DYFT dyf⁴t, sbst.¹,
n. [fsv. döfth, stoft, sv. dial. dyft, dift, (icke ett) dugg, is-stamsbildning motsv. as-stammen DOFT (se d. o.)]
[DYFT.sbst1 0]
(
hvard.)
grand, dugg; bl. i nekande, frågande l. vvillkorlig sats l. i förb. hvartenda dyft; jfr DOFT 5. SEHLSTEDT 4:115 (
1868,
1871)
Jag behöfver aldrig göra ett skapande dyft. LINDQVIST Dagsl. 3:84 (
1904).
han visste .. inte ett dyft om hela historien. VL 1908,
nr 146, s. 5. Och ensam (
gjorde han) vartenda dyft.
SJÖDIN StHjärt. 39 (
1911).