CESS säs⁴, n.; best. -et; pl. ==. (förr ofta skrifvet ces) [af t. ces]
[CESS 0]
tonk. den med ett halft tonsteg sänkta tonen c, den mellan b o. c befintliga ton som tecknas med för c. VOGLER Harm. känn. 2 (
1794).
Cess förvexlas enharmoniskt med h. HÖIJER Mus. lex. (
1864).
BERGENSON Musikl. 17 (
1903). Jfr
DUBBEL-CESS. – i utvidgad anv. om
[CESS .a]
a) tonart som har cess till grundton, i sht om cess dur. – särsk. i uttr. cess dur, cess moll (äfv. skrifna cess-dur, cess-moll, stundom uttalade säs³~dɯ²r, säs³~mol², l. ⁴~) MECKLIN För beg. i tonk. 17 (
1802).
WEGELIUS Musikl. 1: 24 (
1888).
[CESS .b]
b) nottecken som utmärker tonen cess. [CESS .c]
c) sträng, tangent, orgelpipa o. d. som angifver tonen cess. VOGLER Clav.-sch. 24 (
1798).
Ssgr –
CESS-CESS ³~² cessess. Sänkt ces .. (he ter) cesces. MECKLIN För beg. i tonk. 15 (1802). BAUCK Mus. reallex. 38 (
1871).