DAMMA dam³a¹ (da'mma WESTE), v.¹ -ade. vbalsbst. -ANDE; -ARE, sbst.¹ (föga br.) ; jfr DAMNING sbst.¹ (damba 2 Mos. 19: 18 (Bib. 1541), Lex.Linc. 1640; under vaporo), ENEMAN Resa 2: 193 (1712), PORTHAN Bref t. Calonius 581 (1799), WESTE (1807; jämte damma, som af honom föredrages), LIVIJN 1: 176 1817; arkaiserande) m. fl. – damma DÜBEN Boileau Pulp. 20 (1722), LINNÉ Öl. 148 (1745), BELLMAN 4: 149 (1791) osv.) I) (†) motsv. DAMM sbst.². ¹: utsända l. gifva ifrån sig rök, ånga o. d.; afgå l. sväfva omkring i form af rök osv., ryka. Hela Sinaj bergh dambadhe ther aff at Herren steegh nidher vppå thet j eeld. 2 Mos. 19: 18 (Bib. 1541; öfv. 1864: rökte; öfv. 1904: höljdes i rök). En rykande weke, som nepliga ryker och dambar. P. ERICI Musæus 2: 242 a (1582). DÜBEN Boileau Pulp. 20 (1722). Är Hästen snorig och dreglar, så förbrän Böne-Halm fram för Hästen, at röken dambar honom uti Näsan. SALANDER Gårdsf. 30 (1727). LIDNER 1: 181 (1789). – i bild. Ack! af den eld Hans sinnen tär, / En svafvel-rök från hjertat dammar. LIDNER 1: 218 (1788). Då lagens Sinai som bäst dambar och röker. LIVIJN 1: 176 (1817); jfr ex. fr. Bib. 1541 ofvan. – särsk. a) med särsk. framhållande af myckenheten l. tätheten af en rök (l. ett rökmoln): bolma. En molnstod af dammande knasterrök. J. WALLENBERG 226 (1771); jfr. slutet. Än damma moln af rök från templets väggar; men ingen låga Rammar: elden slocknat. NICANDER 2: 333 (1820). – särsk. med personsubj.: blossa (häftigt), bolma (i fråga om tobaksrökning). (Man,) Tänder sin Virginia-tobak, / Sitter uti nattrock så och dammar. WALLIN Vitt. 1: 391 (c. 1805). b) i fråga om ånga l. imma l. dimma: ånga, ryka. Heet och Dambande maat. B. OLAVI 22 a (1578). Lex.Linc. 1640; under exhalo o. vaporo). När, efter någon het sommardag, vatnet emot aftonen ryker och dambar. SERENIUS Eng. åkerm. 251 (1727). Hans kropp dambade af svett. DENS. Dict. (1741). LIND (1749). c) i fråga om osyn: lig utdunstning (l. utstrålning) af ngt; jfr OSA – särsk.

[DAMMA.v1 .c.α]

α) lukta, dofta, "ånga"; om själfva lukten l. doften: utgå, uppstiga, sprida sig. Linden han dammar uti lunden. Sv. forns. 2: 273. Ur .. knopparna .. dammade en doft, som med sin vällukt uppfyllde hela nejden. PALMBLAD Nov. 2: 31 (1841). β) om en ugn o. d., i uttr. damma varmt, utstråla värme. IHRE Gl. 1: 308 (1789). MÖLLER (1790). γ) bildl. Om .. tijn wredhe och hemb dambadhe aff then gambla Adam, och för myckit råkade effterfölia kötet, så förswara sådana synd ingalunda, vthan beken thet strax för tin Herra Gudh. BALCK Krist. ridd. I 2 a (1599). Då de (som besökt det heliga landet) anlända tillbaka till sina orter och hemvist, varda de emottagna, liksom de vore komna af himmelen och numera dambade af helighet. ENEMAN Resa 2: 193 (1712). II) motsv. DAMM, sbst.² ² (o. 3).

[DAMMA.v1 II.1]

1) intr. a) (numera föga br.) om (verkligt) damm l. stoft o. d.: ryka l. flyga l. sväfva (omkring). Stofftet dammade högt upp i Lufften. EHRENADLER Tel. 662 (1723). Ära det är, at stoftet utur släkttaflorne dammar, / At hafva lif af Kungelig blod, uråldriga stammar. DALIN Arg. 1: 52 (1733, 1754) Sanden och mullen dambade Honom i synen. NORDBERG K. XII 1: 361 (1740). Vid slagen af hans (dvs. drakens) stjert, till molnen stoftet dammar. J. G. OXENSTIERNA 5: 335 (c. 1817). Solstoft, som vänligt dammar / Fram mellan furustammar. WIRSÉN N. dikt. 2 (1880). b) om ett fint fördeladt pulverformigt ämne (t. ex. mjöl, krut osv.): flyga l. ryka l. sväfva omkring i luften i form af l. likt damm; äfv.: (delvis) afgå l. afsöndras i form af damm (jfr c). Pudret det dammar af ordensperuken. BELLMAN 1: 149 (1771). När det (dvs. sotet) växer, är det klibbigt, men torkas til et dammande väsende. C. BJERKANDER i VetAH 36: 327 (1775). När qvarnen är i gång dammar mjölet omkring. KINDBLAD (1868). Mjölsorter, som .. äro .. mycket dammande. Tekn. tidskr. 1878, s. 234. Algierfosfatet .. "dammar" mindre än tomasmjölet. SD(L) 1902, nr 91 s. 1. c) gifva damm ifrån sig, utsända damm; särsk. i fråga om ett jordstycke, en väg o. d.: (lätt) uppröras till damm, äfv.: vara höljd i (öfver detsamma l. densamma kringsväfvande) damm (jfr b). Ju mer man slår (på) mjölsäcken, ju mer dammar den (ordspråk) (jfr f). När åkren om våren är körd, dammar han om Sommartiden, då vädret blås, hvaraf den aldrafinaste Svartmyllan .. bårtblås. LINNÉ Sk. 240 (1751). Bouleva(r)den fugtades med vatn, at den ej skulle damma. THUNBERG Resa 1: 70 (1788). Vägarna damma .. mindre, så länge nattdaggen ligger qvar. PALMBLAD Nov. 1: 106 (1840). Om sådana golf öfverstrykas några gånger med en vattenglaslösning .. damma (de) icke. ROTHSTEIN Byggn. 630 (1875). Larmet vid dammande stig. SNOILSKY 3: 44 (1883). Höet dammar. HAHNSSON (1888). d) i fråga om vissa växter: ryka. α) (†) om vissa svampar, de s. k. röksvamparna, hvilka vid mognaden utslunga sporerna ur frukthyllet i form af ett fint damm; jfr DAMMSVAMP. Swampar som damba, och kallas på Swensko käringa fijser. B. OLAVI 26 a (1578). β) (numera mindre br.) om. vissa växter hvilkas frömjöl vid mognaden häftigt utslungas l. afgår i ovanligt riklig mängd, så att det likt damm sväfvar omkring i luften. (Braxen leker) när Rågen blommas och Enebuskan dambar. TISELIUS Vätter 1: 109 (1723). DAHLMAN Reddej. 194 (1743, 1772; om hampa). Enbuskan begynte nu damma. LINNE Öl. 148 (1745). Växten (dvs. hampan) fordrar sedan (dvs. sedan plantorna rotat sig) ingen särdeles åtgärd förr än .. hampan dammar, samt gallhampan börjar gulna. Alm. (Sthm) 1832, s. B 5 b. Rågen dammar. C. F. DAHLGREN 2: 178 (1842). KINDBLAD (1868). e) uppröra l. upprifva damm. SERENIUS (1741). Du dambar så med vagnen. SAHLSTEDT (1773). Hvem är den, som trampar der och dammar ..? BELLMAN 2: 183 (1783). Fålen yfs och hjulet dammar. DENS. 4: 149 (1791). DALIN (1855). (Han har) märkt en sufllettvagn komma dammande fram. HULTIN V. skr. 136 (1888). En och annan af pojkarne gick och sparkade upp dammet med flit men fick då snart ett rapp under ropet: "Ska' du gå och damma, din lymmel!" ÖDMAN Våro. sommard. 1: 68 (1884, 1887) jfr: Den dammande sommarens sol. ADLERBETH Buc. 55 (1814). – särsk. α) i p. pr. ss. bestämning till ett ord som betecknar fart o. d., ofta utan tanke på att verkligen damm uppröres, bl. för att beteckna hastighet (stundom buller o. bång); jfr DAMMA AF 2, DAMMA I VÄG, DAMMA ÅSTAD 1. Biskopen steg i sin vagn och försvann i dammande sporrstreck. TEGNÉR 1: 253 (1841). (Han) körde sitt spann i dammande sken. HEIDENSTAM Dikt. 89 (1895, 1900) β) (†) i öfverförd anv., närmande sig bet.: stoja, rusta, väsnas (eg.: stampa o. fäkta, så att dammet ryker omkring). Hur han der glamma / Om ett och det samma, / Och rusta och damma / Med björn (dvs. sin fordringsägare). BELLMAN 4: 111 (1791). f) opers.: det upprifves l. uppröres damm, det sväfvar l. ryker damm omkring. Ju mer man slår (på) mjölsäcken, ju mera dammar det (jfr c). För all ting måste icke Jorden vara våt och sur, utan när det dambar efter Harfven eller Trädes-Ståcken (dvs. årdret), då är fagraste tiden at så. SALANDER Gårdsf. 85 (1727). När han nu började til at sopa, begynte det öfver alt förskräckeligen at damba. LAGERSTRÖM Bunyan 1: 37 (1727). Gå in, i skolen hafva en gång dricka, ty det dammar så på landsvägen. Växiö rådstur. prot. 29 nov. 1738. Dammar det ej, sade han, på vägen? LENNGREN 9 (1796). (Man) fick .. vada i djup sand och det dammade alldeles förfärligt. H. LILLJEBJÖRN Hågk. 2: 122 (1867). jfr: Ur gluggen (på kvarnen) hvitt det dammar. HALLSTRÖM Skogsl. 124 (1904); jfr b. 2) (†) dep.: blifva dammig, öfverdragas med damm; äfv. opers.: det dammar, det samlas damm. Thetta (dvs. ett såll med honungskakor) låter man stå i ett rum, ther intet dambas. BROOCMAN Hush. 3: 65 (1736). Dambas .. To gather dust, to grow dusty. SERENIUS (1741). LIND (1749). 3) tr., om betäckande af (ngt) med damm l. med ett dammfint pulver. a) (†) betäcka l. nedsmutsa osv. med damm, damma ned. I damben min hatt LIND (1749). Damba icke min klädning. SAHLSTEDT (1773). Då (gat-)sopningen sker mitt på dagen, hindrar sådant det gående folket, dammar och stänker ned deras kläder. SP 1779, s. 756. WIDEGREN (1788). Anm. I det från SP anförda ex. föreligger måhända förb. DAMMA NED. – jfr FULLDAMMAD. b) sockerbag. sikta l. strö fint pulveriseradt socker öfver l. på (bakverk o. d.); öfverströ med fint pulveriseradt socker. Sådan .. tårtsort bör .. vara .. glaserad eller dammad. GRAFSTRÖM Kond. 222 (1892). – (numera föga br.) med obj. som betecknar socker o. d. När de (dvs. pastejerna) äro torckade på den ena sidan, vändes de om och dambas åter socker på den andra sidan. Oecon. 95 (1730). 4) tr.: (gm aftorkning l. borstning osv.) befria (ett föremål, ett rum med de däri varande möblerna osv.) från damm, torka af l. borsta af damm(et) af (ngt); jfr DAMMA AF 3 samt DAMM-TORKA 1. Bägge klåckare (blefvo) alfwarligen förmandhe .. hålla kyrckian reen och damba predikstohlen, altaret och funten. Bidr. t. Åbo hist. I. 5; 62 (1688). Huru blef det med .. stolarne du skulle damma? DALIN Arg. 2: 77 (1734, 1754) Jöns .. börjar .. at damma väggarne. ENVALLSSON Friarne 1 (1795). Nu dammades salen och gamla porträtter. LENNGREN 64 (1800). En (bok-)hylla, som icke blifvit dammad sedan första orientaliska kriget. TOPELIUS Vint. II. 1: 5 (1881). Han dammade sitt skrifbord. STRINDBERG Utop. 219 (1885). Vråar, som aldrig dammades. BERGMAN Drömmen 109 (1904). – särsk. a) (numera föga br.) med afs. på kläder (l. skodon) o. d.: borsta l. piska l. slå (l. torka) damm(et) af l. ur; jfr DAMMA AF 3 a. LIND (1749). (Lika) Så litet (som) min Herre vil sjelf borsta sina skor, damma sina kläder. SP 1779, s. 663. (Det till klädande af ett likrum använda) klädet (borde) .. mycket väl dammas och vädras emellan hvar gång det brukas. ODHELIUS Præs. i VetA 1785, s. 29. Bomans mor, / Som sitt öga torkar / Och dammar sina svarta skor. BELLMAN 3: 189 (1790). ALMQVIST Drottn. j. 94 (1834). b) abs.; i sht i fråga om den rengöring som dagligen plägar ske i ett hus: torka damm; jfr DAMMA AF 3 b. (Huspigan) bäddar, dammar; städer. KEDER Vitt. 360 (1690). Damma och sopa. BELLMAN 3: 251 (1790). Har du dammat än? DALIN 1850. Å somliga apotek få eleverna .. damma och städa. AB 1889, nr 281, s. 2. c) TH HJELMQVIST i Arkiv f. nord. filol. 17: 337] (†) i öfverförd anv., i fråga om penningar; eg.: taga fram ur (deras) gömställen o. damma af; gifva ut; "vädra". Pungen (dvs. studentens pung) är öde oc tom, crediten i staden är ute / Måste då Far oc Mor i rad Rixdalerna damma. STIERNHIELM Bröl. 347 (c. 1650). 5) (hvard., mindre br.) tr., i uttr. damma (ngns) rock l. rygg, l. damma ryggen på (ngn) o. d., smörja upp (ngn), prygla (ngn), klå (ngn), basa (ngn); jfr DAMMA PÅ 2 a. Hugg'en på truten och damma hans kolt. BELLMAN 3: 187 (1790). Först dammar jag Rosengrens rygg. TOPELIUS Vint. I. 1: 268 (1859, 1880) Damma ngn på ryggen. HAHNSSON (1888). jfr: Lyster min madam skena, så lyster mig låta mäster Erik damma kättjan ur den syndiga skinnpälsen, så det sjunger i refbenen. J. WALLENBERG Min son 205 1771; Levertins uppl.); jfr DAMMA UT 3. 6) (hvard., mindre br.) allmännare: slå l. dänga (ngt i ngt osv.); jfr DAMMA PÅ 2 o. DAMMA TILL. Några bedjande .. lågo nedkastade framför gudasällskapet, flitigt dammande sina orakelpinnar i golfvet. ANDERSSON Verldsomsegl. 3: 138 1854; i fråga om kinesiska religionsbruk). Damma ngn i marken. HAHNSSON (1888). Herr Fröberg dammade käppen i bordet, så det sjöng i impressarions öron. Smål.-p. 1890, nr 151 A, s. 3. 7) (hvard., föga br.) intr., med saksubj.: slå (slag på slag på ngt); i öfverförd anv.: komma i rask följd, "hagla"; jfr DAMMA PÅ 3. Ruter, mera ruter! Lät hjerterna damma. BELLMAN 3: 143 (1790). Ute hven blåsten och ett hvasst regn började damma på rutorna. BERGSTRÖM Sv. bild. 2: 38 (1882).