DENTIKEL däntik⁴el l. den-, r. l. m. best. -n; pl. -klar. ( denticule STURTZENBECHER Ing. lex. (1805); denticuler (pl.) KÖNIG Mec. 68, 70 (1752) [jfr eng.
denticle o. (efter fr.)
denticule, fr.
denticule, af lat.
denticules, eg. liten tand, dim. af
dens (se
TAND)]
[DENTIKEL 1]
1) [jfr motsv. anv. i eng., fr. o. lat.]
byggn. benämning på hvarje särskild af de rektangulära, ganska tätt i rad sittande små konsoler, vaul. med bredden 2/3 af höjden, hvilka bilda den undre delen af kranslisten i joniska, korintiska o. romerska (komposita-)pelarordningarna samt äfv. i liknande anv. förekomma i senare arkitekturverk, på arkitektoniskt utbildade möbler o. d.; i sht i pl.; jfr KALFTÄNDER, TANDLIST. Den Joniska (pelarordningen igenkännes) på sitt capitel .. samt igenom cornicher (tryckfel för cornichen), som har denticuler, eller kalftänder. KÖNIG Mec. 68 (
1752). Husen .. pryddes
(under 1600-talets senare hälft) med en enkel taklist, hvars hängplatt ibland ersattes med dentiklar.
Stockholm 2: 176 (
1897).
Tekn. tidskr. 1898, A. B. s. 40. [DENTIKEL 2]
2) fysiol. o.
med. nybildning af tandben inuti tandens ihålighet. LENHARDTSON Tandläkek. 210 (
1897).
2 NF (
1906).
Ssgr – (
2)
DENTIKEL-BILDNING ⁰³⁰~²⁰. LENHARDTSON Tandläkek. 210 (
1897).
– (
1)
DENTIKEL-LIST ~². Tekn. tidskr. 1892,
s. 6.