DIOSKUR di¹oskɯ⁴r l. -å- l. -ω-, m.; best. -en; pl. -er. Tidigast förekommer ordet i sv. med lat. böjn. Wästerhafwetz Inbyggiare dyrcka aldrahögst Dioscuros. RUDBECK Atl. 3: 89 (1698). Dioskuren, pl., eng. Dioscuri, pl., fr. Dioscures, pl., af lat. Dioscuri, pl., af gr. Διόσκουϱοι, pl. (äfv. Διοσκόϱω, dualis), eg. Zeus' söner, af Διός, gen. till Ζεύςρ, namnet på grekernas högste gud (jfr TISDAG), o. κόϱος l. κούϱος, gosse] i sht i pl. 1) eg. i den grekisk-romerska mytologien o. hjältesagan benämning på ett gudomligt brödrapar (Kastor o. Pollux l. med gr. namnform Polydevkes), söner af Leda, hvilka dyrkades o. åkallades ss. nödhjälpare (särsk. till sjöss) o. hafva gifvit sina namn åt en stjärnbild; jfr TVILLING(ARNA); rel.-vet. i oegentlig o. öfverförd anv. om åtskilliga andra (i den indogermanska myten förekommande) parvis uppträdande gudaväsen, heroer o. d. NORRMANN Eschenburg 2: 83 (1818). I Dioskurer: / Milda stjernor, hvilka än som bröder / Skiften himmelen och skuggors verld. C. V. ZEIPEL i Poet. kal. 1819, s. 58 6: 121] . Någre (heroer), såsom Herakles och till en del Dioskurerne, dyrkades öfver hela Grekiska verlden. PALMBLAD Fornk. 1: 371 (1844). De vediske dioskurerna, med hvilka Balder och Had äro mythhistoriskt beslägtade. RYDBERG Myt. 2: 260 (1889). Det karaktäristiska för dessa dioskurer (dvs. `majgrefven' o. `vintergrefven', som förr på åtskilliga ställen i Norden valdes den 1 maj) är, att den ene af dem representerar våren, den andre vintern. SCHÜCK Litt.o. rel.-hist. 2: 184 (1904). 2) bildl. om tvenne gemensamt uppträdande, innerligt med hvarandra förenade kamrater. Johan Rosén, den ene af de dioskurer, som Swedenborgianismens skepp på de svenska farvattnen en lång tid har "i sitt baner". C. W. SKARSTEDT i Sv. biogr. lex. 2: 39 1858; med anspelning på Apg. 28: 11). (Nyhmumanismen) är på poesiens område företrädesvis knuten till de båda dioskurerna Goethe och Schiller. (SCHÜCK o.) WARBURG Litt.-h. 3: 8 (1913).