DENTAL dänta⁴l l. den- (dänntàl DALIN), adj. o. sbst. r.; ss. sbst. best. -en, äfv. -n; pl. -er. adv. -T. I) adj.: som angår l. hör till tänderna; tand-. ANDERSSON Frem. ord (1845, 1857). DALIN (1850). – särsk. 1) anat. , zool. o. tandtekn. Dental kirurgisk patologi och terapi. PT 1897, nr 284, s. 1; jfr DENTAL-KIRURGISK. 2) Redan hos de indiska grammatikerna omkr. 400 f. Kr. sammanföras t, th, d, dk, n, s. r, l till en särsk. grupp, dantamŭlĭya 'som bildas vid tandroten' l. dentya `som bildas vid tänderna'. Sedan påträffas hos hebr. grammatici från omkr. 900 e. Kr. benämningen `tändernas bokstäfver' (literæ dentium hos yngre, kristna grammatiker), hvarmed dock bl. afses s. o. r-ljuden. Detta är ock den äldsta bet. hos dentalis (d, t, n kallas då lingvales). Termen är tidigast funnen hos MÜNSTER Inst. gram. b 2 a (1524) o. förekommer sedan i samma bet. (ofta dock med uteslutande af r) i hebr. grammatikor intill senaste tid, äfv. (ehuru bl. i lat. form) i de på sv. skrifna. Emellertid upptages redan hos HIÄRNE Orth. 59 ("95") (1717) t bland dentales (därjämte dock äfv. bland lingvales), o. LJUNGBERG Sv. spr. 2 (1756) uppför under rubriken `Tandstaf, (Dentalis)' d, t, s. th, ss, st. Ehuru båda tydligen mena sig anknyta till den hebr. gram:s indelning (jfr LJUNGBERG anf. arb. 4), har inom denna intet fullt motsvarande kunnat påvisas. Hos HILLER Inst. ling. sanct. 3 (1712) räknas dock t och d ss. dentales. I sin nuvarande anv. beror ordet emellertid åtm. delvis på ett gm t. förmedladt indiskt inflytande (jfr ofvan) o. synes hafva upptagits ss. term i sv. af SUNDEVALL (se första ex. nedan)] språkv. om konsonantljud l. artikulation: som bildas l. åstadkommes därigenom, att tungspetsen l. främsta delen af tungryggen närmas till l. stödes mot öfvertändernas kanter, insidor l. baser l. mot tandvallen; jfr DORSO-, INTER-, LABIO-, POST-, PRE-, PREDORSO-, SUPRA-DENTAL samt DENTALISK, GINGIVAL o. LINGVAL. Dentala eller rena s-ljud. C. J. SUNDEVALL i VetAH 1855–56, s. 53. Af r-ljuden är det dentala r rätteligen det enda i det högre (svenska) riksspråket erkända. LEFFLER Kons. i allmog. 21 (1872). Barn utbyta gutturala ljud (k, g) mot dentala (t, d). A. KOCK i Nord. tidskr. 1901, s. 389. – särsk. som bildas gm artikulation mot tandeggen. NOREEN Vårt spr. 1: 382 (1905). II) sbst. språkv. motsv. I 2: tandljud, tungspetsljud; jfr DORSO-, INTER-, LABIO-, POST-, PRE-, PREDORSO-, SUPRA-DENTAL o. GINGIVAL. De egentliga "dentalerna" (d, t etc.) uttalas mellan tungan och gomhvalfvet. C. J. SUNDEVALL i VetAH 1855–56, s. 37. Tungspetsljuden motsvara hvad man brukar kalla dentaler. J. A. LUNDELL i Landsm. 1: 24 (1879). LYTTKENS o. WULFF 2 Ljudl. 50 (1885). Konsonantljud, som sväva mellan vanliga dentaler ock supradentaler. DANELL Nucköm. 49 (1905).