DILUVIAL dil¹ɯvia⁴l l. di¹-, äfv. -u-, l. dilɯ¹- ( - - -ál DALIN), adj. [jfr t., eng. o. fr.
diluvial, af lat.
diuvialis, afl. af
diluvium (se
DILUVIUM)]
[DILUVIAL 0]
(i fråga om bruklighet jfr anm. 1:o under DILUVIUM [DILUVIAL 2]
2) geol. adj. till DILUVIUM 2; särsk. i förb. diluvial bildning o. d. samt diluvial tid o. d.; jfr DILUVIANSK äfvensom ALLUVIAL. I ingen af dessa .. secundära, tertiära eller diluviala formationer har man funnit lenmingar af menniskan eller hennes konstalster. BERZELIUS Årsber. t. VetA 1831,
s. 354.
HISINGER Ant. 7: 40 (
1840).
Den qvartära perioden, äfven, ehuru mycket oegentligt och mest i Tyskland, kallad den diluviala. NATHORST Jord. hist. 930 (1894). De glaciala och postglaciala bildningarna kallas ibland med ett gemensamt namn diluviala. HAGMAN Fys. geogr. 44 (
1903).
Rester af (mammmut-) djuret (hafva) blifvit funna i diluviala aflagringar. PT 1904,
nr 209 A,
s. 3.
Ssgr(ofta med direkta motsvarigheter i andra spr.; jfr anm. 2:o under DILUVIUM
[DILUVIAL 2]
2):
–
DILUVIAL-BILDNING ¹⁰⁰³~ l. ⁰¹⁰³~²⁰. a) i best. sg., == DILUVIUM ²; jfr
-FORMATION a.
HISINGER Ant. 4: 29 (
1828).
Den s. k. Diluvialbildningen (Syndaflodsbildningen), hvars namn Geologien lånat från en med nästan alla folkslags fornsagor öfverensstämmande förutsättning om ett .. hela jordklotet förhärjande vattenflöde. SCHEUTZ Jorden 170 (
1856).
[DILUVIAL-BILDNING.ssg 2.b]
b) om enskild formation som tillhör den diluviala perioden; jfr -FORMATION b. HISINGER Ant. 4: 254 (
1828).
2 NF 19: 678 (
1913).
–
DILUVIAL-BLOCK ~². rullstensblock. HAMMARGREN Jordkl. utvecklingsh. 92 (
1854).
–
DILUVIAL-FLOD ~². (förr)
om (antagen) öfversvämning under diluvialtiden. En sednare Diluvial-flod. HISINGER Ant. 7: 118 (
1840).
–
DILUVIAL-FORMATION ~⁰⁰². [DILUVIAL-FORMATION.ssg 2.a]
a) i best., sg., ==
DILUVIUM 2; jfr
-BILDNING a.
BEREELIUS Årsber. t. VetA 1831,
s. 354.
BERGSTRAND Geol. 352 (
1859,
1868)
b) ==
-BILDNING b. Contactspunkterna
(äro) så betäckta af Diluvial- och Alluvialformationer, att det icke är möjligt att med någon grad af säkerhet utstaka deras områden.
HISINGER Ant. 4: III (1828)
DALIN (
1850) .
–
DILUVIAL-HÄST ~². häst(art) från den diluviala perioden; jfr -DJUR. Såsom stamfader för hästen anses Europas vilda diluvialhäst. Läsn. f. sv. folket 1901,
s. 313.
–
DILUVIAL-JORD ~². jord(aflagring) från den diluviala tiden. BERZELIUS Årsber. t. VetA 1829,
s. 276.
CNATTINGIUS Skogslex. (
1873,
1894)
–
DILUVIAL-LAGER ~²⁰, n. HISINGER Ant. 4: 31 (
1828).
Ett fullkomligt stenfritt 12 till 20 tum djupt diluviallager af svart humusjord. LAHT 1882,
s. 105. 2 NF
6: 430 (
1906).
–
DILUVIAL-LERA ~²⁰. ishafslera, issjölera, jfr -SLAM. Undre diluviallera eller underlera. .. Öfre diluviallera eller öfverlera. BERGSTRAND Geol. 363 (
1859,
1868) I Tyskland kallas sådana
(i jökelälfvar afsatta) sand- och lerlager vanligen diluvialsand och diluviallera, medan Torell, efter den isländska benämningen hvitåar för glacierelfvarne) kallar dem hvitåsand och hvitålera.
NATHORST Jord. hist. 943 (1894). 2 NF 15: 386 (
1911).
–
DILUVIAL-MÄRGEL ~²⁰. T. FEGRÆUS. i Geol. fören. förh. 1890,
s. 418.
–
DILUVIAL-SAND ~². ishafssand, issjösand. BERGSTRAND Geol. 239 (
1868).
NATHORST Jord. hist. 943 (
1894;
se under -LERA).
2 NF 15: 386 (
1911).
–
DILUVIAL-TID(EN) ~². jfr -PERIOD. Alla dessa fragmenter (äro) härstammande från berglandet i det inre . . Småland och hafva under den stora öfversvämningen i Diluvial-tiden, blifvit nedsläpnde och afkantade genom nötning och slipning. HISINGER Ant. 5: 100 (
1831).
SCHEUTZ Jorden 164 (
1856).