 1313 (
1891).
Ssgr –
(2 a) CAFDELNING ³-⁰²⁰.
–
(3 c) C-DURS-ACKORD ~⁰~⁰².
–
(3 c) C-DURS-HARMONI ~⁰~⁰². Euterpe 1: 15 (
1823).
–
(3 c) C-DURS-KVARTETT ~⁰~-⁰².
–
(3 c) C-DURS-SKALA ~⁰~⁰. ( -dursskala) MECKLIN För beg. i tonk. 80 (
1802).
M. JOSEPHSON i
PT 1899,
nr 90 A, s. 3 –
(3 c) C-DURS-SONAT ~⁰~⁰².
–
(3 c) C-DURS-SYMFONI ~⁰~⁰². ( -dur-somfoni) I Andantet ur Mozarts C-dursymfoni förekommer ett lika intressant som berömdt exempel på taktvexling. WEGELIUS Musikl. 1: 39 (
1888).
M. JOSEPHSON i
PT 1898,
nr 21, s. 3.
–
(3 c) C-DURS-TEMA ~⁰ ~⁰. ( dur-tema) M. JOSEPHSON i
1PT 1897,
nr 72 A,
s. 3 –
(3 c) C-DURS-TRIO ~⁰~⁰.
– (
1)
C-FACK ~, i en stilkast.
– (
1)
C-FJÄDER ~⁰. vagnsfjäder (till uppbärande af vagnskorgen) af en form som liknar l. påminner om bokstafven c. S. HERMELIN i
Tidn. i idr. 1894,
Juln. s. 15.
O, de gamla "schäsarna" med sina C-fjädrar – hur de vaggade! SÄTHERBERG Lefnadsm. 363 (
1896).
–
C-FJÄDERS-VAGN ~⁰⁰~. En utmärkt god 4-sittsig C-fjedersvagn med foderfördäck och selar. AB 1845,
nr 178, s. 4.
–
(3 a) C-FLÖJT ~². flöjt hvars lägsta ton utgöres af ettstrukna c. –
(3 a) C-FOT ~². om nedersta stycket af en c-flöjt. en ebenholtz-flöjt med C-fot och utdrag. DA 1824,
nr 203, s. 5.
–
(3 a) C-HORN ~². horn på hvilket notskriftens c motsvaras af tonen c (på lågt c-horn klingande en oktav lägre än noteringen); jfr -VALTHORN. –
(3 a) C-KLARINETT ~⁰⁰². klarinett på hvilken notskriftens c motsvaras af tonen c. VOGLER Clav.-sch. 8 (
1798).
C-klarinetten noteras i enlighet med sin verkliga tonhöjd. WEGELIUS Musikl. 2: 177 (
1889).
–
(3 a) C-KLAV ~². klav som angifver läget af ettstrukna c på notplanet; jfr -NYCKEL. ENVALLSSON Mus lex. 49 (
1802).
FRÖBERG Harm.-lära 1: 180 (
1878).
Tre Cklaver (förekomma). för den höga tonregionen sopran-klaven på den första och alt-klaven på den tredje linien samt för den låga tonregionen tenorklaven på den fjerde linien. MÖLLER Lärob. i mus. 4 (
1880).
WEGELIUS Musikl. 1: 8 (
1888).
–
(3 a) C-KORNETT ~⁰², r. l. m. kornett på hvilken notskriftens c motsvaras af tonen c. –
(2 a) C-LINJE ~⁰. särsk. vid läroverk. En frivillig latinkurs på C-linien (reallinien). Ped. tidskr. 1885,
s. 332.
–
(3 c) C-MOLLS-ACKORD ~⁰~⁰².
–
(3 c) C-MOLLS-HARMONI ~⁰~⁰². Euterpe 1: 13 (
1823).
–
(3 c) C-MOLLS-KVARTETT ~⁰~⁰².
–
(3 c) C-MOLLS-MÄSSA ~⁰~⁰. (-moll-mässa) Mozarts c mollmässa. PT 1902, nr 105 A, s. 3
–
(3 c) C-MOLLS-SONAT ~⁰~⁰² (-moll-sonat) WEGELIUS Mus. hist. 877 (
1893).
–
(3 c) C-MOLLS-SYMFONI ~⁰~⁰². ( -moll-symfoni) Af alla Beethovens symfoniska skapelser finnes det måhända ingen. som förvärfvat sig en så allmän popularitet .. som C-moll-symfonin. WVEGELIUS Mus. hist. 351 (
1893).
M. JOSEPHSON i
PT 1897,
nr 72 A,
s. 3 –
(3 c) C-NYCKEL ~⁰. == -KLAV. VALENTIN Musikhist. 1: 122 (
1900).
–
(3 a) C-PIPA ~⁰, sbst. särsk. om orgelpipa som angifver tonen c. WEGELIUS Musikl. 2: 185 (
1889).
–
(3 a) C-STRÄNG ~, sbst. särsk. om lägsta (gröfsta öfverspunna) strängen å violoncell o. altviol. HÖIJER Mus.-lex. (
1864).
–
(4) C-TAKT ~². [specialtecken_musik]-takten kan låta skilja sig til 8 pedes, när c-takten blott innehåller fyra. ENVALLSSON Mus. lex. 34 (
1802).
–
(3 a) C-TRUMPET ~⁰². jfr -HORN. VOGLER Clav.sch. 7 (
1798).
En låg c-trumpet.. klingar en oktav lägre än den skrifves. WEGELIUS Musikl. 2: 181 (
1889).
–
(3 a) C-VALTHORN ~⁰² l. ~⁰. jfr -HORN. VOGLER Clav.-sch. 7 (
1798).