DIA di³a², v. -ade; äfv. (numera, frånsedt förb. få di o. gifva di (se 1 e), i sht med arkaiserande l. bygdemålsfärgad prägel) DI di⁴, v.; pr. ind. -r; p. pr. (numera ytterst sällan) -ende di³ende² l. ⁴⁰⁰ (di'ende WESTE), ipf. ind. -dde did³e² (di'dde WESTE); sup. -tt dit⁴. vbalsbst. -ANDE, (numera ytterst sällan) -ENDE, (knappast br.) -NING (COLLIN Barns sjukd. 2: 3, 4, 6 (1843)); (föga br.) -ARE (HAHNSSON (1888), KARLFELDT Frid. vis. 109 (1898)). (inf dia (dija, dya m. fl. former) (beträffande förb. gifva dia se strax nedan) Lex.Linc. (1640; under lacteo), SPEGEL Gl. (1712), Landsm. 2: xli (1722) osv.; i förb. gifva dia Mat. 24: 19, Luk. 21: 23 (NT 1526), 2 Mos. 2: 7 (Bib. 1541), SCHRODERUS Liv. 6, 135 (1626), RUDBECK Atl. 2: 446 (1689), DALIN Vitt. 3: 3 (c. 1730), BÆLTER Jesu hist. 5: 962 (1759). di (dij, dy) (betr. förb. gifva di se strax nednn) HELSINGIUS (1587), RUDBECK Atl. 2: 532 (1689) osv.; jfr anm. nedan; i förb. gifva di B. OLAVI 174 b (1578) osv. – pr. sg. diar (dijar osv.) RUDBECK Atl. 2: 58 (1689), Landsm. 2: xli (1722) osv. dir (dijr) Var. rer. 10 (1538), 5 Mos. 14: 21, 32: 25 (Bib. 1541), HAGBERG Shaksp. 12: 278 (1851) m. fl.; jfr abnm. nedan. pr. pl. dia 1 Sam. 15: 3 (Bib. 1541) osv. di (dij) ROBERG Beynon 201 (1727), LINNÉ Diet. 2: 159 (c. 1750) m. fl.; jfr anm. nedan. – p. pr. diande Lex.Linc. 1640; under subrumus), CAVALLIN Herdam. 3: 120 (cit. fr. 1696; osäkert) osv. diende VERELIUS Ind. 1681; under dilkur), MÖLLER (1790), ADLERBETH Ov. 145, 394 (1818), STRINNHOLM Hist. 2: 174, 520 (1836). – ipf. ind. diade (dijade osv.) Landsm. 2: xli (1722), NICANDER G. sann. 131 (1767), FRYXELL Ber. 1: 14 (1823) osv. didde (dydde) MESSENIUS Disa 37 (1611), HAGBERG Shaksp. 1: 116 (1847), LUNDEGÅRD Dr. Marg. 1: 188 (1905, 1906; arkaistiskt) m. fl.; jfr anm. nedan. dijdde 1 Sam. 22: 19 (Bib. 1541). – sup. diat NICANDER G. sann. 331 (1767), ALMQVIST Colomb. 20 (1835) osv. ditt (didt) ROSENSTRIN Barn sjukd. 1 (1764, 1771), Sv. litt.-tidn. 1814, sp. 210, m. fl.; jfr anm. nedan. dijt(t) (dijdt) Luk. 11: 27 (NT 1526), Job 3: 12 (Bib. 1541), STIERNHIELM Cup. 3 (1649, 1668), HOORN Välöfv. jordg. 1: 283 (1697). p. pf. didd ARVIDI 61 (1651), MÖLLER (1790); jfr anm. nedan. – vbalsbst. diande SAHLSTEDT (1773), THOREL Zool. 1: 40 (1860) osv. diende LIND (1749; under saugung), WESTE (1807), CEDERSCHIÖLD Qv. slägtlif 3: 25, 65 (1839), DALIN (1850), HAHNSSON (1888). Böjningen di, dir, didde osv. är den enda som nämnes t. ex. hos TIÄLLMANN Gram. 216 (1696), SAHLSTEDT Sv. gram. 71 (1769), BOTIN Sv. spr. 137 (1777), WESTE (1807), MOBERG Gram. 235 (1815), ENBERG Sv. spr. 171 (1836), SUNDÉN Sv. spr. 97 1869; kvarstår ända t. o. m. uppl. 1892), AUREN Sv. spr. 35 (1880). Båda böjningarna nämnas hos BOIVIE Sv. spr. 236 (1820, 1834; med dia inom parantes), TULLBERG Sv. spr. 2: 45 1836; dia säges vara vanligare), RYDQVIST SSL 1: 53 1850; dia säges 'mindre brukas i tal'), SUNDÉN (1885), LINDER Regl. 131 (1886: `ej gärna didde, ditt'), LYTTKENS o. WULFF Utt. 1889; dia i första rummet), LUNDELL 1893. Ännu in på 1600-talet synes den fsv. böjningen (jfr etym. afd.) delvis hafva bibehållits såtillvida, som man då stundom böjt dia didde, ditt (dijde, dijt); jfr Lex.Linc. 1640; under lacteo, collactaneus, colostratus). I Bib. 1541, där inf. diya bl. finnes i förb. gifva dia, äro öfriga former: pr. sg. dljr, pl. diya, ipf. dijdde, sup. dijt, dijtt. P. pr. o. vbalsbst. -ende har så småningom nästan helt ersatts af -ande. SAHLSTEDT (1773) o. DÄHNERT (1784) upptaga bl. denna form för vbalsbst., ehuru inf. hos dem bl. heter di (jfr hvad som ofvan anförts om SAHLSTEDT Sv. gram.). diande är ock i denna anv. den enda formen hos MÖLLER (1790), som eljest böjer di, didde, p. pr. diende) NOREEN Altschw. gram. § 353 anm. 2 o. § 559, on inskjutningen af j Därs. § 328 1 b] 1) på ett visst, egendomligt sätt (gm ett slags pumpningsrörelser med tungan o. läpparna) suga i sig en vätska; eg. o. i sht om barn o. däggdjursungar med afs. på modersmjölken; äfv. 3,,ed en förskjutning af bet., så att ej den särskilda akten afses: vara i den åldern då födan intages på nämnda sätt; jfr PATTA a) med obj. betecknande den från hvilken l. det hvarur ngt (modersmjölken osv.) suges; l. i utvidgad anv. den l. det på hvilken (hvilket) de ifrågavarande sugrörelserna utföras. Salugh är then qwedhen som tigh burith haffuer, och the spenar som tu dijt hafuer. Luk. 11: 27 (NT 1526). Tu skalt icke koka kidhet mädhan thet än nu dijr sina modher. 5 Mos. 14: 21 (Bib. 1541). När iagh war en vng Rister (dvs. sälle) / Doch ey mer dydde Brysten / Gick iagh effter min lust. Fosz 167 (1621). Biära .. är det Creaturet.., hwilket trålkärlingarna vtsända at dij Boskap och fålk. AXEHIELM Les. sueogoth. (c. 1630; under biära). En artas effter then, hwars Bröst en dijr och syger. PALMCRON Sund. sp. 364 (1642). Enär (dvs. så ofta som) the stucko Handen i Munnen vppå henne (dvs. "grodan"), didde eller sögh hon henne som een Kalff. KIÖPING Resa 72 (1667). Om Romulo .. berettas, at han i sin späda åhr didde ena warginno. SWEDBERG Sabb.-ro 1540 (1688, 1712) Han sade sig wara sin Moders enda Barn, och att han i 7 åhr didde henne. RUDBECK Atl. 3: 245 (1698). Barnen födas ibland med stora röda och blå vårter och växter, them folket väl ibland pläga säija om, at Elfverne dij barnen ther igenom. BOBERG Beynon 201 (1727). Engelsmän, som ha hectique, di en amma. LINNÉ Diet. 2: 159 (c. 1750). Har Koen fådt den ovanen at dij sig sjelf, så sättes grima på henne. BRAUNER Tankar om boskap 33 (1756). Ofta lågo (säl-)honor på klipporne med en unge, som didde henne. LANDELL Bligh 63 (1795). Bröstvårtorna äro (stundom) för små för att det nyfödda barnet skall kunna fatta och dia dem. DUMRATH Kvinnans bok 485 (1896). Min .. skinntröja togs genast i beslag af kalfven, som begynte dia det ena skörtet. SDS 1901, nr 161, s. 4. När han (dvs. kung Ane) hade offrat den nionde sonen, låg han och diade ett horn som ett litet barn. HEIDRNSTAM Svenskarna 1: 31 (1908). – särsk. i bild. Sådant öde är nu mitt, / Se'n jag Bacchi spenar ditt, / Att min näsa skratta fritt! – / Öfverhöljs med silfverglitt (dvs. blyoxid, af gulröd färg). BELLMAN 1: 201 (1771). Dessa friska alar som di min (dvs. flodens) barm. KELLGREN 3: 208 (1792). I fjällens vagga hvilar än den lilla / och diar molnet, som dess moder är. TEGNÉR 3: 103 1817; om en flood vid dess källa). jfr UPP-, UT-DIA. b) med obj. betecknande det som suges ur ngt (jfr e α β). (Trollkvinnan) skulle hafna et merke ofnan för hiertat, .. som Satan skulle suga och dija bloden vthaf henne. HYLTÉN-CAVALLIUS Vär. 1: 449 (i handl. fr. 1618). Then som haffuer dijdt rååmiölk. Lex.Linc. 1640; under colostratus). Barnet .. kastar up Miölken som det dijdt och til sig tagit hafwer. HOORN Välöfv. jordg. 1: 283 (1697). Mjöd han med spända kinder derur helt gladligt dir. E. SJÖBERG S. dikt. 191 1824; om Heimdall, som drack ur Gjallarhonet). All den mjölk / Som du ifrån din moders spenar didde. HAGBERG Shaksp. 4: 243 (1848). Bidr. t. Söderm. ä. kulturh. 4: 90 (1883). – särsk. i bild o. I öfverförd anv. Den Spis / Af Honungfåglen (dvs. biet) små / Ur blommors skiöte dis. LAGERLÖF Vitt. 40 (1673). Alla de tusende, tusende väsen / Di, vid sin Allmoders tjusande barm, / Droppar af sällhet. ATTERBOM LÖ 2: 195 (1827, 1854); jfr nedan. Och du (Sion) skall dia folkens mjölk, ja, konungabröst skall du dia. Jes. 60: 16 (öfv. 1904; Bib. 1541: sugha); jfr a. särsk. (nästan bl. i högre stil o. poesi, med ngt ålderdomlig prägel) med ett obj. som betecknar kraft, mod, hälsa o. d., l. öfverhufvud ngt som tänkes förvärfvadt gm l. under diandet (i eg. o. bildlig mening). Vachta tig, at tu ei något orent äter, / .. medan af tin bryst tin son sin styrcka dir. KOLMODIN Qv.-sp. 1: 270 1732; om Simson). Naturen sjelf, den blida dottren, än / Sin belsa dir ur en titanisk barm. ATTERBOM Minnen 653 (1821). Ditt mod har varit mitt, / Du diat det från mig. HAGBERG Shaksp. 1: 197 (1847). Folket här hemma och folket derute kände sig såsom grenar af samma stam, hvilken diat sin lifskraft ur en gemensam rot. CYGNÆUS 6: 311 (1867). (Detta) behof att vid modern jordens barm dia sundhet och föryngring, som är lifsnerven hos Rousseau. LEVERTIN G. III 247 (1894). jfr IN-DIA. c) med obj. (äfv. med refl. pron. som ej är verkligt obj.) o. en ytterligare bestämning som angifver det resultat som verbalhandlingen medför för obj. (resp. det gm refl. pron. uttryckta subj. själft). Fåhlan (hålles) 2 dygn från Stodet: och släppes til at en gång dya sig väl mätt. SALANDER Gårdsf. 27 (1727). Du ser ej lilla barnet vid mitt bröst, / Som dir till sömns sin amma. HAGBERG Shaksp. 12: 278 1851; eng. sucks the nurse asleep). d) utan obj. (jfr e). Var. rer. 10 (1538). Vthwertis skal swerdet förödha them, och inwertis förskreckilse, bådhe drenger och pighor, then som dijr medh them gråhärotta (dvs. den gråhårige). 5 Mos. 32: 25 (Bib. 1541). Kalffver, som dijtt haffve. G. I:s reg. 23: 186 (1552). (Offret) förrättades ... medh spädhe Diwr, the än tå (dvs. ännu) didde. SCHRODERUS Liv. 588 (1626). Han haar mehr dijdt, än sijdt (dvs. sett)... (dvs.) Han haar intet waret ifrån sooporna. Och är en förwijtelse emoot heemfödingar. GRUBB 304 (1665); jfr MontLonuis Fr. spr. 266 (1739), RHODIN Crdspr. 62 (1807). (Konung Ane) säges lefwat öfwer 300 Åhr och moste dij som ett Barn. VERELIUS Ind. 1681; under auna sott). (Jag) beder .. tig, at wårt barn må finna sin flaksa ful (dvs. fulll) och få dy så mycket som ban orker. ÖSTERLING Ter. 3: 337 (1708); jfr anm. Somblige Lamb kunna sielf strax dij. ALSTRÖMER Får. 17 (1727). Som grisar sig tränga kring modren att dia, / Så vi kring värdinnan att kyssa på hand. E. SJÖBERG S. dikt. 148 (1826). Mjölk .. flyter (vid "mjölkflöde") ur ena bröstet, medan barnet dir på det andra. CEDERSCHIÖLD Qv. slägtlif 3: 96 (1839). Kalfvarne få icke dia utan skola fodras måttligt under flera veckor med söt mjölk. G. LEUFVÉN i Tidskr. f. landtm. 1897, s. 391. – särsk. i allmännare anv. När the (dvs. blodiglarna) dij förmycket, kan man strö ättika eller salt på them, så falla the af. ROBERG Beynon 215 (1727). I fråga om förb. få di se för öfr. DI, sbst. b. e) i vissa förb. som numera nästan alltid fattas ss. innehållande DI, sbst. (jfr RYDQVIST SSL 1: 120 (1850), SAOL (1874, 1883), SUNDÉN (1885), SAOL (1889, 1900), LUNDELL (1893)). α) gifva ngn (stundom, i sht i skriftspr., åt ngn) di (förr äfv. dia) l. gifva di åt ngn, låta ngn dia; jfr DIGIFVANDE, p. adj. Wee .. them som diya geffua j the daghar. Luk. 21: 23 (NT 1526). Man skal ey .. giffua barnet förmykit dij. B. OLAVI 175 a (1578). Söte Disa iagh förer tigh een Geet, / Hon gaff migh wäl dij när hon fick gott beet. MESSENIUS Disa 37 (1611). Warginnan gaff Romulo och Remo dija. Lex.Linc. 1640; under ruminalis). (Det) wore bäst at hwar och en Modher sielff gåfwo sitt barn Dij. PALMCRON Sund. sp. 369 (1642). Nhär Zachris Christnades war hon hoos borgemästaren och gaff dij. Växiö rådstur. prot. 1643, s. 1148. Auni Tiodan wardt så gammal, at de motte gifwa honom dij genom spennehorn. RUDBECK Atl. 2: 32 (1689). Qvinnfolken såg jag här allestädes gifva sina barn dia af delkhorn. LINNÉ Ungd. 2: 65 (1732). Gif åt barnet di. HAHNSSON (1888). Så stannade då hustrun hemma och gaf sin son di, till dess hon skulle afvänja honom. 1 Sam. 1: 23 (öfv. 1903); jfr anm. vid sista ex. under DI, sbst. b. – särsk. α') i bild. Jorden åt all sin Barn ger ständigt ruvndelig dia. DALIN Vitt. 3: 3 (c. 1730; möjl. snarare att fatta ss. sbst.). β') (†) med obj. betecknande den vätska som suges (jfr b). Then orena miöicken som Amman dij giffuer. B. OLAVI 174 b (1578). β) (†) hafva dia, == få di. Barnet bör hafva ofta och litet dia. LINNÉ Diet. 2: 14 (c. 1750). 2) (föga br.) nästan bl. om kvinna (ej om djur): gifva (ett barn) di, (lägga; äfv.: vara i det tillståndet att man gifver di, om moder som födt barn. (Föräldrarna) fostrade henne så med diande brösts mjölk som med Guds ords mjölk. CAVALLIN Herdam. 3: 120 (cit. fr. 1696; ex. ngt osäkert). En miölckstreng, som utsprutas, då diande fruntimmers bröst tryckas. MÖLLER 1745; under rayon). Iag har ett litet spädt barn, som jag sielf diar.

[

Växiö domk. akt. 1785, nr 234. De spenar, hvarmed hon (dvs. din moder) diat dig. A. RYDFORS i Läsn. f. folket 1898, s. 197. HIRN Hearn Natalika 67 (1905). jfr: Dija, dhet är gifwa dij och en föda. RUDBECK Atl. 2: 446 (1689). (till1). Åtskilliga af de nedan upptagna ssgrna (särsk. DI-GIFNING, -GIFVANDE osv.) torde nu i allm. för språkkänslan snarast ansluta sig till DI, sbst. (särsk. i samma mån detta är välbekant, ett v. i formen di däremot främmande); jfr ssgrna under DI, sbst. (†): (†):