DANSK-NORSKA dan³sk~nor²ska, r. l. f.; best. -an. 1) (i sht språkv.) benämning på den i Norge talade o. skrifna danskan, hvilken i åtskilliga viktiga punkter (särsk. beträffande uttal o. ordförråd) skiljer sig ifrån den i Danmark talade o. skrifna; äfv. kallad bl. NORSKA; motsatt NORSK-NORSKA. V. RYDBERG i Sv. tidskr. 1873, s. 497. Sedan Norge 1814 blifvit självständigt, kan man tydligt märka den s. k. dansk-norskan såsom utjörande en sig allt självständigare utvecklande utgrening av danska riksspråket. NOREEN De nord. spr. 43 (1887). LINDGREN Dansk o. norsk gram. 5 (1894). NOREEN Vårt spr. 1: 86 (1903). 2) (mindre br.) om danskan o. (dansk-)norskan tillsammantagna. Fastställande af en gemensam .. rättskrifning för Dansk-Norskan och Svenskan. RYDQVIST SSL 4: 531 (1868).