DENTIN dänti⁴n l. den-, n., äfv. r. (LILLJEBORG, LJUNGGREN Käksv. 4, 42, 43, 46 (1894)); best. -et l. -en. [liksom t.
dentin, fr.
dentine, af eng.
dentin(e), afl. af lat.
dens, gen.
dentis (se
TAND); jfr
DENTAL. Termen infördes
af engelsmannen RICHARD OWEN]
[DENTIN 0]
anat. o.
tandtekn. tandben.
Känsligt l. sensibelt dentin, dentin som (på grund af bortnötning af den omgifvande emaljen blottats o. därför) är känsligt o. ömmmande.
THORELL Zool. 1: 42 (
1860).
Emaljen är (på kindtänderna hos sorkarno) lagd i inåt gäende veck, som på tandkronorna äro något litet uppstående öfver den af dem omslutna dentinen. LILLJEBORG Däggdj. 281 (
1871).
Tandens hufvudmassa består af en egendomlig, med benväfven närmast beslägtad massa, dentinet. O. HAMMARSTEN i UVTF 16: 32 (
1875).
O. ULMGREN i Bibl. f. hels. 2: 9 (
1881).
HAGNÉR Prakt. not. 8 (
1896).
jfr KRON-, SKYDDS-DENTIN. om hvar o. en af de intill dentinet liggande celler hvaraf tandens pulpa väsentligen består. O. ULMGREN i Bihl. f. hels. 2: 12 (
1881).
–
DENTIN-KANAL ~⁰². om hvar o. en af de fina, endast mikroskopiskt urskiljbara kanalerna i dentinmassan. O. ULMGREN i Bibl. f. hels. 2: 10 (
1881).
2 NF (
1906).
–
DENTIN-MASSA ~²⁰,. O. ULMGREN i Bibl. f hels. 2: 43 (1881).