BÖJNING böj³niŋ², r. l. f. (m. SAHLSTEDT (1773); best. -en; pl. -ar. (bög- 1640–1788. böy- 1698. böj- 1765 osv.) [jfr d. bøning, t. beugung o. biegung]
vbalsbst. till BÖJA v.,; ofta konkret(are). – särsk. [BÖJNING 1]
1) till BÖJA, v I 1. [BÖJNING 1.a]
a) abstr. Linc. Fp 2 b (1640). Försöken (angående spänstighetsgränsen hos järnstänger) hafva blifvit anställda .. på 4 olika sätt, neml. genom töjning, böjning, vridning och sträckning. BERZELIUS ÅrsbVetA 1828,
s. 72. jfr
HOP-,
IN-,
KRING-,
KRUM-,
NED-,
OM-,
UPP-,
UT-BÖJNING m. fl. – särsk.
[BÖJNING 1.a.α]
α) till BÖJA v., I 1 b. SvSaml. 4: 139 (
1765).
jfr HUFVUD-, KNÄ-, KROPPS-BÖJNING m. fl. – särsk. α') gymn. till BÖJA v., I 1 b α,; ofta motsatt: sträckning. Böjning och sträckning (t. ex. af armarna). Böjning och (samtidig) vridning af bålen.
LGBRANTING 1: 21 (
c. 1860).
jfr ARM-, BAKÅT-, BÅL-, FOT-, FRAMÅT-, HAND-, HUFVUD-, KNÄ-, NACK-, RYGG-, SID-, SPÄNN-, UNDERARMS-BÖJNING m. fl. . EHRENGRANAT HästRör. 31 (1818).
DENS. Ridsk. I. 1: 32 (
1836).
[BÖJNING 1.b]
b) fys. Om den afvikning från den rätliniga banan som en ljusstråle gör vid passerandet genom fina öppningar l. förbi kanterna af tunna ogenomskinliga kroppar, diffraktion; jfr BÖJA v. I 1 c. ALMROTH Fischer 2: 323 (
1837).
Ljusets böjning vid genomgång af en springa. MOLL Fys. 4: 112 (
1901).
[BÖJNING 1.b]
b) till BÖJA v., I 1 d, konkretare: krökning, bukt, båge, krok; kurva; rundning. Floden gör här en böjning åt väster. Kustlinjens tusen böjningar. Hakans (näsans, kindens) fina böjning. VERELIUS 164 (
1681).
HOLMQVIST Skrifn. 45 (
1890). jfr
HJÄSS-,
HÖGER-,
IN-,
UT-,
VÄNSTER-BÖJNING m. fl. – särsk. (
i fackspr.)
: böjdt rör; knä. TLev. 1897,
nr 8, s. 3.
[BÖJNING 2]
2) till BÖJA v., I 2. Han helsade åt alla sidor med en böjning på hufvudet. TOPELIUS Fält. 5: 265 (
1866, 1867).
[BÖJNING 3]
3) (
numera föga br.)
till BÖJA v., I 3: förändring, skiftning, växling, variation. Med artikulerade ljud förstås sådana böjningar af rösten, i hvilka vokal- och konsonantljud tydligen uttryckas. ENBERG SvSpr. 1 (
1836).
CARLÉN Rosen 463 (
1842). jfr
RÖST-,
TON-BÖJNING.
[BÖJNING 4]
4) språkv. till BÖJA v., I 4: förhållande(t) att böjas (på ett visst sätt), sätt att böjas, flexion; förr äfv.: böjningsform, böjningsändelse. Regelbunden, oregelbunden böjning. Stark, svag böjning. Yttre böjning (dvs. medelst tillfogade ändelser l. hjälpord). Inre böjning (dvs. förändring at formerna gm af- l. omljud o. d.). Främmande ords bögning. IHRE Förel. 16 (
1745).
Konjugera är att i en antagen ordning uppräkna ett Verbs böjningar, för hvarje Mod, Tempus, Nummer och Person. MOBERG Gr. 42 (
1815).
NOREEN VS 7: 86 (
1906). jfr
ADJEKTIV-,
GENUS-,
KONGRUENS-,
MODUS-,
NOMINAL-,
NUMERUS-,
ORD-,
PERSONAL-,
PRONOMINAL-,
SUBSTANTIV-,
VERB-,
VERBAL-,
ÄNDELSE-BÖJNING m. fl.
[BÖJNING 5]
5) (
†)
== BÖJELSE 3. Bögning allenast til godt.
EMPORAGRIUS Cat. C 7 a (
1669).
WALLIN 2Pred. 3: 254 (
1811). – särsk.
== BÖJELSE 3 a. (Du, moder!) Skall ge (själf) en nytänd själ (dvs. ditt barn) dess första ädla böjning. WALLIN Vitt. 1: 7 (
1805).
Ssgr – (
4)
BÖJNINGS-ELEMENT.
språkv. I de indoeuropeiska .. språkstammarna .. kan böjningen uttryckas dels genom särskilda böjningselement .. och dels genom inre förändring. NF 2: 1467 (
1878).
–
(1 a) BÖJNINGS-FASTHET ~²⁰ l. ~⁰², (i fackspr.)
motståndskraft mot böjning; särsk. i fråga om växtstam l. annan växtdel. UtsädT 1896,
s. 116. –
– (1 a β)
BÖJNINGS-FENOMEN.
fys. diffraktionsfenomen. FOCK 1Fys. 367 (
1854).
– (
4)
BÖJNINGS-FORM, pl.
-er. språkv. om hvar o. en af de olika former som ett ord antager under sin böjning (ofta motsatt: grundl. stamformen); förr äfv.: böjningssätt. MOBERG Gr. 33 (
1815).
Böjningsformerna bildas vanligen af stammen (eller stammarna) medelst afledning. NOREEN VS 7: 86 (
1906).
–
(1 a beta) BÖJNINGS-FÄRG fys. i pl., om de färgfenomen som uppstå vid ljusets diffraktion. NF 3: 1191 (
1880).
–
(1 a beta) BÖJNINGS-GALLER fys. jfr -GITTER. (Ett) böjningsspektrum, alstradt vid det sammansatta (ofärgade) ljusets gång genom en mängd parallella, ytterst smala öppningar, tillsammans bildande ett så kalladt gitter .. böjningsgaller. NF 3: 1191 (
1880).
–
(1 a beta) BÖJNINGS-GITTER.
fys. == -GALLER. NF 3: 1191 (
1880).
–
(1 a) BÖJNINGS-HÅLLFASTHET ~¹⁰². tekn. hållfasthet vid böjning, beräknad efter den största påkänning pr ytenhet som materialet förmår uppbära utan att brista. TT 1894,
K. s. 49.
– (
4)
BÖJNINGS-KATEGORI.
språkv. Böjningskategorierna .., dvs. de (grammatiska) kategorier som gifvit upphof åt och tagit sig uttryck i vissa höjningar eller flesonstyper. NOREEN VS 5: 39 (
1904).
– (
4)
BÖJNINGS-KLASS.
språkv. klass af ord som böjas på samma sätt; flexionsklass; böjningstyp. TULLBERG SvSpr. 1: 6 (
1836).
– (
4)
BÖJNINGS-LÄRA,
r. l. f. språkv. lära(n) om (l. den del af grammatiken som behandlar) ordböjningen, flexionslära. LINDER Om -er 27 (
1890).
–
(1 a) BÖJNINGS-MASKIN.
tekn. bockningsmaskin. TT 1871,
s. 134.
– (
4)
BÖJNINGS-MÄRKE.
språkv. kännetecken som utmärker (viss) böjningsform. FörsökSvSpr. 20 (
1847).
– (
4)
BÖJNINGS-MÖNSTER.
språkv. paradigm; jfr -SCHEMA. TULLBERG SvSpr. 2: 23 (
1836).
–
BÖJNINGS-PROF. särsk.
tekn. prof som anställes för att utröna ett föremåls l. ett ämnes (särsk. järns l. ståls) hållfasthet vid böjning. JernkA 1818,
1: 134.
–
(1 a) BÖJNINGS-PUNKT. särsk. (
†)
mat. punkt på en kurva där dennes krökning ändras från konvex till konkav l. tvärtom, inflexionspunkt. PALMQUIST ConSect. 8 (
1752).
–
(1 a) BÖJNINGS-RADIE. (
†)
mat. krökningsradie. VetAH 1814,
s. 5.
FOCK 1Fys. 87 (
1853).
– (
4)
BÖJNINGS-REGEL, pl.
-regler.
språkv. –
(1 a β) BÖJNINGS-SPEKTRUM.
fys. gitterspektrum. FOCK 1Fys. 368 (
1854).
– (
4)
BÖJNINGS-SÄTT.
språkv. sätt på hvilket ett ord böjes, flexionssätt; äfv. konkretare: böjningstyp.
LAUREL Inl. 69 (
1750).
NOREEN VS 7: 81 (
1906).
– (
4)
BÖJNINGS-ÄNDELSE.
språkv. ändelse som tillägges en ordstam för att däraf bilda en viss böjningsform, flexionsändelse. FAXE Buttmann 184 (
1825).