DOFHJORT då³v~jωr²t, äfv. -jω²rt, m. l. r.; best. -en; pl. -ar. ( dof- LINNÉ Ungd. 2: 376 (1735) osv. dåf- WESTE (1807), DALIN 1850; med hänv. till dof-). dåfwe- Ordn. o. taxa vppå lille tullen 1638, s. A 4 b. – dåå- PHRYGIUS, SPEGEL Guds verk 232 (1685). – dåg- RP; dog- CARL XI (1695) i Tidskr. f. hästv. 1832, s. 224; dogg- EHRENCRONA (c. 1730; under hiort), TUNELD)

[se DOF-. Jfr d. daahjort]

[DOFHJORT 0]

det i Sv. i sht i djurgårdar lefvande hjortdjuret Cervus Dama Lin.; jfr DOP sbst.², DOP-DJUR; särsk. om den vuxne hannen. (Johan III begaf) sigh vthi Diurehagen (vid Drottningholm) .. til att besee the Dååhiortar thär inne wistades. PHRYGIUS Agon Sanf. ber. 2 (1620). Bevilljades att Her Matthias Soop skall få 2 dåghjorter till sin styffdotters bröllop. RP 6: 4 (1636). Tvänne Djurgårdar, den större för Dogghjortar, och den mindre för Kronhjortar. TUNELD Geogr. 1: 282 (1762). Dofhjortens (horn) utbreda sig vid spetsen. ÖDMANN Intr. i VetA 1784, s. 20. 5 Mos. 14: 5 (Bib. 1917).

Ssgr

– DOFHJORT-SKINN,

– DOFHJORT-STÅND, se B.

– DOFHJORTS-HORN.

– DOFHJORTS-KALF.

– DOFHJORTS-KRONA. hornkrona på dofhjort.

– DOFHJORTS-SKINN. ( dofhjort-) Mag. f. konst 1834, s. 80.

– DOFHJORTS-SKOFVEL. i sht jäg. den öfre skofvelformigt utbredda delen af en fullvuxen dofhjorts horn; äfv. om hela hornet. Fauna o. flora 1908, s. 38.

– DOFHJORTS-STÅND. ( dofhjort-) trakt där dofhjortar ständigt uppehålla sig; äfv.: bestånd af dofhjortar inom ett visst område. G. KOLTHOFF i Bibl. f. jäg. 3: 473 (1896).