© Svenska Akademien. SAOB spalt: D2310; tryckår: 1922
(Observera att webbversionen av SAOB på http://g3.spraakdata.gu.se/saob/ inte är slutkorrigerad (senaste uppdatering: 11/9 2014). Text i rött är tillägg till den ursprungliga tryckta texten, t.ex. moderniserade stavningsformer av uppslagsorden.)
DUBBEL dub⁴el, adj. -bble, -bbla; -bblare (föga br., ÖSTERGREN (1918)). adv. -T (() ==, LPETRI DialNattv. H 3 a (1562), KKD 3: 32 (1702)). ( dubbel (dubbell) GR 1: 128 (1523) osv. dubel(l) GR 11: 39 (1536), HUMBLA Landcr. 41 (1740); dubla(-e), pl., HB 1: 223 (1579), CEALOPÆUS (1808) i UrFinlH 74. dobbel(l) GR 1: 124 (1523), KKD 10: 374 (1704: Dobbelhaake). dobel(l) GR 1: 153 (1523), RA 1: 516 (1547). double NJournD 1856, s. 159 (: double-tyg); doub(b)la, pl., 2RARP I. 1: 170 (1719), RÖDING SD (1798). – dubbele GR 17: 350 (1545: Dubbelehaker); dubla(-e), obest. sg., EKEBLAD Bref 1: 147 1652; rättadt efter hskr.), NORDENFLYCHT QT 1746–47, s. 33. – dubbelde (dobb-), pl., BtFinlH 3: 319 (1555), DAHLBERG Dagb. 55 (c. 1660; Lundströms uppl.). dubbelte, best. o. pl., GR 9: 75 (1534), HT 1910, s. 281 (i handl. fr. 1592). – duppel (doppel) SynodA 2: 26 (1585), KKD 5: 261 (1711; duppelt, adv.))
[fsv. dobel, dobbell, dubbel, liksom d. dobbelt, nor. dial. dubbel, nt. dobbel(t), holl. dubbel(d), t. doppelt, af fr. double, af lat. duplus, tvåfaldig (jfr DUPLEX m. m. samt TVIFVEL). Jfr DUBBLERA, DUBBLETT. Formerna med -pp- bero på inflytande från t., de med slutljudande -t(d) på inverkan från d. l. t.]
jfr FLER-, HALF-, MÅNG-DUBBEL samt TVÅ-, TVE-, TRE-, FYR-, TIO-, HUNDRA-DUBBEL osv.
[DUBBEL.adj 1]
1) som bildas l. utgöres af l. har l. är försedd med osv. två föremål af samma slag l. två (lika) delar l. beståndsdelar l. två lager l. rader l. linjer osv.; i pl. ofta liktydigt med: två (samhörande l. af samma slag o. d.); motsatt ENKEL 3. En dubbel rad pelare. Skor med dubbel sula l. dubbla sulor. Dubbel dörr l. dubbla dörrar, dubbeldörr(ar). Ett kärl med dubbel botten l. dubbla bottnar. Gå med dubbla strumpor. Sy med dubbel tråd. Hyfvel med dubbla bett. Dubbel post, (mil.) dubbelpost. Dubbelt brefkort, (i sht post.) brefkort med betaldt svar. Dubbel briljant, se BRILJANT sbst., Dubbelt lås, lås med två inskärningar på regeln, som sålunda medelst två omvridningar af nyckeln kan framföras längre än eljest skulle vara fallet (Skråordn. 330 (1574; samt. afskr.)). Dubbelt block, (mek. o. sjöt.) block med två blockskifvor (DALMAN (1765)). Dubbel fil, (i fackspr.) dubbelgradig fil. Dubbelt hyfveljärn, som är försedt med brytjärn l. klaff. Dubbel sapp, (bef.) löpgraf med bröstvärn på båda sidor. Se dubbelt. Han ser allting dubbelt. Dobeell grimma. GR 1: 153 (1523). Hela hennes hws haffuer dobbel klädher. Ordspr. 31: 21 (Bib. 1541). Dubbla eredentzer (dvs. dubbelbägare). FörtHertJohLösegend. 1563, s. 60. (Birgittinklostren) voro til en del dubbla och innehöllo både Munkar och Nunnor. LAGERBRING !Hist. 3: 660 (1776). De två innersta (kindtänderna) .. ha dubbla rötter. NILSSON Fauna 1: 290 (1847). Tungan år i sjelfva verket ett dubbelt organ, enär en vertikal skiljevägg delar den längsefter i två lika halfvor. SETTERBLAD Mackenzie 26 (1887). – särsk.
[DUBBEL.adj 1.a]
a) om blomma: som har mer än en krans af kalk- l. kronblad, fylld; om växt: som har dubbla blommor. Dubbla påskliljor, tulpaner, nejlikor, vallmor. Dubbelt Katost. I FRANCKENIUS Spec. A 3 a 1659; om Althæa officinalis). Dubble och enkle Roosor. PALMBERG Ört. 71 (1684). Lefwerört med dubbel eller full blå Blomma. BROMELIUS Chl. 46 (1694). Ranunculus repens, dubbel, gul. JÖRLIN Blomsterg. 6 (1794). SEÅRMAN Forssell 210 (1898).
[DUBBEL.adj 1.b]
b) om bokstaf, ljud o. d.
[DUBBEL.adj 1.b.α]
α) om bokstaf, i sllt konsonant: som skrifves två ggr, dubbelskrifven; äfv. (oriktigt o. numera knappast br.) om konsonantljud: lång; förr äfv. ngn gg om två olika kons. som följa omedelbart efter hvarandra. SWEDBERG Schibb. 11 1716; om bokstaf). (Ordet) halt (claudus) hvilket vi uttale med dubbelt l. IHRE Förel. 27 (1745). Å har .. ett mera öppet (ljud), Där dubbelt konsonantljud påföljer; t. e. .. påsk, ålder, vått. MOBERG Gr. 87 (1815). Långt medljud tecknas med dubbel bokstaf i slutet af ord. HAGFORS FolkskSpr. 1: 49 (1898).
[DUBBEL.adj 1.b.β]
β) () om sammansatt bokstafstecken (t. ex. å); jfr DIFTONG; äfv. om bokstafstecken som betecknar l. urspr. betecknat två ljud (t. ex. x, z). y och z (äro) att räkna för dubbla eller sammanskrefna bokstäfver. IHRE Förel. 16 (1745). Dubla (vokaler äro).. Ä, af A och E; Å, af A och O; Ö, af O och E. MOLANDER Förespel 15 (1753).
[DUBBEL.adj 1.b.γ]
γ) om den form af v-tecknet (w) som uppkommit gm dubblering af det enkla v (u). ENBERG SvSpr. 6 (1836).
[DUBBEL.adj 1.c]
c) i uttr. ligga dubbel, lägga l. vika dubbel o. d., dvs. så att föremålet i fråga bildar två lager ofvanpå (l. utanpå) hvarandra; vara dubbel. viken resp. dubbelvika. Lägg filten dubbel öfver dig! Duken vikes dubbel och lägges stadigt omkring den brutna lemmen. Lägga et stycke linne dubbelt. WIDEGREN (1788). – särsk.
[DUBBEL.adj 1.c.α]
α) i fråga om foster. När Fostret ligger dubbelt och kommer med Rumpan först. HOORN Jordg. 1: 128 (1697). En förlosning af ett barn som kom dubbelt. Därs. 2: 162 (1723).
[DUBBEL.adj 1.c.β]
β) (hvard.) med skämt. s. öfverdrift, i uttr. ligga dubbel (af skratt o. d.), sitta l. ligga starkt krökt, kröka sig våldsamt (af skratt o. d.); jfr DUBBEL-VIKEN. (Han) kunde .. få de andra ungarne att ligga dubbla af skratt. BENEDICTSSON Folkl. 60 (1887). Narren med allt så befängdt dref gäck, / att husets folk lägo dubbla. LEVERTIN Dikt. 56 (1901).
[DUBBEL.adj 2]
2) som tages l. gifves l. räknas l. förekommer l. inträffar l. utföres osv. två ggr l. son, två ggr utgör l. innehåller l. svarar mot det normala osv., tvåfaldig; ss. adv. ofta: två gånger, i tvåfaldigt afseende l. i tvåfaldig måtto; ofta motsatt ENKEL 3. Dubbelt porto. Ord med dubbel betydelse. Dubbel negation gör satsenjakande. Dubbelt syfte. Fordra dubbel säkerhet (för ett lån o. d.). I dubbel måtto. Den dubbla egenskapen af krigare och diplomat. Låsa (en dörr) med dubbla slag. Dubbel bot l. plikt l. dubbla böter (i sht jur.). Räkna dubbla tjänstår, dvs. ett fullgjordt tjänstår ss. två (vid befordringar o. d.). Dubbel resa, biljett, (biljett för) resa fram o. åter. Dubbelt bokhålleri (l. dubbla bokkålleriet), där hvarje post antecknas på två konton (debet o. kredit). Dubbelt hor, (jur.) då båda de brottsliga äro gifta. Dubbel (annandags)frossa o. d., (förr) (annandags)frossa där anfallen ske två ggr under hvarje period. Dubbel kontrapunkt, (mus.) se KONTRA-PUNKT. Dubbelt renadt brännvin. Dubbelt sammansatt ord, (språkv.) dekompositum (se d. o. II a). Dubbelt sanmmansatta blad (bot.). Skrymterij (är) en stoor synd, ja een dobbel skalcheet for gudhi. OPETRI Clost. Fl b (1528). Detta ähr migh ett dubeltt slagh. OxBr. 5: 302 (1624). Kopparmalmen fordrar en dubbel rostning. HIÄRNE Berghl. 453 (1687). Det nyttiga, roligt, år dubbelt nyttigt. KELLGREN 3: 198 (1792). Gustaf III .. fann sig nu invecklad i ett dubbelt krig: med Ryssland och med Stockholms sällskapskretsar. CRUSENSTOLPE Mor. 3: 310 (1841). Hon tillhörde de utvalda de med dubbel syn begåfvade. STRINDBERG SvÖ 3: 304 (1890). – särsk.
[DUBBEL.adj 2.a]
a) i fråga om ngt som förekommer i två exemplar l. två varianter o. d.; ofta med bibet. af att detta är i strid med det normala bruket l. har tillkommit på grund af särsk. förhållanden o. d.; stundom liktydigt med: "extra". Dubbla nycklar (stundom: falska nycklar). Dubbelt myntsystem l. dubbel myntfot, då både guld o. silfver erkännas ss. lagligt betalningsmedel; bimetallism. At I alltidh vele göra duble bref, skickandes det ene landvägen och det andre siöledes. OxBr. 1: 204 (1622). Wi .. hafwe (låtit) .. tilsätta dubbla CompagnieOfficerare wid de Kegementer, som komma at stå i Fält wid gränsorne. LMil. 4: 1429 (1711). Dubbel skrift för samma språk innebär i sig något stridigt ok motsägande. TULLBERG SvRättskr. 9 (1862).
[DUBBEL.adj 2.b]
b) kem. i uttr. dubbel (val)frändskap (förr äfv. dragkraft), om det förh. att båda ämnena l en förening visa frändskap med hvart sitt af de båda ämnena i en annan förening; dubbel sönderdelning l. dekomposition, kemisk reaktion hvarigm två föreningar byta beståndsdelar. Då Cinnober blandas med Hornsilfver, utöfvas en dubbel dragkraft. TBERGMAN i VetAH 1770, s. 85. Dubbel frändskap. SCHEELE Därs. 1775, s. 273. Dubbel dekomposition. CLEVE KemHlex. (1883). Dubbel sönderdelning. ROSENBERG OorgKemi 110 (1887).
[DUBBEL.adj 2.c]
c) gymn. för att beteckna att båda lemmarna (o. på lika sätt) deltaga i viss rörelse. Dubbel knäböjning, armslagning. LGBRANTING 1: 131 (c. 1860). TÖRNGREN GymnRegl. 27 (1878).
[DUBBEL.adj 2.d]
d) (i sht förr) om myntstycke: som innehåller myntenheten två ggr; motsatt ENKEL 3 b. Dubbelte Crassater (dvs. krusader, ett utländskt mynt). GR 9: 75 (1534). Tuå duble skjllinger. Därs. 19: 119 (1548). (Sisla) blidkas .. med en och annan dubbel slant (dvs. sexöresslant). LIVIN Kyrk. 58 (1781). En dubbel ducat. WIDEGREN (1788).
[DUBBEL.adj 2.e]
e) (i sht kem. o. farm.) som (i jämförelse med annan förening l. lösning o. d.) innehåller dubbel mängd al ett ämne o. d. Dubbelt karlsbader(vatten), med dubbel halt af verksamma salter. Dubbelt sodavatten, se SODAVATTEN. Dubbelt kolsyradt natron (dvs. natriumbikarbonat). GRAFSTRÖM Kond. 302 (1892). Dubbelt vinsurt kali. Därs.
[DUBBEL.adj 2.f]
f) i utvidgad o. oeg. anv. Dubbla benämnas de bränviner, som göras af rektificerad (dvs. två ggr destillerad) sprit. LEUFVENMARK Vin. 1: 139 (1869). Dubbel .. parfymsprit (dvs. som destillerats öfver parfymämnet två ggr). AHB 54: 40 (1871). () Dobble szoldenerer (dvs. soldenärer med dubbel sold). GR 10: 112 (1535). Doppel horkona (dvs. kvinna som begått dubbelt hor). SynodA 2: 26 (1585).
[DUBBEL.adj 3]
3) en gång till så stor l. mycken, två ggr så stor l. mycken (som ngt annat); ss. adv.: två ggr så mycket, i två ggr så hög grad osv.; ofta i förb. dubbel (resp. ss. adv. dubbelt) emot (ngt annat); ss. adv. älv. (i slit hvard.) i förb. dubbelt upp (opp). Delad glädje dubbel glädje. Dubbelt arbete. Dubbla beloppet, dubbla summan, dubbla värdet (af ngt). Gifva något igen i dubbelt mått. Rektangelns längd är dubbel emot bredden. Dubbel manshöjd. Betala dubbelt emot varans värde. Nej, dubbelt upp får du allt bjuda! Spela kvitt eller dubbelt, då en person som förlorat sätter lika stor insats igen som allt hvad han förut förlorat, hvarigm han sål. antingen blifver kvitt med sin motspelare l. förlorar dubbelt. The åldersmän som wäl förestå the äro dobbel hedher werde. 1Tim. 5: 17 (NT 1526). Ciszen .. förökas på them (som handla med drycker på Salberget) dubbelt vp. GR 7: 390 (1531). (Han angriper fienden) med dubbelt mod, dubbel försiktighet och dubbla krafter. DALIN Arg 1: 201 (1734, 1754) Med män, / Till hundrade från hvarje (skepp), i land jag gick, / Mötte med dubbel makt mig Morven. RUNEBERG 1: 377 (1844). Min mö mig dubbelt älska skall / En gång i hemmets frid. BEMALMSTRÖM 6: 54 (1845). Han (skulle) göra henne lika olycklig, som han var själv, och dubbelt till. LAGERLÖF Körk. 119 (1912). – särsk.
[DUBBEL.adj 3.a]
a) i n. sg., substantiveradt: en gång till så mycket, två ggr så mycket (som ngt annat); dubbla antalet, summan l. beloppet osv. Få dubbelt för något. Gifva dubbelt emot hvad någon begär. Huset har gått till dubbelt mot hvad som beräknats. GR 1: 128 (1523). Om en then andra skyllar för någhon orett, .. han skal betala sinom nästa dubbelt igen. 2Mos. 22: 9 (Bib. 1541). Fastigheter .. köptes och såldes för dubbelt, ja tredubbelt, af hvad de för 20 år tillbaka skattats värda. ADLERBETH Ant. 2: 137 (c. 1815). Att de föddes antal når till dubbelt mot de dödes är .. en mycket stor sällsynthet. EkonS 2: 43 (1894).
[DUBBEL.adj 3.b]
b) ss. adv. framför ett adj. l. adv. i positiv föregånget af l. framför ett adj. l. adv. i komparativ l. (numera nästan bl. i högre stil) omedelbart framför ett adj. l. adv. i positiv. Dobbelt meer. Mat. 23: 15 (NT 1526). Herren gaff Hiob dobbelt så mykit som han tilförenna hafft hadhe. Job 42: 10 (Bib. 1541). Den frukt är dubbelt ljuf, som egna grenar bära. LEOPOLD 2: 160 (1794, 1815) Hermione såg sin faders smärta och kände sin egen dubbelt djupare. RYDBERG Ath. 119 (1859). (Tystnaden) bredde sig allt vidare, dubbelt kylig efter bullret. HALLSTRÖM Than. 37 (1900).
[DUBBEL.adj 4]
4)
[bet. synes utgå hufvudsakligen från 1 o. 3]
(i sht förr) i utvidgad anv., ss. stående attribut till vissa sbst., för att beteckna dessa ss. af större l. bättre l. förnämligare slag; motsatt ENKEL 3 d. Dubbel falkon, falkonett, hake o. d., benämning på vissa äldre artilleripjäser, hvilka i allm. afsköto dubbelt så tunga projektiler som de hvilka kallades "enkla". Dubbla bräder, tjockare o. bredare än "enkla" bräder. Dubbelt vadmal, taft osv., om tjockare vadmal osv. Dubbel buljong, kraltigare buljong. Dubbelt öl, kraftigare öl. En hoop dubbelte haker. GR 14: 149 (1542). Dobbelt Lybst öll. Skråordn. 327 1574; samt. afskr.). Dubbelt Wallmar. GRUNDELL AnlArtill. 1: 23 (c. 1695). Höst Pergemotter änkla och dubbla. ROSENSTEN Skog 50 (1737). "Dubbel" eller "tredubbel" ättika af ända till 12 % syrehalt. 2UB 4: 600 (1899). – särsk.
[DUBBEL.adj 4.a]
a)
[jfr d. tredobbelt bekkasin]
i uttr. dubbel beckasin, om vadarfågeln Scolopax major Lin. FISCHERSTRÖM 4: 143 (1792). BERLIN Lsb. 95 (1852).
[DUBBEL.adj 4.b]
b) () i uttr. dubbel snäppa, om vadarfågeln Numenius arquata Lin., storspof. LINNÉ Sk. 333 (1751).
[DUBBEL.adj 5]
5) närmande sig l. ölvergående i bet.: tvetydig, falsk o. d.
[DUBBEL.adj 5.a]
a)
i fråga om ord l. uttr. o. d.: som kan förstås på mer än ett sätt, tvetydig; numera nästan bl. uttr. dubbel mening o. d. Hans ord hade en dubbel mening. (Teologernas) ord voro dubbla och endast i gemen talade. SvMerc. 1764, s. 556Dubbelt skrifsätt; (t.) eine doppelsinnige, räthselhafte Schreibart. MÖLLER (1790).
[DUBBEL.adj 5.b]
b) (mindre br.; jfr dock nedan) om person l. om (ngas) karaktär l. tänkesätt l. uppträdande o. d.: tvetydig, falsk, opålitlig; om person äfv.: tvetalig, tvetungad; särsk. (fullt br.) i uttr. spela osv. en dubbel roll l. ett dubbelt spel o. d., falskeligen låtsa sig hålla med l. arbeta för två personer l. parter l. partier osv., "bära kappan på båda axlarna". En (tvetydig och) dubbel karaktär. KOLMODIN QvSp. 1: 311 (1732). Konungen i Preussen syntes spela dubbelt spel. ADLERBETH Ant. 2: 352 (c. 1815). Att intet i sjelfva saken falskt och dubbelt förhållande gifves och fortfar. GEIJER I. 1: 115 (1818). (Den sanne kristne) kan ej hyckla, ej vara dubbel eller inbunden, ej föra något annat språk än uppriktighetens. WALLIN 1Pred. 3: 184 (c. 1830). Den lumpna eller dubbla rol, Svenskarne .. hade spelat. WINGÅRD Minn. 2: 34 (1846). Med hala läppar tala de och med dubbelt hjärta. Psalt. 12: 3 (öfv. 1897).– (föga br.) ss. adv. Han betedde sig dubbelt. CAVALLIN (1875).
Ssgr(i allm. till 1.Anm. Till 1 o. delvis till 2 kunna ssgr bildas i nästan obegränsadt antal; här nedan upptages bl. ett knappt urval af dessa):
A
:
– (2) DUBBEL-ANFALL ~²⁰, äfv. ~⁰². (numera mindre br.) fäkt. anfall med dubbel stöt ("stöt" o. "efterstöt"); jfr EFTERSTÖT b. NYBLÆUS Fäktl. 59 (1876).
DUBBEL-ANSIKTE ~⁰²⁰ äfv. ~²⁰⁰. Janus afbildades .. med dubbelansigte. NF 7: 1055 (1883).
DUBBEL-ARMAD, p. adj. särsk.
[DUBBEL-ARMAD.ssg 1]
1) tekn. tvåarmad; i sht om häfstång o. d. JernkA 1829, Bih. s. 226 (om häfstång).
[DUBBEL-ARMAD.ssg 2]
2) byggn. om dubbeltrappa. Vestibulen .. innehåller en dubbelarmad trappa .., gående genom båda våningarna. BÖTTIGER DrottnH 33 (1889).
– (2) DUBBEL-ASS. mus. ass-ass.
DUBBEL-B. mus. nottecken (♭♭) som angifver att följande not skall sänkas två halftoner.
(4 a) DUBBEL-BECKASIN. dubbel beckasin. FoFl. 1907, s. 39.
– (2) DUBBEL-BESKATTNING. (i sht finansvet.) om det förh. att samma inkomst drabbas två ggr af samma skatt, t. ex. ett aktiebolags utdelade vinst både ss. bolagets o. ss. de enskilda aktieägarnas inkomst. GCASSEL i EkonT 1901, s. 26.
– (2) DUBBEL-BETYDELSE. CLAËSON 2: 388 (1859).- Tvetydigheten (ekivoken) är en cynisk men insvept burlesk, som genom ett uttrycks dubbelbetydelse gör komisk verkan. WRANGEL Dikten 166 (1912).
DUBBEL-BIFF. slakt. biff skuren öfver såväl inner- som ytterfilén (motsatt: enkelbiff). HELLMAN Kokb. 190 (1896).
DUBBEL-BILD. särsk. opt. Särdeles tydligt framträder (dubbelbrytningen).., om man lägger en kalkspatkristall ödfver en svart punkt på ett hvitt papper och betraktar detta rakt uppifrån genom kristallen. Man ser nämligen då en dubbelbild af punkten. 2NF 6: 969 (1906).
– (4) DUBBEL-BIR. () dubbelöl. ROSENFELDT Vitt. 240 (c. 1680). AFZELIUS Sag. XI. 1: 69 (i handl. fr. 1701).
– (4) DUBBEL-BLECK. (i fackspr.) ett slags tjockare bleck. ENEBERG Karmarsch 2: 229 (1861).
DUBBEL-BOETT. i fråga om fickur. ALMQVIST GMim. 3: 130 (1842).
DUBBEL-BOM gymn. redskap bestående af två enkla bommar satta den ena öfver den andra. LING Tab. 15 (1866).
DUBBEL-BONDE. spelt. i schack: två bönder i linje framför hvarandra. WILSON Spelb. 23 (1888).
DUBBEL-BOTTEN. af tvenne lager l. skifvor o. d. bestående botten (i kärl m. m.); äfv. om den utom den första l. vanliga l. normala tillsatta bottnen, extra botten. På ett par tums afstånd från bottnen, placeras (i rektifikaton) en dubbelbotten. LEUFVENMARK Vin. 1: 45 (1869).
DUBBEL-BOTTNAD, p. adj.
DUBBEL-BRICKA. spelt. dominobricka med samma antal "ögon" på båda halfvorna.
– (2) DUBBEL-BRYTANDE, p. adj. fys. o. miner. om genomskinlig kropp (kristall, vätska m. m.): som har den egenskapen att en genomfallande ljusstråle sönderdelas i tvenne, hvarför af ett föremål som betraktas gm den en dubbelbild uppkommer. Dubbelbrytande kristaller. FOCK 1Fys. 373 (1854).
– (2) DUBBEL-BRYTNING. jfr -BRYTANDE. FOCK 1Fys. 290 (1854).
– (4) DUBBEL-BRÄDA. dubbel bräda. OrdnSiötull. 1667, s. B 2 a. VRP 1715, s. 82.
– (2) DUBBEL-BRÖLLOP. bröllop med två brudpar samtidigt. HEDBERG Elsifi 97 (1870). (Enligt folktron vissa bygder) borde ej två systrar eller syster och bror ha bröllop samtidigt. "Dubbelbröllop" är "ångerbröllop". NORLIND AllmogLif 602 (1912).
DUBBEL-BÄGARE. (förr) dels om ett slags (särsk. under antiken förekommande) timglasformiga bägare så beskaffade att man kunde dricka ur båda ändarna; dels om ett slags (under 1500-talet brukliga) bägare bestående af två skålar, en öfre o. en undre. LIND 1749; under doppele). Ur gyllene bålen / tömde, med dubbelbägarn i hand, den snabbe Achillens / vin alltjemt. JOHANSSON IlomIl. 23: 119 (1848). 2NF (1908).
DUBBEL-BÖJA, -ning. böja (ngt) dubbelt; ofta i p. pf. ss. adj. Ett dubbelböjdt jernrör. FOCK 1Fys. 507 (1855). Dubbelböjd stapel. HOLMQVIST Skrifn. 53 (1890).
DUBBEL-BÖSSA. tvåpipig bössa. ODMANN MPark 122 (1800).
– (2) DUBBEL-CENTNER.
– (3) DUBBEL-CICERO boktr. Dubbelcicero, -. en tryckstil, som i kägeln håller 12 kvartpetit l. 24 typografiska punkter. 2NF (1906).
DUBBEL-CYLINDRIG. tekn. om motor, ångmaskin o. d.
DUBBEL-DJUR. zool. om (individ af) det till plattmaskarnas klass o. sugmaskarnas ordning hörande släktet Diplozoon Nordm., särsk. arten Diplozoon paradoxum Nordm. Det märkvärdiga dubbeldjuret Diplozoon paradoxum, som består af två till ett kors med hvarandra sammanvuxna, i ungdomen åtskilda individer. THORELL Zool. 2: 440 (1865).
– (2) DUBBEL-DRILL. särsk. mus. instrumental drill som utföres samtidigt på två toner. 2NF (1906).
DUBBEL-DRÄTT. () skaklar med tillbehör för två hästar? Dubbel dretter (af trä). FörtHertJohLösegend. 1563, s. 117.
(2 d) DUBBEL-DUKAT. (förr) . GR 13: 181 (1540). FORSSELL Hist. II. 2: 86 (1872, 1875).
DUBBEL-DÄCK. å fartyg. SFS 1836, nr 25, s. 11.
DUBBEL-DÄCKARE, r. l. m. särsk. (i sht hvard.) : flygmaskin med dubbla bärytor, biplan. LD 1908, nr 46, s. 4.
DUBBEL-DÖRR.
[DUBBEL-DÖRR.ssg 1]
1) af två halfvor (flyglar) bestående dörr, flygeldörr, döbattanger. (Lat.) Ualue (sv.) dobbel dörr. VarR 23 (1538). Dubbeldörrar till rummen eller så kallade deux battants. SFS 1860, nr 10, s. 2.
[DUBBEL-DÖRR.ssg 2]
2) dubbel dörr (dubbla dörrar); för två dörrar (ytter- o. innerdörr) samma dörröppning. Hvarken dubbeldörrar eller dubbelfönster brukas (i de norska husen). PALMBLAD Norige 68 (1846).
(2 a) DUBBEL-FAKTURA. handel. Dubbelfakturor, en till köparen och en till tullen. AB 1898, nr 152, s. 2.
DUBBEL-FALSAD, p. adj. (i fackspr.) försedd med två falsar. Dubbelfalsade taktegel. Fotrännorna åt gata och gård äro af kopparplåt, dubbelfalsad och lödd. TT 1898, B. s. 91.
DUBBEL-FLYGEL. mus. (förr) flygelpiano försedt med en klaviatur vid hvardera ändan. NF (1880).
DUBBEL-FLÖJT. mus. 1) benämning på ett hos de antika folken brukligt blåsinstrument bestående af tvenne (skilda l. i ett gemensamt munstycke förenade) flöjtpipor. Den frygiska dubbelflöjten. BÖTTIGER 4: 193 (1857, 1869)
[DUBBEL-FLÖJT.ssg 2]
2) benämning på en täckt 4. till 8-fots orgelstämma med två midtemot hvarandra stående labier. NF (1880).
– (2) DUBBEL-FORM, pl. -af. särsk. språkv. variantform, sidoform. RYDQVIST SSL 1: 439 (1852).
DUBBEL-FOT. särsk.
[DUBBEL-FOT.ssg 1]
1) () zool. == -FOTING; jfr -FOTA. VetAH 1792, s. 11 (:-fotar, pl.).
[DUBBEL-FOT.ssg 2]
2) metr. dipodi. PALMBLAD i Phosph. 1811, s. 499. NF 3: 1245 (1880).
DUBBEL-FOTA, r. l. f. () zool. == -FOTING; jfr -FOT 1. RETZIUS Djurr. 102 (1772). FISCHERSTRÖM Mäl. 226 (1785).
DUBBEL-FOTING. zool. i sht i pl., benämning på ordn. Chilognatha l. Diplopoda af tusenfotingarnas klass, hvilken utmärker sig bl. a. därigm att dithörande djur äro försedda med två par fötter på hvarje kroppsring. THORELL Zool. 2: 382 (1865). 2NF 19: 89 (1913).
– (4) DUBBEL-FREGATT. sjöt. (förr) fregatt som förde kanoner icke bl. på back, skans o. halfdäck, utan äfv. på gångborden. LAVÉN Sjövet. 34 (1853). WRANGEL SvFlBok 52 (1898).
– (2) DUBBEL-FUGA. mus. fuga med två temata (subjekt). WEGELIUS Musikl. 2: 79 (1889).
DUBBEL-FÖNSTER. pl. dubbla fönster (till skydd mot köld l. drag); innerfönster. BoupptVäxiö 1818. Jag har redan måst insätta mina dubbelfönster. TEGNÉR (1836) hos WRANGEL MvSchwerin 266. Varm och klar sken vårsolen in genom dubbelfönstren. BENEDICTSSON Folkl. 120 (1887).
– (1, 2) DUBBEL-GESTALT. Den antagna dubbelgestalten, som folket tror hemkomma före personen. Frey 1845, s. 493; jfr -GÄNGARE 1. (Man föreställde sig centaurerna ss.) ett slags dubbelgestalter af menniska och bäst. NF 3: 166 (1878).
DUBBEL-GRADIG. (i fackspr.) om fil: som är försedd med två hvarandra korsande system af åsar ("grader"); motsatt: enkelgradig. CNORDENDAHL hos SALOMON Snick. 101 (1890).
– (2) DUBBEL-GREPP. särsk. mus. grepp som på stråk- l. knäppinstrument göres samtidigt med två fingrar på olika strängar. HÖIJER MusLex. (1864).
– (1, 2) DUBBEL-GÅNGARE.
[DUBBEL-GÅNGARE.ssg 1]
1) i fråga om det förh. att en person blir sedd på annat ställe än där han faktiskt befinner sig: (ngas) vålnad l. "andra jag" l. "ande"; äfv.: gengångare. HAGBERG Shaksp. 2: 124 (1847). Urmenniskan (hyste) .. föreställningen om ett slags "andra jag", en dubbelgångare, som på vissa tider efter behag kunde begifva sig bort från kroppen och sedan dit återvända. NF 14: 1157 (1890). Det där varslet eller dubbelgångaren av honom, som hade kommit till henne. LAGERLÖF Saga 95 (1908). särsk. i bildl. l. öfverförd anv. NYBERG 2: 262 1832; om skuggan). Den värklige Nils Sture .. var mycket yngre än sin dubbelgångare, daljunkaren. HHJÄRNE i SvSpörsm. 7: 27 (1893).
[DUBBEL-GÅNGARE.ssg 2]
2) (hvard.) person som liknar en annan så mycket att han lätt kan l. plägar förväxlas med denne. Ha en dubbelgångare. Vara hvarandras dubbelgångre. NF 20: 541 (1897).
[DUBBEL-GÅNGARE.ssg 3]
3) (i fackspr.) person som lider af den sjukliga föreställningen att vara dubbel o. sålunda tror sig se sin egen företeelse utanför sig själf. NF 20: 541 (1897).
DUBBEL-GÄNGAD, p. adj. (i fackspr.) om skruf: som har dubbla gängor. UB 2: 54 (1873).
– (1, 2) DUBBEL-GÄNGARE. () == -GÄNGARE 1. LIVIJN 2: 254 1834; bildl.). (Den döde) har till en tid en dubbelgångare, ett andra jag i sin grift. RYDBERG Gudas. 159 (1887).
– (1, 2) DUBBEL-GÖRA, -else. () göra dubbel, fördubbla. Linc. (1640).
DUBBEL-HAKA. om (hos korpulenta personer) nedanför den eg. hakan förefintlig, nedhängande fettvalk; jfr ISTERHAKA. BACKMAN Reuter Lifv. 1: 95 (1870). Den korpulente och välmående doktor Y. med sin vaggande gång, sitt trinda, finrakade ansigte med den väldiga dubbelhakan. ÖDMAN Våro. sommard. 2: 18 (1884, 1888).
– (4) DUBBEL-HAKE. (förr) artill. GR 17: 350 (1545). Dubbla dubbelhaken, dubbelhaken och enkelhaken .. skilde sig från hvar andra genom sin olika längd. BILLMANSON Vap. 273 (1882).
– (5) DUBBEL-HJÄRTAD, p. adj. (i högre stil) . (Vi) oftast så dubbelhjärtade, osanna människor. BESKOW Pred. 23 (1901).
DUBBEL-HYFVEL. snick. hyfvel med dubbelt järn. STÅL Byggn. 1: 152 (1834).
DUBBEL-HÄFTE. UpsP 1860, nr 45, s. 3. Af Läsning för hemmet .. har tredje och fjerde dubbelhäftet utkommit. NerAlleh. 1886, nr 122, s. 2.
DUBBEL-HÖFDAD. p. adj. försedd med två hufvuden. En dubbelhöfdad örn (ss. vapenfigur). HAGBERG Shaksp. 12: 287 (1851). En .. dubbelhöfdad orm. FoFl 1907, s. 125.
DUBBEL-KAM (i sht arkeol.) tvåsidig kam. Fornv. 1909, s. 346.
DUBBEL-KAMMAD, p. adj. zool. i fråga om antennerna hos vissa insekter: försedd med åt två sidor utlöpande tänder l. strålar. DAHLBOM Insekt. Inledn. VII (1837).
DUBBEL-KIKARE. kikare med två synrör; motsatt: enkelkikare. SJÖBERG SthmHeml. 263 (1844).
– (4) DUBBEL-KLIPPARE hippol. WINGÅRD Minn. 8: 32 (1848). Ostersjöprovinsernas klippare .. indelas i "dubbelklippare" och "små klippare". WRANGEL HbHästv. 1282 (1887).
DUBBEL-KLOSTER. kloster som hyser såväl munkar som nunnor. REUTERDAHL SKH III. 2: 237 (1883). Birgitta ville grunda en orden med dubbelkloster. SCHÜCK (o. WARBURG) 2LittH 1: 186 (1911).
DUBBEL-KNÄPPT, p. adj. om klädesplagg: försedd med två rader knappar; tvåradig. Dubbelknäppt redingote. SÖDERBERG Främl. 227 (1899, 1903) Den dubbelknäppta västen. ENGSTRÖM Äfv. 26 (1908).
DUBBEL-KOLONN.
[DUBBEL-KNÄPPT.ssg 1]
1) mil. sådan formering af ett truppförband i sluten ordning, då de närmaste underafdelningarna äro ordnade i två kolonner vid sidan af hvarandra. HAZELIUS Förel. 163 (1839). SYLVAN Vial I: 156 (1863).
[DUBBEL-KNÄPPT.ssg 2]
2) sjömil. sjöstyrka formerad på två kolonner i bredd med hvarandra. TSjöv. 1890, s. 311.
DUBBEL-KON. (i sht mat.) (En rät kons) bugtiga yta kan tänkas förlängd i oändlighet .. utöfver spetsen. Derigenom uppkommer en dubbelkon. BERGROTH Geom. 220 (1876).
DUBBEL-KONSONANT. språkv.
[DUBBEL-KONSONANT.ssg 1]
1) till 1 b α. RYDQVIST SSL 3: 297 (1863). Trots den följande dubbelkonsonanten är .. andra stavelsen i konnässans, renässans att räkna som öppen. TEGNÉR SvRättstavn. 13 (1887).
[DUBBEL-KONSONANT.ssg 2]
2) (numera knappast br.) till 1 b β. RICHERT Ljudlag. 149 1866; om z).
DUBBEL-KONVEX. fys. o. tekn. om lins o. d.: konvex på båda sidor. Dubbelkonvexa glasögon.
DUBBEL-KORS. särsk.
[DUBBEL-KORS.ssg 1]
1) () om det med dubbla streck skrifna nottecken (♯ som i musiktext betecknar att den följande noten skall höjas en halfton; kors. Linc. (1640; undee chromata).
[DUBBEL-KORS.ssg 2]
2) mus. nottecken (♯♮ l. X) som angifver att den följande noten skall höjas tvä halftoner. BAUCK 1Musikl. 1: 15 (1864).
DUBBEL-KORSÅT, se -KRUSAD.
DUBBEL-KRONA.
[DUBBEL-KRONA.ssg 1]
1) till 1: dubbel krona; vanl. ss. symbol för det hos en regent samlade väldet öfver två riken; ofta bildl. ATTERBOM Minn. 53 (1817). Skön är, o kung, din dubbelkrona: / den sjelf du vann med bragders rätt. TEGNÉR (WB) 3: 130 1821; till KarI XIV Johan). Med årens och med ärans dubbelkrona / En patriark ger denna fest sin glans. NYBOM SDikt. 2: 249 (1853, 1880)
[DUBBEL-KRONA.ssg 2]
2) (förr) till 2 d. Krondalern, som fick namnet dubbelkrona, skulle (enl. förordn. 4 maj 1625) innehålla 8 mark. 2NF 5: 1164 (1906).
(2 d) DUBBEL-KRUSAD, r. l. m. (-korsåther. -korsater (pl.)) (förr) dubbel krusad. Dubbel Corsåther Tije stycker. GR 19: 119 (1548). Därs. 28: 31 (1558).
DUBBEL-KRÖKT, p. adj. särsk. mat. Med dubbelkrökt linie förstås en sådan, hvars alla punkter icke ligga i samma plan. NF 9: 1403 (1885).
DUBBEL-KULA. () grotta med två afdelningar. Åt han giffuer migh sina dubbelkulo then han haffuer j endanom på sinom åker. 1Mos. 23 9: (Bib. 1541; LUTHER: zweifache höhle, Vulg.: speluncam duplicam).
– (2) DUBBEL-KVART.
[DUBBEL-KVART.ssg 1]
1) fäkt. BALCK Sab. 7 (1876).
[DUBBEL-KVART.ssg 2]
2) (hvard.) dubbel kvart, två kvart (ss. väntetid efter det klockslag, då ngt är utsatt att börja). Klockan half åtta skulle festen taga sin börian, men det är naturligtvis med kvart, kanske dubbelkvart. LUNDIN NSthm 657 (1890).
– (2) DUBBEL-KVARTAN l. -KVARTANA. (förr) med. dubbel tredjedagsfrossa. Alm(Ld) 1755, s. 29. LbInternMed. 1: 333 (1915).
DUBBEL-KVARTETT. fyrstämmigt sångl. musikstycke i hvilket hvarje stämma utföres af två personer l. två instrument; sammanfattning(en) af de personer som utföra et. t dylikt tonstycke. Dubbelqvartett af L. Spohr. AB 1845, nr 294, s. 1. Sånger af en vald dubbelqvartett. LdVBl. 1888, nr 88, s. 2.
DUBBEL-KYRKA byggn. särsk. : kyrka i två våningar. Under rundbågsåldern byggdes några dubbelkyrkor .., hvilka hade inunder och uppöfver likstora utrymmen med pelare och takhvalf. BRUNIUS Metr. 46 (1854). HAHR Arkitll 224 (1902).
DUBBEL-KÄNSLA. förening af två motstridiga känslor. LJUNGGREN Bellm. 121 (1867). En .. dubbelkänsla af förödmjukelse och upprättelse. WENNERBERG i SAH 43: 40 (1867).
– (2) DUBBEL-KÄRLEK. kärlek till två personer samtidigt. SthmFig. 1846, s. 300. (Almqvists) försvar för dubbelkärleken och polygamin. BÖÖK 1Ess. 79 (1913).
DUBBEL-LANS. (förr) lans försedd med spets i båda ändarna. LEFRÉN Förel. 1: 86 (1818).
DUBBEL-LEDARE, r. l. m. elektrotekn. system af två bredvid hvarandra liggande l. med hvarandra hoptvinnade ledningstrådar (som leda strömmen i olika riktningar). TT 1892, s. 133.
DUBBEL-LEDNING. särsk. elektrotekn. sluten metallisk ledning, dubbeltrådig ledning; äfv. == -LEDARE. TT 1889, s. 221.
DUBBEL-LIF. RUDIN BibEnh. 75 (1887). Han lefde så att säga ett dubbellif: det ena i en fantasivärld, det andra i verkligheten SANDER i 3SAH 4: 28 (1889).
DUBBEL-LINJE. särsk. fys. två linjer i ett spektrum som ligga hvarandra mycket nära. DAHLANDER Fock 300 (1875).
(1 b alpha) DUBBEL-LJUD. språks.
[DUBBEL-LJUD.ssg 1]
1) (numera föga br.) diftong. OLDE FrSpr. 6 (1843). ÖSTERGREN (1918).
[DUBBEL-LJUD.ssg 2]
2) () långt konsonantljud. ALMQVIST SvSpr. 72 (1832). RYDQVIST SSL 4: 382 (1870).
[DUBBEL-LJUD.ssg 3]
3) (mindre br.) två konsonantljud som betecknas med ett bokstafstecken. Tecknet K, x är .. i allmänhet i de språk, som upptagit detsamma; tecken för dubbelljudet ks. NF 18: 68 (1894).
(1 b alpha) DUBBEL-LJUDANDE, p. adj. ( dubbelt- FICHTELIUS)
[DUBBEL-LJUDANDE.ssg 1]
1) (föga br.) om diftong. FICHTELIUS Wegw.. 1 (1717). ÖSTERGREN (1918).
[DUBBEL-LJUDANDE.ssg 2]
2) () om konsonantljud: lång. FörsökSvSpr. 33 (1847). RYDQVIST SSL 4: 378 (1870).
DUBBEL-LORNJETT. lornjett med glas för båda ögonen. LdVBl. 1857, nr 19, s. 4.
DUBBEL-LÅR, n.
[DUBBEL-LÅR.ssg 1]
1) stundom förekommande missbildning hos kalfvar, bestående i en abnorm utveckling af musklerna på djurens bakdel; jfr -LÄND. TLandtm. 1888, s. 548.
[DUBBEL-LÅR.ssg 2]
2) slakt. ytter- o. innerlår (på nötkreatur) tillsammantagna. Färskt oxkött, bestående af dubbellår, biffref (osv.). TLev. 1900, nr 44 s. 3.
DUBBEL-LÅRAD, p. adj. jfr -LÅR 1. LD 1911, nr 68, s. 3.
DUBBEL-LÅS. särsk. : lås hvars regel kan framföras två slag (gm att nyckeln omvrides två hvarf); äfv. oeg., i uttr. låsa i dubbellås, dvs. med dubbla slag. BJÖRN Barb. 41 (1785). En dörr med dubbellås. NLOvÉN (1856) i 1LundagKron. 117. ÖSTERGREN (1918).
DUBBEL-LÄND. == -LÅR 1. TLandtm. 1885, s. 527. - -LÄNDT, p. adj. == -LÅRAD. LB V. 2: 150 (1908).
DUBBEL-LÄPP. om ett visst slags missbildning. NF 16: 1311 (1892).
– (4) DUBBEL-LÄRFT. Dubbellärft, en stark, tvåskaftad linneväfnad af bästa kvalitet. 2NF 5: 843 (1906).
(2 d) DUBBEL-MARK. (förr) FORSSELL Hist. II. 2: 66 (1872, 1875)
– (2) DUBBEL-MEDVETANDE, n. psykol. o. psykiatr. Genom själssjukdom kan .. (jagets enhet) väsentligen upphäfvas, så att den sjuke vid olika tider har olika minnen, olika karakter o. s. v. och uppfattar sig själf som en annan person (dubbelmedvetande). LARSSON Psyk. 48 (1896).
– (2, 5) DUBBEL-MENING. om det förh. att ett ord l. uttr. har mer än en mening l. betydelse; dubbeltydighet, tvetydighet. Hans yttrande hade en för de inrigda tydlig dubbelmening. TEGNÉR (WB) 6: 501 (1829). I alla språk finnas ord med dubbelmening. RYDQVIST SSL 2: 337 (1857).
DUBBEL-MIKROSKOP. fys. Dubbelmikroskop, .. ett mikroskop, i hvilket det genom objektivet infallande ljuset delas i två knippen, som brytas i två okular, afsedda för de båda ögonen hos en observatör eller för två observatörer. 2NF (1906).
– (3) DUBBEL-MITTEL boktr. en tryckstil som i kägeln innehåller 14 kvartpetit l. 28 typografiska punkter. HASSELQUIST Boktr. 148 (1905).
DUBBEL-MÄNNISKA. jfr -NATUR, -VARELSE. Denna underliga dubbelmenniska, asketen med den stora barnskaran, den varmblodige kalle egoisten. BENEDICTSSON Ber. 208 (1888).
DUBBEL-NATUR. ATTERBOM Siare 1: 83 (1841). Gustaf III var en dubbelnatur, full så väl af ädla impulser som af låga svagheter. BEMALMSTRÖM 2: 4 (c. 1860). Språkets dubbelnatur att vara både sinligt och andligt. SCHILLER SvSpr. 215 (1859).
(2 a) DUBBEL-NYCKEL. extra nyckel; i pl.: dubbla nycklar, två nycklar till samma lås. BL 9: 265 (1843).
DUBBEL-PIPIG. om skjutvapen: försedd med två pipor. En dubbelpipig pistol. SmålAlleh. 1883, nr 122, s. 3.
DUBBEL-PLOG. landt. o. tekn. dels om tvåskärig plog, dels om kupplog. CAEHRENSVÄRD (1797) i 3SkånS III. 2: 55. S. k. dubbelplogar, som hafva 2 plogkroppar, hvilka arbeta till olika djup, så att jorden delas i två vågräta tiltor. LB 1: 156 (1899). 2NF (1906).
DUBBEL-POKAL. == -BÄGARE. JOHANSSON HomIl. 1: 554 (1846). LAGERLÖF HomOd. 24 (1908).
DUBBEL-PORT. jfr -DÖRR. BRUNIUS Metr. 327 (1854). JernkA 1861, s. 156 (i fråga om slussportar).
DUBBEL-PORTRÄTT. Ett dubbelporträtt af man och hustru. NF 19: 489 (1895).
DUBBEL-POST. mil. post som består af två man. NF 5: 581 (1882).
DUBBEL-PROPELLRAR, pl. dubbla propellrar, system af två propellrar på samma fartyg. ENGSTRÖM Skeppsb. 139 (1889).
DUBBEL-PULPET. pulpet med sittplatser för två personer (en på hvardera sidan).
DUBBEL-PUNKT. särsk.
[DUBBEL-PUNKT.ssg 1]
1) (föga br.) till 1: kolon. När Meeningen skilies medh någon dubbel-Punct, som nämpnes Colon. ARVIDI 214 (1651). UPPSTRÖM Matth. 78 (1850).
[DUBBEL-PUNKT.ssg 2]
2) mat. till 2: punkt där två linjer skära hvarandra. LINDELÖF AnGeom. 140 (1864).
DUBBEL-PYRAMID. särsk. miner. o. kem. om viss kristallform. ASJÖGREN Min. 11 (1865). 2NF 19: 556 (1913).
DUBBEL-RADIG. särsk. om rock l. väst o. d.: försedd med två rader knappar, dubbelknäppt. En dubbelradig kavaj.
DUBBEL-REF. sjöt. om det andra refvet (räknadt uppifrån på råsegel, nedifrån på andra segel). NF 13: 818 (1889).
DUBBEL-REFVA, v. sjöt. intaga äfv. det andra refvet i ett segel. Dubbelrefvadt storsegel. OXENSTIERNA Vanderdecken 44 (1865). särsk. i uttr. dubbelrefvad märssegelskultje, så stark vind att märsseglen måste föras dubbelrefvade.
– (2) DUBBEL-RENAD, p. adj. särsk. om brännvin: två ggr renad; jfr ENKEL-RENAD o. TIODUBBELT (renad). LEUFVENMARK Vin. 1: 23 (1869).
– (2) DUBBEL-RESA, r. l. f. (i sht i fackspr.) resa fram o. åter. TT 1899, B. s. 117.
DUBBEL-RING. särsk. tekn. o. landtmät. om ett af två mot hvarandra vinkelrätt ställda graderade cirklar bestående instrument som användes vid fältmätningar m. m. TT 1897, Allm. s. 39.
DUBBEL-ROCK. särsk. == -SPINNROCK. LfF 1845, s. 207.
DUBBEL-RODD. sjöt. Sitta två man på hvarje toft, roende hvar sin ära, säges båten hafva dubberrodd. NF 13: 1238 (1889).
– (2) DUBBEL-ROLL. särsk. bildl. Spela en dubbelroll.
DUBBEL-RUM. (mindre br.) om två med hvarandra sammanhängande rum; dubblett. 10 dubbelrum för varma karbad. TT 1898, B. s. 129. Jag fick .. (på sjukhuset) ett nätt logi, ett dubbelrum. RAMSAY Barnaår 8: 30 (1907).
– (2) DUBBEL-RÖR. särsk. artill. brandrör för projektil så inrättadt att det kan frambringa krevad såväl efter bestämdt tidsmoment som vid nedslaget; enhetsrör. LbArtill. 6 (1892).
– (2) DUBBEL-SALT. kem. förening mellan två enkla salter. BERZELIUS Kemi 1: 603 (1817).
DUBBEL-SEENDE. n. i sht med. synrubbning bestående däri att föremålen ses dubbla; diplopi. LittT 1795, s. 449. LbInternMed. 2: 151 (1916).
DUBBEL-SIDIG.
[DUBBEL-SIDIG.ssg 1]
1) som har två sidor l. som finnes på l. gäller osv. båda sidorna af ngt; som går l. sträcker sig åt två båll l. sidor; tvåsidig; stundom: ömsesidig; ofta mer l. mindre bildl. Mynt med dubbelsidig prägling. Dubbelsidig förlamning, lunginflammation. TRANA Psych. 2: 102 (1847). Sympatien är dubbelsidig; finnes den å ena sidan, så saknas där vanligen icke någon motsvarighet å den andra. CPWIKNER (1884) hos KJELLBERG Wikner Suppl. 118. De koordinerade dubbelsidiga muskelrörelser, nom betinga talet. 2NF 10: 1298 (1909).
[DUBBEL-SIDIG.ssg 2]
2) som upptager två sidor (i en bok o. d.); i sht om illustration. SD 1892, nr 345, s. 3.
– (jfr 5) DUBBEL-SINNAD, p. adj. () falsk, opålitlig, tvetalig. Var det .. hos det då opålitliga och dubbelsinnade Saxen .. som hjelpen fanns? GEIJER I. 2: 118 (1832). LYSANDER Faust 153 (1875).
– (2) DUBBEL-SINNIGHET. () dubbeltydighet; tvetydighet. Dubbelsinnigheten af den icke alldeles .. osanna underrättelsen att en konung sjuknat der borta. ATTERBOM FB 197 (1818). DENS. PoesH 4: 138 (1848).
DUBBEL-SJÄLFMORD ~²⁰, äfv. ~⁰². om det förh. att två personer (oftast en man o. en kvinna) efter öfverenskommelse samtidigt begå själfmord. ST 1892, nr 283, s. 2.
DUBBEL-SKALIG. försedd med två skal; särsk. arkeol. i fråga om s. k. spännbucklor. HILDEBRAND Hedn. 31 (1866). Oval spännbuckla, dubbelskalig. BSALIN i Uppland 1: 202 (1902).
(2 d) DUBBEL-SKILLING. (förr) Weise 1: 14 (1769). HILDEBRAND Medelt. 1: 873 (1894).
DUBBEL-SKO. () sko med dubbla sulor. JOHANSSON Noraskog 2: 143 (efter handl. fr. 1546). Därs. 3: 10 (cit. fr. 1575).
– (2) DUBBEL-SKOTT. dubblé (se d. o. I 3). HAHR HbJäg. 406 (1886). (Skytten) kastar mot scenen två glaskulor, på hvilka han gör ett mästerligt dubbelskott. Tldr. 1882, s. 14.
DUBBEL-SKRIFVA, -skrifning. skrifva bokstafstecknet för ett ljud (särsk. en lång l., ss. det förr hette, dubbel konsonant) två ggr; motsatt: enkelskrifva; ss. vbalsbst. äfv. mer l. mindre konkret. Dubbelskrifning för vokalerna är i vissa (fornsv.) handskrifter .. nästan obruklig. RYDQVIST SSL 4: 116 (1868). Dubbelskrifningarna bb, dd (osv.). BRATE SvSpr. 33 (1898).
– (2) DUBBEL-SLAG. särsk.
[DUBBEL-SLAG.ssg 1]
1) två slag som falla tätt efter hvarandra; älv. bildl. Ett slag full mången klämmer, / Mehr swijder duppel-Slaag. LUCIDOR (SVS) 360 (1874). En lätt knackning, två dubbelslag, hördes på dörren. STRINDBERG RödaR 218 (1879).
[DUBBEL-SLAG.ssg 2]
2) i sht tekn. i fråga om rörelse af pump- l. cylinderkolf, verktyg o. d.: gång upp o. ned l. fram o. tillbaka. TT 1874, s. 231.
[DUBBEL-SLAG.ssg 3]
3) mus. förslag bestående af mer än en ton; tecken för dylikt förslag. Sånglära 23 (1814).
(2 d) DUBBEL-SLANT. (förr) Två öre silfvermynt, s. k. dubbelslant, 1777. 2UB 6: 613 (1904).
(2 f) DUBBEL-SOLDARE. () = = -SOLDENÄR. GR 10: 26 (1535).
(2 f) DUBBEL-SOLDENÄR. (förr) GR 8: 142 (1532). I början af Erik XIV:s tid kallades de med harnesk och spetsar eller pikar beväpnade knektarne Dubbelsoldnärer, emedan de fingo högre sold än Hakeskyttarne. VittAH 17: 111 (1839, 1846)
DUBBEL-SONETT.
[DUBBEL-SONETT.ssg 1]
1) metr. versform som uppstått ur den vanl. sonetten därigm att efter dennas första, tredje, femte, sjunde, tionde o. trettonde versrad inskjutits en ny (sjustafvig) versrad rimmande med den närmast föregående; i sht i fråga om äldre italiensk verskonst. PALMBLAD i Phosph. 1811, s. 556. WULFF Dante 42 (1897).
[DUBBEL-SONETT.ssg 2]
2) dikt bestående af två sonetter. WELIN i 3SAH 13: 22 (1898).
DUBBEL-SPAT. miner. Frey 1846, s. 123. Dubbelspat .. kallas de genomskinligaste varieteterna af kalkspatkristaller, derför att ett genom en dylik kristall betraktadt föremål synes .. dubbelt. NF (1880).
– (jfr 5) DUBBEL-SPEL. Spela ett högt dubbelspel. GEIJER I. 1: 328 (1845). Det politiska dubbelspel, som utgjorde .. (kurfursten Fredrik Vilhelms af Brandenburg) styrka. LWEIBULL i SvH 5: 547 (1906).
– (2) DUBBEL-SPINNING. (metod för) spinning af tvenne trådar samtidigt på en spinnrock. Undervisning i Dubbelspinning. SvT 1852, nr 30, s. 2. AGARDH BlSkr. 2: 166 (1853).
DUBBEL-SPINNROCK ~²⁰ l. ~⁰². med två spindlar försedd spinnrock på hvilken två trådar samtidigt kunna spinnas. EKENMARK Lb. 135 (1847). GotlLT 1852, nr 46 s. 2.
DUBBEL-SPORRAD, p. adj. (i fackspr.) särsk. om hund o. om höns: försedd med dubbla "sporrar". Löjtnantens stora dubbelsporrade racehund. WETTERBERGH Penning. 222 (1847). SANTESSON Sv. 223 1887; om höns).
DUBBEL-SPORRE. (i fackspr.) jfr -SPORRAD. En .. JagtHundvalp .. med så kallade Dubbel-Sporrar på bakfötterna. DA 1824, nr 18, s. 4.
DUBBEL-SPÅR. i fråga om järnvägslinje o. d.: system af två bredvid hvarandra löpande spår (för trafik i olika riktningar). UB 3: 435 (1873).
DUBBEL-SPÅRIG. jfr -SPÅR. Dubbelspårigjärnväg, bana. Dubbelspåriga hängbanor. JernkA 1879, s. 481.
DUBBEL-STEN. () == -SPAT. LINNÉ SystNat. 3 (1740). RETZIUS Min. 112 (1795).
DUBBEL-STJÄRNA. om (hvardera af) två nära hvarandra belägna stjärnor, tvillingstjärnor; särsk. astr. om två stjärnor som äro belägna så nära hvarandra att de först vid stark förstoring l. Vid spektrumundersökning upphöra att visa sig ss. en. Spektroskopiska dubbelstjärnor, dubbelstjärnor som bl. på spektroskopisk väg kunna påvisas ss. sådana. CRONSTRAND Årsb VetA 1828, s. 10. NordT 1911, s. 318. bildl. De sista bortgångna af våra statsmän, dubbelstjernorna Lagerbjelke och Wetterstedt. WINGÅRD i SAH 19: 87 (1837).
DUBBEL-STOL.
[DUBBEL-STOL.ssg 1]
1) om till sittplats använd möbel af olika slag. Freja 1874, s. 131 (om s. k. "kådsös"). Bisellium var hos romarne ett slags dubbelstol icke sammansatt af tvänne, men till längden lika stor som tvänne stolar. CRNYBLOM i NordT 1878, s. 348.
[DUBBEL-STOL.ssg 2]
2) tekn. LfF 1858, s. 274 (om spinnmaskin). (Malningsdiagrammet utvisar) 3 par valsar (1 1/2 dubbelstol) för kärnans upplösning. 2UB 4: 467 (1899).
DUBBEL-STUDSARE. dubbelpipig studsare. WvMÖRNER i Jäg. 1897, 2: 151.
DUBBEL-STYNG. särsk. i fråga om symaskin. TT 1875, s. 25. Det vanligaste, af två trådar bildade stynget är det s. k. dubbelstynget, som är på det sätt bildadt, att undertråden är dragen genom hvarje öfvertrådens ögla. NF 15: 1144 (1891).
– (2) DUBBEL-STÄLLNING. om det förh. att ngn samtidigt intager två olika ställningar (uppträder i två olika egenskaper osv.); stundom (jfr DUBBEL, adj.
[DUBBEL-STÄLLNING.ssg 5]
5) närmande sig bet.: falsk, skef ställning. (Tessin intog) en .. orimlig dubberställning (gm att enskildt dyrka drottningen, men offentligt vara hennes motståndare).
ATTERBOM Siare 3: 384 (1844). Köpet är ett s. k. ömsesidigt aftal, med kontrahenter i dubbelställning af borgenär och gäldenär. 2NF 6: 953 (1906).
DUBBEL-SUGARE. zool. fisk af den till taggfeningarnas ordning hörande familjen Gobiesocidæ Günth. (särsk. släktet Lepadogaster Gonan.), som utmärkes bl. a. därigm att hithörande fiskar äro försedda med en dubbel sugskifva på undre sidan af kroppen. Tvåfläckad Dubbelsugare (Lepadogaster bimaculatus Pen.). NILSSON Fauna 4: 241 (1852).
DUBBEL-SULA.
DUBBEL-SULAD. p. adj.
DUBBEL-SVANS herald. Från 1600-talet är svansen (på lejonet) ibland klufven i en s. k. dubbelsvans. SCHLEGEL o. KLINGSPOR Herald. 52 (1874).
– (2) DUBBEL-SVÅGER. svåger på dubbelt sätt (gm dubbel giftermålsförbindelse). Burislev .. var dubbelsvåger med danske konungen Sven Tveskägg. NF 2: 826 (1877).
– (2) DUBBEL-SVÄGERSKA. jfr -SVÅGER.
– (5) DUBBEL-SÄLLE. () falsk, opålitlig, tvetalig person. Fosz 524 (1621).
DUBBEL-SÄNG.
[DUBBEL-SÄNG.ssg 1]
1) (mindre br.) tvåmanssäng. LANGLET Husm. 818 (1884). Söderbom och Kristin gingo till kojs i .. dubbelsängen. ENGSTRÖM Glasög. 92 (1911). jfr: 1 st dubbel Pigsäng. BoupptRasbo 1750.
[DUBBEL-SÄNG.ssg 2]
2) säng i två "våningar", system af två öfver hvarandra placerade sängplatser. Sjuksalsutredningen upptager (bl. a.) fem .. dubbelsängar. VFl. 1914, s. 85.
DUBBEL-TECKNA, -ing. == -SKRIFVA; ss. vbalsbst. äfv. mer l. mindre konkret. N-ljudet dubbeltecknas icke framför t. Dubbel-teckningen af konsonanter. RYDQVIST HistSpråkf 10 (1851).
– (2) DUBBEL-TELEFONERING. (i fackspr.) om det förh. att två l. flera samtal kunna föras samtidigt på samma ledning. 2UB 3: 530 (1897).
– (2) DUBBEL-TELEGRAFERING. (i fackspr.) utväxling af två telegram samtidigt på samma linje (antingen i samma riktning l. i motsatta riktningar). NYSTRÖM Telegr. 239 (1869).
– (2) DUBBEL-TERTIAN. (förr) dubbel annandagsfrossa. Alm(Ld) 1756, s. 28. BERGMAN Folksj. 191 (1875).
– (2) DUBBEL-TIMME. (i sht i skolspråk) . I Sverige brukas af gammalt mestadels, tror jag, vid undervisningen i de klassiska språken dubbeltimmar. PedT 1896, s. 177. Dygnet hade (hos de gamla babylonierna) 12 dubbeltimmar om 120 minuter. HEDIN Bagdad 758 (1917).
– (2) DUBBEL-TJOCK. (i fackspr.) 1,80 meter bred, dubbeltjock, grå Helylleflit. SD 1892, nr 328, s. 7. särsk. om glas. De olika tjocklekarna (å fönsterglas betecknas) med benämningarna enkeltjockt, halfannantjockt och dubbeltjockt. SFS 1894, Bih. nr 58, s. 21.
– (2) DUBBEL-TON.
[DUBBEL-TON.ssg 1]
1) om två samtidiga l. omedelbart efter hvarandra följande toner; särsk. mus. Ett grepp af två toner kallas dubbelton. NF 16: 477 (1892).
[DUBBEL-TON.ssg 2]
2) boktr. dubbel tonfärg (hos ett tryck).
– (2) DUBBEL-TONFÄRG. boktr. jfr -TON 2. NordBoktrK 1904, s. 386.
– (2) DUBBEL-TONIG. särsk. boktr. till -TON 2. Fatab. 1911, s. 63.
DUBBEL-TORN.
[DUBBEL-TORN.ssg 1]
1) i fråga om torn å byggnad (särsk. kyrka o. d.). CARLSTEDT Her. 1: 288 (1832). Lunds domkyrkas dubbeltorn. HAGBERG i SAH 26: 141 (1852).
[DUBBEL-TORN.ssg 2]
2) sjömil. om pansartorn som rymmer två grofva kanoner. VFl. 1909, s. 140.
DUBBEL-TRAPPA. trappa byggd i två afdelningar (som löpa parallellt l. i riktning mot l. från hvarandra). Från (Logården) .. leder .. en bred dubbeltrappa ned till Skeppsbron. THOMÉE Sv. 53 (1866). TT 1872, s. 129.
– (4) DUBBEL-TRAST. (individ af) trastarten Turdus viscivorus Lin., den största af de i Sv. häckande trastarna. NILSSON Fauna II. 1: 227 (1824).
DUBBEL-TRON. (i sht i högre stil) två med hvarandra förbundna troner; ofta bildl. Den skandinaviska Nordens dubbelthron. ATTERBOM Minnest. 1: 300 (1844).
DUBBEL-TRÅDIG. om elektrisk ledning: bestående af två trådar (en för fram- o. en för återledningen); om telegraf- l. telefonnät: bestående af dubbeltrådiga ledningar. AB 1890, nr 46, S. 1. Belltelefonbolagets nya nät å Östermalm är .. dubbeltrådigt. Sthm 3: 227 (1897).
DUBBEL-TRÄNS. (i sht förr) ridk. träns med dubbla bett. PLATEN HlednRytt. 8 (1856).
DUBBEL-TUNGA. mus. Dubbeltunga, .. ett manér att på vissa blåsinstrument frambringa mycket snabba staccatosatser, genom att låta tungan hastigt röra sig fram och åter. NF (1880).
– (jfr 5) DUBBEL-TUNGAD, p. adj. (i vitter stil, mindre br.) bildl.: tvetungad, dubbeltydig, tvetydig, falsk. Ditt ord tycks dubbeltungadt som oraklets. CYGNÆUS 10: 217 (1854). Bort med en falsk och dubbeltungad lära! OSCAR II 2: 256 (1876, 1887)
– (2) DUBBEL-TYDIG. som kan tydas på två olika sätt; tvetydig. En dubbeltydig fråga, mening. Dubbeltydiga uttryck. PALMBLAD i Phosph. 1811, s. 287. Ett dubbeltydigt orakelsvar. CARLSTEDT Her. 2: 243 (1833).
DUBBEL-TYDIGHET ~¹⁰~² l. ~²⁰⁰. sbst. till -TYDIG. RUDIN 1Evigh. 1: 48 (1871, 1878)
DUBBEL-TYDLIG. () == -TYDIG. ARVIDI 25 (1651). ATTERBOM PoesH 1: 172 (1848).
DUBBEL-TYG. särsk
[DUBBEL-TYG.ssg 1]
1) (föga br.) dubbelväfdt tyg. (Kappa) af double-tyg.
NJournD 1856, s. 159.
[DUBBEL-TYG.ssg 2]
2) tekn. rundväfnad. NF 17: 1552 (1893).
DUBBEL-VAPEN herald. Konung Fredrik II:s och hans gemåls, drottning Sofias, född prinsessa af Mecklenburg, krönta dubbelvapen. MeddSlöjdf, 1885, s. 51.
DUBBEL-VARELSE. jfr -VÄSEN. RYDBERG 2: 303 (c. 1870). Människan är en förening af själ och kropp, en dubbelvarelse med önskningar åt olika håll. HOLMBERG Folkhögsk. 44 (1883).
– (2) DUBBEL-VERKANDE, p. adj. ( dubbelt- JernkA 1861, s. 180) tekn. om maskin, apparat o. d.: som verkar samtidigt på två sätt l. i två riktningar osv. Dubbelverkande ångmaskin, där ångan verkar framdrifvande på kolfven under dennas gång i båda riktningarna. Dubbelverkande luftpump, som verkar. förtunnande såväl vid kolfvens nedgående som vid dess uppdragande. JernkA 1829, Bih. s. 158 (om ångmaskin). Dubbelverkande .. (pumpar), hvilka vid hvarje kolfslag både upphemta och aflemna eller utdrifva vatten. AHLSTRÖM Eldsl. 227 (1879).
– (jfr 1 c) DUBBEL-VIKA, -ning. vika (ngt) dubbelt; i sht i p. pf. (ofta öfvergående i adjektivisk bet.). Dubbelvikt krage. Freja 1873, s. 22. (Båten) fick (vid sammanstötningen) sin stäf dubbelviken. TSjöv. 1891, s. 52. Om fostret är dubbelviket. LÖWEGREN Hippokr. 2: 416 (1910).
särsk. (i sht hvard.) i fråga om person ss. (skämts.) öfverdrifvet uttr. för en mycket hopböjd l. krokig kroppsställning; särsk. i uttr. (ligga osv.) dubbelviken l. -vikt af skratt o. d. RUNEBERG 2: 141 (1831). Ännu ett ögonblick kröp han dubbelviken framåt i ett dike. LUNDQUIST Zola Grus 202 (1892). Att stå dubbelviken hela dagen öfver kanten af en silltunna. AB(L) 1895, nr 269, s. 5. Man skrattade så, att man låg dubbelvikt. VL 1907, nr 76 s. 6.
DUBBEL-VÄFD, p. adj. väfd med dubbelt inslag (o. enkel varp) l. dubbel varp (o. enkelt inslag) l. (om s. k. egentliga dubbelväfnader) med dubbel varp o. dubbelt inslag, så att en från öfversidan tydligt skild (ofta olika färgad) undersida bildas; särsk. om vissa slag af tjockare kapp- l. öfverrockstyger o. d. TT 1871, s. 322. Dubbelväfda atlasband. Freja 1881, s. 127. Vinterulstrar .. af dubbelväfdt tyg. GHT 1898, nr 234 A, s. 2.
DUBBEL-VÄFNAD. jfr -VÄFD; särsk. konkret. EKENMARK Lb. 68 (1847). bildl. Under medeltiden sattes kiromantien i samband med astrologien; . . denna dubbelväfnad af vidskepelse (är) ännu ej .. oåterkalleligen upplöst. NF 8: 752 (1884).
DUBBEL-VÄSEN l. -VÄSENDE. jfr -VARELSE. Jag finner mig .. såsom ett dubbelväsende af sinlighet och ande. GEIJER I. 5: 416 (1847). Romansens dubbelväsende (af epik o. lyrik). SvTidskr. 1871, s. 93.
DUBBEL-YXA. (i sht arkeol.) (ss. vapen använd) yxa med egg på två sidor. ADLERBETH Ov. 202 (1818). En mycket väl slipad och med skafthål genomborrad dubbelyxa (från stenåldern). NILSSON Ur. 1: VII (1865). Dubbelyxan är symbolen för den förnämsta av Kretas gamla gudar. NORDENSTRENG EurMänRas. 179 (1917).
– (2) DUBBEL-ÄKTENSKAP ~²⁰⁰ l. ~¹⁰². särsk. om en mans äktenskap med två hustrur samtidigt. Landtgrefven Filips af Hessen dubbeläktenskap. KyrkohÅ 1904, s. 222.
DUBBEL-ÖGD, p. adj. (i sht fysiol.) som har två ögon l. som hänför sig till osv. båda ögonen. Dubbelögdt seende. För den dubbelögde tillkommer .. (vid uppskattande af afstånd) närmast konvergenskänslan. BLIX Ögonm. 19 (1902).
DUBBEL-ÖGON-FISK.
[benämningen beror därpå att ögonen hos ifrågavarande djur äro delade i två delar gm horisontella mörka band i hornhinnan]
zool. (individ l. art af) fisksläktet Anableps Bloch. 2NF (1906).
– (4) DUBBEL-ÖL. ( dubbelt- BELLMAN 5: 327 (1764), DENS. 1: 112 (1770)) ÅgerupArk. Bref 31/8 1714. Prof af julöl (s. k. enkelöl eller dubbelöl). GHT 1898) nr 7, s. 2.
DUBBEL-ÖRN. herald. framvänd örn med två hufvuden o. två halsar (samt åt båda sidorna utspända vingar o. klor). Den ryska dubbelörnen. FRYXELL Ber. 8: 57 (1838). jfr: En swart dubbel Örn uti goolt och rödt Fäldt. RÅLAMB 4: 84 (1690).
B
(föga br.):
DUBBELT-LJUDANDE,
DUBBELT-VERKANDE,
DUBBELT-ÖL, se A.