DENUNCIERA de¹nunsie⁴ra, äfv. den¹-, äfv. ⁰¹~, i Sveal. äfv. -e³ra², l. DENUNTIERA -tsi-, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -CIATION (se d. o.); DENUNCIANT (se d. o.), DENUNCIAT (se d. o.);
DENUNCIATOR -a³tor² (G. DALIN (1871), NF 1: 1069 (1879)), DENUNCIATÖR -atö⁴r l. -atæ⁴r (AB 1899, nr 171, s. 3). (denoncera GEIJER I. 4: 49 (1822), ANDERSSON Frem. ord (1845, 1857), EKBOHRN Främ. ord (1868, 1878), Hfors dagbl. 1881, nr 49, s. 1. denuncera BOLIN Statsl. 1: 35 (1868), SvD 1898, nr 97 A, s. 1) [jfr holl. denonceeren, denuncieeren, t. denunzieren, fr. denoncer, ä. fr. äfv. denoncier, af lat. denuntiare, af de- med förstärkande bet. o. nuntiare, förkunna, inberätta, af nuntius, budbärare (se NUNTIE)]
[DENUNCIERA 1]
1) angifva (ugn l. ngt); vanl. med bibetydelsen, att angifvelsen är lömsk l. orättrådig samt afser att bringa ugn på fall; stundom: (inför allmänheten) stämpla (ugn ss. ngt); nästan bl. jur. l. i fråga om utl. förh. När ock så snart något om conspirationsrycktet eller listan blifver angifviit ock denuncierat. 2 RARP 4: 339 (
1727).
Om han äfven .. denoncerat (de tyska) universitetslärarne såsom .. en hel generations förderfvare. GEIJER I. 4: 49 (
1822).
Denunciera.., angifva, anklaga inför rätta. EKBOHRN Främ. ord (
1868,
1878).
Uti Rousseaus försvar framstår Machiavelli .. i dubbel oärlighet: mot furstarne och folket, hycklande mot de förre, förrådande, denuncerande mot de senare. BOLIN Statsl. 1: 35 (
1868).
Denuncierad af en afundsam kollega, fann Kostomarov sig en vacker dag afsatt från sin professur. HJÄRNE Östanifrån 76 (
1879,
1905)
[DENUNCIERA 2]
2) [jfr motsv. anv. i fr. o. lat.]
(
†)
i allmännare anv.: tillkännagifva, förkunna, förklara; stundom: hota med. Helst medan Pålacken hadhe denuncieret E. K. M:t kriget. Oxenst. brefv. 10: 217 (
1617).
J äre inthet then äldste af classen och står eder icke an uthi the äldres närwaru vota att colligera (dvs. samla) och denunciera. RARP 6: 108 (
1657).
Wij förmärckia huru Ed:s Kiärl:t dem allt wijdrigt denuncierar, enkannerligen, att draga dem för en uthländsk rätt. CARL XI (
1688) i
Hist. bibl. 3: 179.