DEGIGHET de³gig~he²t (de`gighet WESTE), r. l. f.; best. -en. egenskap(en) l. förhållande(t) att vara degig (se särsk. d. o. 1); jfr DEG-AKTIGHET. WESTE 1807. A. W. FAHLSTRÖM i Jernk. anm. 1857, s. 102. – särsk. motsv. DEGIG 1 a. CEDERSCHIÖLD Qv. slägtif 2: 307 (1837). Det pussiga utseende och den degighet för känseln, som är så betecknande för vattusot. C. LOVÉN i UVTF 7: 22 (1876).