DIKTNING dik³tniŋ², sbst. I, r. l. f. (m. SAHLSTEDT, DÄHNERT (1784), NYSTRÖM (1794)); best. -en; pl. -ar. ( di(c)ktning Lex.Linc. 1640; under e f f i c t i o), osv.; dichtning Lex.Linc. (1640), MÖLLER (1745)) vbalsbst. till DIKTA, v.¹ 1) (†) till DIKTA v.¹, ². Dichtning (fr.) composition. MÖLLER (1745). DÄHNERT (1784). 2) till DIKTA v.¹, ³. jfr BONDE-, DJUR-, EFTERKLANGS-, EPIGON-, FABEL-, FAMILJE-, FANTASI-, FOLK-, HJÄLTE-, HYMN-, KONST-, KRIGS-, MÄSTER-, NOVELL-, NY-, PROSA-, PSALM-, ROMAN-, SAGO-, TANKE-, TRAGEDI-, VERKLIGHETS-, VIS-DIKTNING m. fl.

[DIKTNING.sbst1 2.a]

a) abstr.: diktande, skaldskap, skaldeverksamhet; jfr DIKT sbst.¹ 3 c samt DIKTARSKAP, DIKTSKAP. Han delade sin tid mellan läsning och diktning. Var det då under, att min diktning ʃ Åt folket tidigt tog sin rigtning? C. V. A. STRANDBERG 1: 3 (1845). Man (synes) utan förhävelse kunna påstå att själva vår svenska språkform aldrig varit .. så som i våra dagar inbjudande till allahanda diktning. WULFF Värsbildn. 1 (1896). – i utvidgad anv. om konstnärligt skapande öfverhufvud; jfr DIKTA v.¹ 3 c δ. Tior du, en konstnär i sin diktnings stund ʃ handklappningar och rop till bakgrund ser? ʃ Nej, inåt, endast inåt ser hans öga, ʃ och världen finns för honom icke mer. HEIDENSTAM Vallf. 182 (1888, 1900; yttradt af en byggmästare). jfr FÄRG-, TON-DIKTNING. b) skaldekonst, poesi. ATTERBOM S. dikt. 2: 105 (1813, 1838) Från diktningens land ännu besöker han (dvs. Merkurius) jorden. TEGNÉR 2: 74 (1815). Ve den Narcissus, som vill i Diktningens eviga källa ʃ Skåda sitt timliga Sj elI, rusad af Echos beröm! ATTERBOM S. dikt. 2: 358 (1820, 1838) Skaldernas Adam är här, den nordiske sångarekungen, ʃ tronarfvingen i diktningens verld. TEGNÉR 2: 216 (1829; i fråga om Ada Oehlenschläger). Befara ej du .. ʃ Att Diktningens dagar ha flytt! ATTERBOM S. dikt. 1: 63 (1837). Sträck dina vingar med lust kring diktningens rymder, min ande! B. E. MALMSTRÖM 6: 10 (1845). c) sammanfattande o. koll.; jfr DIKT sbst.¹ ³ b. Hela hans diktning rymmes i ett enda litet oktavband. Såsom poemet (dvs. Franzéns dikt "Människas arbete") nu föreligger, hör det till vår diktnings yppersta smycken. WIRSÉN i 3 SAH 2: 176 (1887). (Wolfram von Eschenbach) satte .. ett vida högre värde på sitt ridderskap än på sin diktning. BÅÅTH Wagners sag. 4: 23 (1908). d) E. LJUNGGREN i Festskr. t. K. F. Söderwall 329 f. (1911)] konkret, om enskildt alster af diktande verksamhet. α) (numera föga br.) skaldestycke, poem, dikt (se DIKT, sbst.¹ 3 a). När mina små diktningar tryckts, ville jag gärna få ett afdrag. P. ELGSTRÖM (1810) i Bref rör. N. skol. hist. 96. Liljor i Saron. Theosofiska diktningar. STAGNELIUS 2: 763 (1820; boktitel). Tal och diktningar på andra språk (än italienska). E. MEIJER i 2 Saml. 5: 88 1884; i fråga om drottning Kristias akademi i Rom). β) estet. mera obestämdt: diktskapelse (se d. o. l a), diktverk (se d. o. 1), skaldeverk. Ett sätt, som .. bragt mig på vägen att anse dramatiska diktningar för min hufvudsakliga bestämmelse. ATTERBOM Minnen 529 (1818). Den äldsta af diktningar öfver jordens och jordarbetets allvarliga och sträfva poesi. LEVERTIN Linné 17 (1906; om Hesiodos' "Verk o. dagar"). 3) (numera föga br.; jfr dock slutet) till DIKTA v.¹, ⁴: uppdiktning; jfr DIKT sbst.¹ ⁴; ofta mer l. mindre konkret. Dichtning, (lat.) Confictio. Lex.Linc. (1640). Dichtning .. (fr.) fiction. MÖLLRR (1745). Dicktning .. (fr.) Composition fictive. NYSTRÖM (1794).– (fullt br.) närmande sig l. öfvergående i bet. 2. Den, hos hvilken förmågan, att genom sköna diktningar lifva begreppen, i högre grad yttrar sig, kallas Skald. Han skiljes från Ljugaren derigenom, att han framställer sina diktningar blott såsom sådana och vill, att de endast såsom sådana skola behaga. EKMAN Jakob Psych. 39 (1822). Det enda primära kriterium, som kan användas för att skilja myt och diktning, består däri, att diktningen har individuellt ursprung. E. HELLQUIST i Gbgs aftonbl. 1907, nr 43 s. 2. 4) till DIKTA v.¹, ⁵; i ssgr; se DIKTNINGS-FÖRMÅGA 2, -GÅFVA 2, -VIS.

Ssgr (i allm. till 2. – Ssgrna med diktning hafva i allm. en prägel af tillfällighet, o. knappast ngn synes hafva varit stående term. Icke sällan förekomma parallella uttr. sammansatta med DIKT-, DIKTAR(E)-, o. dessa hafva i allm. mera karaktären af fasta förbindelser):

– DIKTNINGS-ART ³⁰~².

[jfr t. dichtungsart]

(föga br.) diktart.

Den didaktiska diktningsarten. Sv. lit.-tidn. 1820, sp. 822. ATTERBOM Siare VI. 1: 92 (1852).