DISSENSUS dissän³sus² l. disän⁴sus, r.; i best. anv. utan slutartikel; stundom DISSENS disän⁴s, r.; best. -en; pl. -er. olikhet i tankar o. åsikter i ngt vissa fall, meningsskiljaktighet. At man å bägge sijdor (den katolska o. den protestantiska) låter hwar behålla sin mehning, och thenne dissensus oachtande hwar androm såsom Bröder vthi Christo .. betrachtar och skattar. BRASK Pufendorf Inl. t. hist. 451W (1680). Om denna dussebsys (mellan konungen o. hans rådgifvare) är allmän å rådgifvarens sida, .. (förutsätter all konsitutionell praxis .. att en sådan dissensus måste upphöra, och en dissentierande konselj ersättas af en enig. GEIJER I. 7: 284 (1829). VL 1905, nr 253 A, s. 4 (: dissens). Sjelfva det liberala partiet var notoriskt – och såsom framgår redan af dissensus i försvarsberedningarne – deladt. THYRÉN Det polit. läget 14 (1914).