DAGNING da³gniŋ², r. l. f. best. -en; pl. (föga br.) -ar (WIESELGREN Sv:s sk. litt. 1:12 (1833). BREMER N. verld. 1.460 (1853). HEIDENSTAM end. 82 (1889)). eg. vbalsbst. till DAGAS o. DAGA. – särsk.

[DAGNING 1]

1) motsv. DAGA I 1.

[DAGNING 1.a]

a) i eg. bet., motsv. DAGA I 1 a α, om (den småningom skeende) öfvergången från nattmörker till (fullt) dagsljus; (det småningom tilltagande) ljus(et) på morgonen före solens uppgång; (morgon)ljusning, gryning; äfv. om den tid på morgonen under hvilken öfvergången från mörker till fullt dagsljus äger rum; stundom, med tanke på den röda färg som himlen ofta antager före soluppgången: morgonrodnad; i sht i förb. med prep. Var. rer. 5 (1538). Wthj dagningen. P. BRAHE Kr. 47 (c. 1585). Någre Rysser .. kome .. på then 9 dagen Martij, rätt i dagningen till een By heeter Walkijerffui. TEGEL G. I 2:311 (1622). Moot Gryningen bleek / moot dagningen blidh / När Natt och Dagh sigh åthskilia / Låt höras mong leek / om Sommarens tid. WIVALLIUS dikt. 104 (c. 1638). Tå .. the stillablifwande Stiernor warda aff tå vpstijgande Morgonrödha, eller daghning förmörckade. HERLICIUS Alm. (Sthm, meurer) 1640, Progn. Kap. 2. I begynn(elsen) af Octob(er) kan han (dvs. planeten Merkurius) i dagningen bättre skönjas. HIORTER Alm. 1745, s. B 3 a. (Vi) Kommo fram för (dvs. före) dagningen til Jordans strand. HASSELQUIST Resa 138 (1757). Ingen dagning ur den djupa, / Ogenomträngda natten gryr. WALLIN Vitt. 2:14 (1804). Dagningen går långsamt, fort, allt efter olika årstider. DALIN (1850). För vestans pust / med slappa segel skutan går / i dagningens lätta dimma. STURZENBECKER 3.255 (1861). Det var i dagningen en morgon strax före jul. HEDENSTIERNA Fru W. 126 (1890). Dagningen växer och vägen svalkas / kylig i fukten af daggens dropp. FRÖDING Stänk 46 (1896). (Kronhjorten) träder (vanligen) ut först i mörkningen och återvänder före dagningen. SDS 1900, nr 470, s. 3. Och han (dvs. Esra) föreläste därur (dvs. ur Moses lagbok) .. från dagningen till middagen. Neh. 8:3 (öfv. 1904). (†) Om morgonen arla i dagning. OXE Vitt. 19 (1711). jfr DECEMBER-DAGNING. b) bildl., motsv. DAGA I 1 a β: ljusning, gryning. (Våra skalder ifrån Stiernhielm, liksom de romerska skalderna före Virgilius) hafva lefvat hvar på sin tid i dagningen, då vetenskaperna börjat uppklarna. BERGKLINT Vitt. 133 (1761). Då blef det, om icke genast full dager, dock småningom en gryende dagning, i deras inre. WALLIN Rel. 1:400 (1825). (Jag har icke) kunnat se någon dagning till ett positivt godt, som skall läggas i stället för den gamla grunden. TÖRNEROS Bref 1.416 (1838). Allt är ännu blott aningar, .. blott dagningar! BREMER N. verld. 1:460 (1853). I Sturarnes dagar såg man intet slut på tidens oro, ingen dagning till en ljusare framtid. SVEDELIUS i SAH 51:78 (1875). 2) (i högre stil) motsv. DAGA I 1 b.

[DAGNING 2.a]

a) (föga br.) morsv. DAGA I 1 b β. Just som Stjernans Tinder släcks / Inmot Solens Dagning. THORILD 1:190 (1805). b) motsv. DAGA I 1 b γ: inträde, början, gryning. Så Dana .. / .. med ett lättadt bröst / Och ökad styrka går at fridens dagning hasta (dvs. påskynda). GYLLENBORG bält 238 (1825). christendomens dagning. WIESELGREN Sv:s sk. litt. 2: 181 (1834). I dagningen af Sveriges sköna litteratur visar sig Stiernhielms herrliga gestalt. CARLSON Hist. 2:76 (1856). Dagningen af den nya lyftningens tid inom konsten. NYBLOM i 3 SAH 13.62 (1898). c) motsv. DAGA I 1 b ζ: gryning. KELLGREN 1:255 (1782). Detta är Philosoph8ens verkan redan i sin första dagning. THORILD 2:129 (1784). Hans undran öfvergick småningom til förtroende, och denna ovana känsla spridde hoppets första dagning i hans dunkla själ. WALLIN 2 Åred. 3.19 (1838). d) motsv. DAGA I 1 b η; närmande sig bet.: medvetenhet. Sedan gryningen är förbi, och Eders Kongl. Höghet hunnit til fulla dagningen, så at Han, i många stycker, ser ljust nog, at föra Sig sjelfvan. TESSIN Bref 2.7 (1754). Alla menniskors vana, att från första dagningen af deras förnuft, erkänna den faderliga maktens nästan ionskränkta gränsor. LEOPOLD 3.267 (1799, 1816) Ur tanklöshetens natt, som småningom förflyr, / Ett anande förnuft i dunkel dagning gryr. WALLIN Vitt. 1.9 (1805). 3) (föga br.) närmast anslutande sig till DAG I 1: dager, dagsljus. Jag hörer ur fjärran en kvinnokör, / det är hundra tärnor vid slända och söm, / som bida min färd, medan dagningen dör(,) / och om mig sina visor sjunga. LEVERTIN N. dikt. 108 (1894).