DIGAMMA digam⁴a, äfv. -am³a², äfv. di³~gam²a l. ⁴~¹⁰, n.; best. -at; pl. == l. (med gr.-lat. böjn.-änd.) -ata ⁰⁴⁰⁰, äfv. ⁰³⁰² osv., l. -er l. -or.

[jfr t., eng., fr. o. lat. digamma, gr. δίγαμμα af δι- (se DI-) o. γάμμα (se GAMMA); benämningen, som tidigast förekommer hos 100-talets gramm. förf., har föranledts af bokstafvens form, hvilken påminner om två ofvanpå hvarandra ställda (uncial) gamma; jfr ordboksartikeln F]

[DIGAMMA 0]

språkv. benämning på den sjätte (bl. i en del ä. inskrifter bibehållna) bokstafen i det ursprungliga grekiska alfabetet (), äfvensom på det med denna bokstaf betecknade ljudet, sannol. ett (i början af ett ord o. mellan två vokaler uppträdande, i de flesta dialekter redan tidigt försvuunet) konsonantiskt u-ljud (== engelskt w, wh). J. BUREUS (1602) i 3 SAH 23: 292. SWEDBERG Schibb. 33 (1716). Det AEoliska digamma .. hade skapnad af tvänne öfver hvarandra ställda Γ eller ett Latinskt F, och .. blef satt vid början af ett ord, såsom Fεσμέϱα .. och mituti emellan tvänne Vocaler, såsom ὦFων, ἄιFων, ὄFις Trendelenburg Gr. spr. 259 (1801). I äldsta språket; särdeles i den æoliska dialekten, brukades för spir(itus) asper det såkallade æoliska Digamma – F – hvilket ljöd som .. v, t. e. . Fοῖνος, vinum, Fελέα, Velia. FAXE Lange Gr. spr. 4 (1826). Sanskritiskt v motsvaras i grekiskan vanligen af digamma. RICHERT Kons. ljudl. 50 (1863, 1886) Digamma finnes kvar i några dialekter. SILLÉN Löfstedt Gr. gram. 2 (1904).