DENTITION dän¹titʃω⁴n, l. -iʃ-, r.; best. -en; pl. -er. [jfr t., eng. o. fr.
dentition, af lat.
dentitio, vbalsbst. till
dentire, få tänder, afl. af
dens, gen.
dentis (se
TAND)]
[DENTITION 1]
1) tändernas (successiva) frambrytande; i sht om tandsprickningen (jfr slutet); jfr TANDNING; äfv.: tid(en) för tändernas frambrytande; jfr DENTITIONS-TID; äfv. om hela tandutvecklingen. Svår, förr äfv. dålig dentition. Skörbjugg, Maskar, svår Dentition, Tandplågor, m. m. veta de (dvs. indianerna) icke utaf. A. AFZELIUS i Litt.-tidn. 1795,
s. 199.
[jfr eng. difficult dentition, nylat. dentitio difficilis]
. Dålig dentition. HVASSER Sm. skr. 1: 181 (
1839).
Dentitionen räcker vanligen från 7:de månaden efter födseln till 2:dra årets slut. FOUGELBERG Tänd. vård 28 (
1849).
LJUNGGREN Käksv. 78 (
1894).
F. SAMUEL i
Nord. tandläkaretidskr. 1904,
s. 42.
2 NF (
1906). – särsk.
[jfr t. die erste, zweite dentition, eng. the first, socond dentition, fr. la première, seconde dentition]
i förb.
den första dentitionen, tandsprickningen,
den andra dentitionen, tandömsningen l. tandväxlingen.
AHB 57: 5 (
1871).
S. RIBBING Barns fostr. 5 (
1892).
Sjukdomar .. under första och andra dentitionen .. utöfva ett väsentligt inflytande på tändernas struktur. LENHARDTSON Tandläkek. 36 (
1897).
[DENTITION 2]
2) (mindre bi.) konkret: tanduppsättning, omgång tänder. B. F. FRIES Årsbor. t. VetA 1835 – 36,
s. 38.
En andra eller permanent dentition. SUNDSTRÖM Huxley 70 (
1874).
Tänder af en tredje dentition. LJUNGGREN Käksv. 67 (
1894).
Ssgr (i allm. till
1):
–
DENTITIONS-ANOMALI ¹⁰³~¹⁰⁰² l. ~⁰¹⁰². äfv. konkretare: fall af abnorm dentition. SJÖBERG Fört. ö. sv. tandläkaresällsk. saml. 9 (1889). -DIARRÉ~⁰⁰².
–
DENTITIONS-SJUKDOM ~⁰² l. ~²⁰.
–
DENTITIONS-TID(EN) ~². ASSUR Tandsjukd. 21 (
1799).