DANISMdanis⁴m,r. (m. LUNDELL); best. -en; pl. (i bet. 2) -er.
[jfr t. danismus af lat. danus (se DAN, sbst.) o. afl.-ändelsen -ism; med afs. på bildningssättet jfr GERMANISM LATINISM, NORVAGISM, SVECISM m. fl. – jfr DANICISM o. DANISERA]
[DANISM 1]
1) (numera mindre br.) danskt inflytande l. herravälde (i kulturellt, politiskt o. i sht språkligt hänseende osv.), dansk(a) l. daniserande tendens(er); jfr DANSKERI. Det är bekant, att man i Herr Tegnérs behandling af svenska språket ofta finner en anstrykning af Danism. ATTERBOM i Sv. lit.-tidn.1820, sp. 799. Kampen mot Danismen på det språkliga området (under reformationstiden) understöddes af en liknande på det politiska.SÖDERWALLHufvudep.80 (1870).
[DANISM 2]
2)på inflytande från danskan beroende ordform l. uttryck l. vändning o. d. (i annat språk); vanl. i klandrande bem. RYDQVISTSSL1: 75 (1850). Orthografiska danismer.Därs.4: 522 (1868). Under 1400-talet .. upptagas i norskan en mängd danismer. NOREENDe nord. spr.22 (1887). Under unionstiden (i svenskan) inkomna germanismer och danismer. RUDIN i 3 SAH15: 135 (1901). NOREENVårt spr.1: 23 (1903).