DUK d⁴k, r. l. m. best. -en; pl. -ar, i bet. 3 äfv. ==; förr äfv. DUKE, n. (duk GR 15: 341 (1543: Duker, pl.) osv. duck OxBr. 11: 700 (1637: duckdrell), BrölBesv. 241 ( c. 1670: ducken, sg. best.). duuke BtÅboH I. 11- 12: 10 (1855)) [fsv. duker; jfr d. dug, isl. dükr; sannol. etymol. identiskt med DOK; se för öfr.
HELLQUIST samt SEIP Låneordstud. 1: 74 (
1915)]
[DUK 1]
1) gm väfning (äfv. med metalltråd) framställdt stoff, väf, tyg; vanl. i ssgr. Kartan var uppfodrad på duk. Brabansk duk. GR 23: 336 (
1552).
Bekat Duuk. KIÖPING Resa 38 (
1667).
(Målningen) är utförd å duk. BÖTTIGER DrottnH 55 (
1889).
Siktar med duk af metalltråd. GRAFSTRÖM Kond. 6 (
1892); jfr
2. jfr
FLAGG-,
GYLLEN-,
KAMMAR-,
METALL-,
NÄTTEL-,
OLJE-,
SEGEL-,
SKIR-,
TÄLT-,
VAX-DUK m. fl.
[DUK 2]
2) stycke (tunnare) tyg o. d. som användes till ngt visst ändamål, ss. till att binda omkring hufvudet l. halsen l. till att aftorka ngt med o. d.; numera vanl. i ssgr l. med ugn artskiljande bestämning. Sköne Duker (dvs. handdukar?), Handfatt, Mulöger och annet slicht. GR 15: 341 (
1543). Stryk denna Salvan ut uppå en Duk
(dvs. en klut?), sampt lägg Morgon och Afton uppå Såren.
ROBERG Beynon 58 (
1709).
Qvinfolken bära .. en fladdrande duk till hufvudbonad. CAEHRENSVÄRD 4 (
1782).
Två brokiga dukar för de fångnas halsar. Dom. 5: 30 (
Bib. 1917).
jfr BRÖST-, FICK-, GRYT-, HALS-, HAND-, HUFVUD-, JAKT-, MANGEL-, NÄS-, PUTS-, SMÖR-, SVEP-, SVETT-, TORK-, VISK-DUK m. fl. – särsk. [DUK 2.a]
a) (i fackspr. samt i högre stil) om segel. GEISLER Vitt. 340 (
1709).
(Ett skepp) med sin massa af svällande, symmetriskt formade dukar! SNELLMAN Tyskl. 3 (
1842).
[DUK 2.b]
b) (
i högre stil)
om flagga. Den blågula duken, svenska flaggan. STAGNELIUS (SVS) 3: 173 (
1819).
Amerikas stjärnströdda duk. TIGERSCHIÖLD Dikt. 2: 121 (
1891).
[DUK 2.c]
c) stycke väf användt att måla på l. att visa ljusbilder på; ofta liktydigt med: tafla, oljemålning; äfv. mer l. mindre bildl. Den hvita duken, biografduken. (Måla) opå duker offven för paneledt på väggierne. GR 22: 339 (
1551).
Hvad hjelper nu .. / Att ditt porträtt, af konstnärs band, / Med evig vår, på duken skryter? LEOPOLD 2: 55 (
1801,
1815)
Åtskilliga af hans .. dukar stå att se i Versaillesgalleriet. ESTLANDER KonstH 212 (
1867).
Hans anletsdrag har L. Pasch fäst på duken åtminstone två gånger. SNOILSKY i 3SAH 14: 100 (
1899). – jfr
BIOGRAF-DUK.
[DUK 3]
3) (
i fackspr.)
benämning på hvar särskild välbredd segelduk l. flaggduk i ett segel resp. en flagga; äfv. (i Bobusl.) fisk. i fråga om vad: slynga. Ett Segel af tiugu Duuk. ROSENFELDT Tourville 115 (
1698).
En vad, hvarmed Sillen fångades, var ett stort nät utan kil eller kalf, sammansatt af 48 så kallade dukar. VetAH 1817,
s. 36.
NF (
1880).
[DUK 4]
4) [specialanv. af 2]
af tyg o. d. bestående (lös) betäckning till bords- l. altarskifva, till en bricka o. d. Lägga en duk på bordet. Sätta en fläck (spilla kaffe) på duken. En hoop dukar och bijleggere (dvs. servetter). GR 22: 423 (
1551).
Ett fyrkantught duuke, som dageligen brukas på altaret. BtÅboH I. 11-
12: 10 (
1655).
En hvit duk breddes öfver bordet. RYDBERG Vigg 20 (
1875).
jfr ALTAR-, BORDS-, BRICK-, KAFFE-, LYS-, TE-DUK m. fl. – särsk. i förb. disk och duk o. d., se DISK sbst.¹, II ² a β. [DUK 5]
5) omgång nattvardsgäster (vid altarringen); förr äfv. dels om altarringen vid nattvardsutdelning, dels abstrakt: (utdelning l. mottagande af) nattvard(en); jfr DISK sbst.¹ II ² e. (Pigan) sågh när .. hustiu Margretha, stodh för duken att hon togh hvitt uthur munnen på sigh. KyrkohÅ 1915,
s. 363 (
1620).
Om flere woro till duken samma dag. MURENIUS AV 300 (
1655).
At Dn. Klockhof .. lemnade 4 personer .. omeddelte af brödet wid första duken. HernösDP 1894, s.
113. Det var en lång nattvardsgång med många "dukar".
FAHLCRANTZ Kyrkoh. 250 (
1907).
Ssgr A
– (
4)
DUK-DRÄLL.
dräll till bordsdukar o. d. OxBr. 11: 700 (
1897).
– (
2)
DUK-JAKTTYG ~⁰² l. ~²⁰. jäg. skrämmande jakttyg bestående af på sträckta snören upphängda (bjärt färgade) tyglappar l. stora väfstycken, de senare med oljemålade karikatyrer i bjärta färger. AHLQUIST Öl. 1: 431 (
1822).
– (
5)
DUK-LAG.
n. LfF 1894,
s. 311.
– (
5)
DUK-PE(NNI)NGAR. pl.
( duke- GR, VDAkt.) (förr)
afgift som erlades af nattvardsgäst; skriftpenningar. GR 26: 22 (
1556).
Duukpengar hafwa af ålder hördt till kyrekian att köpa wijn före. MUREINIUS AV 501 (
1661).
Dukepenningarne.., hvilcka förra (dvs. förr) warit pastorum bästa och richtigste inkomst; näst spannemåhlen. VDAkt. 1690,
nr 177.
– (
5)
DUK-SKIFVA. (
†)
altarring. Löst altaregolf, som täcker rummet emelan altaret och duukskifwan. MURENIUS AV 498 (
1661).
– (
5)
DUK-STUMP. (
†)
Duk-stump, som är lådan där communicanter lägga sine små skriftpenningar. NorrlS 62 (
c. 1770).
– (
4)
DUK-TYG,
sbst.¹ (sbst.² se sp. ²³⁴7). tyg (dräll o. d.) till dukar. (Ty.) Damasten-Leinwand, (sv.) dräll, duk-tyg. LIND 1749;
under damast).
– (
4)
DUK-VÄF.
jfr -TYG. 19 1/2, ahl. Treskafts duk väf. BoupptVöxiö 1747.
B
(eg. sydsv. ssgsform):
– (
4)
DUKA-GÅNG.
ett slags särsk. i Skåne o. Bleking hemmahörande allmogeväfnad med för hand insatt mönster. HemslöjdsutstSthm 1880,
s. 233.
–
DUKA-GÅNG(S)-SNÅR.
dukagång. 1MinnNordM VII. 2: 3 (
1884).
–
DUKA-GÅNGS-VÄFNAD.
NF 20: 549 (
1897).
–
DUKA-GÅNG(S)-SÖM.
gm sömnad med nål framställd efterhärmning af dukagång. NF 20: 549 (
1897).
C
(
†):