DYGD dyg⁴d, r. l. f. best. -en; pl. -er. ( dygdt GR 1:281 (1524). digd OPETRI Kr. 361 (c. 1540). dygh SCHRODERUS Liv. 489 (1626) KKD 7:112 (1705: odygh))

[fsv. dyghþ, motsv. d. dyd, isl. dygþ, holl. deugd; af ett urnord. duȝiðŏ, till DUGA o. besläktadt med t. tugendw, dygd, o. DUKTIG. Jfr med afs. på bet.-utvecklingen t. tugend, fr. verty, lat. virtus (samt gr. ἀϱετή). Dessa tuländsak motsvarigheter ha i icke ringa grad inverkat på det svenska ordets användning]

Ordet fick (i bet. 3) sin litterära prägling gm Stiernhielm o. användes senare (i bet. 3 o. 4) med förkärlek af 1700-talets författare. det utvecklades härunder till ett sammanfattande uttryck för etisk idealitet o. människans sträfvan efter fullkomlighet i sättet att lefva. Gm romantiken miste ordet sin dominerande plats inom litteraturen. I samband därmed står att bet. 5 på senare tid blifvit mera framträdande inom språkbruket.

[DYGD 1]

1) (numera föga br.) egenskap hos ett föremål osv. som ger ddet dess värde l. duglighet, (verkande) kraft, förmåga, förtjänst, merrit, värde, förträfflighet.

[DYGD 1.a]

a) i fråga om sak (l. djur). BOLAVI 131 b (1578). (Myntet) var så ringe til dygden i korn och skrodh, at alle skydde derföre. HT 1910, s. 280 (i handl. fr. 1592). Hwijtlök, Hwilkens dygd är kostelighare, meot allehanda Kranckheter, än Gement folck mena. L. PAULINUS GOTHUS Pest. 75 a (1623). Hästarne .. blefwo .. til deras dygd och styrko noga Examinerade. LMil. 3:165 (1692). ATTERBOM LÖ 1:167 (1824). RYDBERG RomD 321 (1874, 1892) Det är dygden på son, att hon ligger och äter, sade far. STRINDBERG SvÖ 2:266 1883; ordspr.). Det svenska stålets och järnets berömda dygd att hålla profvet åbde i värme och köld äbttre än det utländska. LfF 1911, s. 128. – särsk.

[DYGD 1.a.α]

α) i växtnamnet tusen dygder, se TUSEN-DYGD.

[DYGD 1.a.β]

β)

[jfr d. det er just dyden ved det]

(†) i uttr. det är (just) dygden, det är just det goda i saken l. det fina (i krpksången). ENVALLSSON Slått. 8 (1787). DALIN 1850; betecknadt ss. familjärt). jfr: Men vet du sjelfva dygden (dvs. dvintessensen) af denna Historian? ENVALLSSON Skom. 45 (1785).

[DYGD 1.b]

b) i fråga om psykiska o. litterära företeelser o. d. OPETRI Kr. 361 (c. 1540). Bönennes dygd och nytta. LPETRI 4 Post. 50 b (1555). Musiquen har sin dygd. DALIN Arg. 2:nr 19, s. 4 1734; uppl. 1754: sit stora värde). Prosans första dygd är största klarhet i det på en ågng enklaste och ädlaste språk. CLAËSON 2:340W (1857). Verd. 1888, s 155.

[DYGD 2]

2) (†) beskaffenhet hos en person som gör att han "duger" o. håller måttet, duglighet, förträfflighet, kraft, stundom: manlighet, tapperhet. Som oss haffuer kallat genom sian herligheet och dygd. 2 Petr. 1: 3 (NT 1526; Bib. 1917: underkraft). SCHRODERUS Liv. 489 (1626). Jag (Lusta) haar tree fridaste (dvs. fagraste) Döttrar: / Them tu här hoos mig seer, lijk' i Dygd; men af olijka kynde. STIERNHIELM Herc. 104 (1648, 1668) Var frågan om Anförare och Höge Ämbets-män, då ansågs intet annat, än dygd och skickelighet. DALIN Hist. 1:272 (1747). NorrlS 119 1802; bygdemålsfärgadt). – jfrLÄRARE-DYGD.

[DYGD 3]

3) (numera i sht filos) om sinnets inriktning mot det goda: förträfflighet l. fullkomlighet i sedligt hänseende, sedlighet, moral; redbarhet, redlighet, heder. Utan äro och dygd. OPETRI (1524) i SthmTb. 1:35. Dygd står (dvs. består) i fagert Mod, gott Lefwern', och ährbare Seder, / Nychterheet, och reen Siäl, vti Tucht, och okränckliga Kyskheet. STIERNHIELM Hercc. 391 (1658, 1688) Dygden haar jagh platt försummat, / Laster haar jagh lärdt medh flijt. Ps. 1695, 406: 6. Du ädla Dygd! .. / Hos jordens son du himlens låga är; / Man menskja var, man hjelte blifver, / När man dig fattar til begär. GFGYLLENBORG Vitt. 1: 140 (1766, 1795) En sådan Romersk dygd och så stora förtjänster äro sällsynte. SCHÖNBERG Åm VetA 1771, s. 39. Continyueren denna Dygdenes Väg. LINNÉ DelNat. 31 (1773). Alla Regeringssätt äro goda, der Folket äger dygd. KELLGREN 3:200 (1792). AHNFELT Et. 1:97 (1890). – särsk. i en mängd ordspråk t. ex. Dygden är sin egen belöning. Dygd gör Adel. GRUBB 3 (1665). Dhet spörs fulle i bygden, hwadh folcket är til dygden. DENS. 65. Dygden behöfver ingen härhåld. DENS 162 Dygden wäxer intet på Trää. DENS. 164. Faderens dygd är Barnsens skatt. DENS. 199. När Gull förswinner blijr dygden qwarr. DENS. 587. – jfr under ADEL 1 b, DRIFVA IN 9 o. FAGERLEK.

[DYGD 4]

4) (i sedligt hänseende) värdefull l. förtrjänstfull egenskap, (sedlig l. moralisk) förtjänst; i sht förr äfv.: förtränstfull egenskap som är karakterrisstisk för person i viss ställning; ofta motsatt: last l. fel. För medborgerliga dygder (inskription på medalj). Han har den dygden att han aldrig ljuger. FörsprNT 4 a (1526). Gud hade begåffuat.. (Gustaf Vasa) fram för alle andre med stor skickeligheett, högtt ch mykitt förståndt och många furstliga dygder. BRAHE Kr. 3 (c. 1585). Manlighe dygder. GIRS Edelh. Dedik. 1 (1627). Adlige Dygder. STIERNHIELM Herc. 485 (1658, 1668) En verksam utöfning af Christeliga dygder. LINDBLOM Cat. 5 (1811). Du hinner knappast tillräkna svenskarne ett fel, innan du märker, att det är en dygd. HEIDENSTAMi OoB 1896, s. 10. jfr FRON-, HIMLA-, HJÄLTE-, HUFVUD-, KARDINAL-, MANNA-, O-, ROMAR-, SAMFUNDS-, SAMHÄLLS-, SKEN-, SVENSKMANNA-DYGD m. fl. – särsk.

[DYGD 4.a]

a) i ordspråk o. ordspråksliknande talesätt. Sparsamhet är en dygd. Stoora dygder, stoora feel. GRUBB 764 (1665).

[DYGD 4.b]

[jfr motsv. uttr. i d., t., eng. o. fr.]

i uttr. göra en dygd af nödvändigheten l. (i sht förr) nöden o. d., göra det bästa möjliga af ngt som man är tvungen till; foga sig i det oundvikliga. UrkFinlÖ I 2:113 (1597). Man .. måste giöra (effter gamla ordspråkett) vttaff nöden ehn dygdh. HSH 7:127 (1637). De utländske ministrarne .. sågo sig dömda till fullkomlig vanmakt i ett land, der de nyss varit allsmäktiga, och då de beslöto tills vidare hålla sig stilla, gjorde de en dygd af nödvändigheten. ODHNER G3 1:172 (1885).

[DYGD 4.c]

c) (i sht förr) om afbildning som föreställer ngn personifierad dygd. Bronzerade Colonner, uppå hvilka sutto fyra dygder, hållande, med ena handen, hvar sin lampa i högden. NORDBERG C12 2:693 (1740). SDS 1894, nr 316, s. 2. 2NF 7:21 (1907)

[DYGD 5]

5) om renhet l. ärbarhet i könsligt hänseende, kyskhet; ofta eufemistiskt för: jungfrulighet, "ära". Jag har .. aldrig, vid all min kärlek, upoffrat eder min dygd. ÅGREN Gell. 20 (1757; skrifvet af en kvinna till en man) Våra quinnors dygd (kommo de) att röfva. TEGNÉR (WB) 2:15 (1808). Han har svikit Bengt Hakes förtroende och kränkt hans hustrus dygd. WIRSÉN Krit. 277 (1901). Skådespel eller tempel, / Dessa båda, som mest bringat din (dvs. Cynthias) dygd uppå fall. RISBERG Prop. 39 (1905).

[DYGD 6]

6) (†) godhet, välvilja. GR 1:31 (1521). Så betacker jag Ederss Kong:e Ma:tt .. ij all underdanighett för then store kongelig erre, dygdh och godhe behag, som Ederss Kong:e Ma:tt haffver hafft och haffver till min hiertanss aller käreste dotter. Därs. 25:614 (1555).

Ssgr (i allm. till 3 o. 4) : A:

– DYGD-EXEMPEL. (†) dyndemönster.

JLUND hos SVENONIUS GGutheim G 4 a (1683). NORDENFLYCHT QT 1746–47, s. 108.

– DYGD-FULL, se C.

– DYGD-FULLKOMMEN. (†) i sht berömmande om kvinna.

LUCIDOR (SVS) 128 (1669). OKOLMODIN (1730) i 3SAH 15:320.

– DYGD-FÖRGÄTEN

[jfr PLIKT- o. ÄREFÖRGÄTEN; jfr DYGD5]

(i vitter stil) glömsk af dygden.

KULLBERG Ariosto 4:269 (1870).

– DYGD-FÖRNÄM. (†) dygdädel. Sin Fru och dygdförnäma Maka. LANGE Norby 42 (1742). JKEPPLERRRUS (1751) i ASScF VIII. 2: 201.

– DYGD-LÄRA,

– DYGD-LÖS, --se C.

– DYGD-PRYDD. (numera bl. tillf.) E. K.Maij:ts dygdprydde sinnelag. 2 RARP 6:608 1731; riktadt till Ulrika Eleonora).

– DYGD-RIK, se C.

– DYGD-SINT. ( dygde- BROBERGEN) (†) dygdig. BROBERGEN 26 (1692, 1708) KKD 12: 445 (1712).

– DYGD-SPEGEL, se C.

– DYGD-ÄDEL. (numera bl. arkaiserande) ädel gm dygd, dygdig o. ådel; i sht om kvinna; särsk. förr i titulatur till ung, ogift kvinna af (förnämligare) borgerligt stånd; jfr DYGDERIK b, DYGD-ÄLSKANDE, -ÄLSKELIG, DYGDELIG 2 slutet, DYGDESAM 2 slutet. SWEDBERG Schibb 442 (1716). Kallades i lysningen fästmannen hederlig, var man förvissad om att fästmön var dygdädel. LOVÉN Folkl. 148 (1847). LYSANDER Faust 51 (1875).

– DYGD-ÄLSKANDE, p. adj. L. PAULINUS GOTHUS Ratio 487 (1633). förr stundom i titulatur i samma anv. som ÄDEL. SWEDBERG qSchibb. 442 (1716). RYDELIUS Vitt. 116 (1717).

– DYGD-ÄLSKELIG. (†) jfr -ÄDEL; i titulatur. Tet Hög-Adelige Dygdälskelige Fruentimbret. STIERNHIELM Virt. 4 (1650). VDAkt. 1693, nr 445.

– DYGD-ÖM. (†) nogräknad i sedligt hänseende. ISOGÆUS Segersk. 639 (c. 1700).

(†):

– DYGDA-LAG,

– DYGDA-LEFVERNE,

– DYGDA-LJUS,

– DYGDA-NAMN,

– DYGDA-RIK,

– DYGDA-SPEGEL,

– DYGDA-STYCKE,

– DYGDA-TECKEN,

– DYGDA-ÖFNING, se C.

– DYGDE-BANA. (numera kanppast br.) dygdens väg. LUCIDOR (SVS) 245 (1672). ÖoL (1852)

– DYGDE-BLOMMAN. (†) Hur lefver Valborg, min fästemö fin, / Den ros och dygdeblomma? SvFolkv. 1: 118.

– DYGDE-BLOSS. (i vitter stil, (†)) om lysande dygd l. representant för "dygden". PJANGERMANNUS ATrolle 2 (1620). NORDENFLYCHT QT 174647, s. 96. TESSIN Bref 1:149 (1752).

– DYGDE-FROM. (†) dygdig o. from. jfr: Eders HögEhrew(ördighet) medh dess högt-dygdefromma Huusähra (dvs. husfru). VDAkt. 1689, nr 160.

– DYGDE-FRÖ. (numera knappast br.) om anlag till dygd. TESSIN Bref 1:336 (1753). DALIN 1850.

– DYGDE-FULL. ( dygd- STIERNHIELM Parn. 3:1 (1651))

[fsv. dygþa fulder]

[DYGDE-FULL.ssg 1]

1) (†) till 1 a: duglig. Krafftigare och dyngdefullare Läkedomar. KEMPE Graanen 9 (1675).

[DYGDE-FULL.ssg 2]

2) (numera i sht skämts) till 3.4: dygdig. Then ädle högborne och dygdefulla Herre Fredrijk. SVARTG1 96 (1561). JENSEN Puschkin 95 (1889).

– DYGDE-FÄRG. (†) L. PAULINUS GOTHUS Ratio 123 ("122") (1633) Rodna (dvs. rodnad), är en dygdefärga. GRUBB 50 (1665). WARNMARRK Epigr. E 2 b (1688).

– DYGDE-GÄRNING.

[fsv. dyghda gärning]

(†) FERNANDER Theatr. 82 (1695). PWIESELGREN i BL 14:22 (1847).

– DYGDE-HJÄLTE. (numera i sht i historisk framställnig) person som utmärker sig gm utomordentliga dygder, upphöjdt dygdeideal. BL 13.75 (1846). (Napoleon) var (för den unge Tegnér) dygdehjälten, som levde för mänsklighetens väl och nytta. ANILSSON (1913) hos TEGNÉR FilosEstetSkr. 54.

– DYGDE-HJÄLTINNA. (föga br.) jfr -HJÄLTE. DALIN (1850). SÖDERHJELM ItRenäss 290 (1907).

– DYGDE-IDEAL. sedligt ideal; äfv. om person. Stoicismens dygdeideal. GADLERSPARRE (1825) i Tegnérs ppr 214.

– DYGDE-KÄR. (†) jfr DYGD-ÄLSKANDE. STIERNHIELM Virt. 2 (1650).

– DYGDE-KÄRLEK. (†) kärlek till dygd(en). Hoffmann Förnöjs. 223 (1752). SP 1779, s. 466.

– DYGDE-LAG. ( dygda- SPEGEL) (†) sedelag. SPEGEL ÅPar. 8 (1711) GRUBBE FilosOrdl. (c. 1845).

– DYGDE-LEFNAD.

[fsv. dyghda lifnadher]

(†) == -LIF. ISOGÆUS Segersk. 745 (c. 1700). NORDBERG C12 1:18 (1740).

– DYGDE-LEFVERNE. (dygdaVDAkt. 1651, nr 98, SWEDBERG SabbRo Förmäle § 3 (1710))

[fsv. dyghda liverne]

(†) == -LIF. EMPORAGRRIUS MargJuel 66w (1651). VDAkt. 1725, nr 72.

– DYGDE-LIF. (numera föga br.) dygdigt l. sedligt lif. NORDENFLYCHT QT 1745, s. 120. Verksamt dygdelif. Ps. 1819, 296: 4. HLARSSON i Athena 237 (1917).

– DYGDE-LJUS n. ( dygda- SWEDBERG) (i vitter stil, (†)) klart lysande dygd; äfv. om person. Ett Ädelt dygdelius / Skall ned i mörker gåå. LAGERFLÖF Vitt. 50 (1677). SWEDBERG Dödst. c 3 b (1711).

– DYGDE-LOF. (i vitter stil, (†)) berömmelse för dygd(er). BROBERGEN 171 (1697, 1708) NORDENFLYCHT QT 174850, s. 22.

– DYGDE-LÄRA. ( dygd- 2NF 32:911 (1921) lära om dygden l. dygderrna; sedelära, etik; i sht om äldre framställning häraf. Ethicca eller dygdheläran. L PPAULINUS GOTHUS MonPac. 27 (1628). Platonska ethiken .. är icke pligtlära, utan dygdelära. BOSTRÖM 2:25 (1838).

– DYGDE-LÄRARE. (numera föga br.) person som meddelar ndervisning i ddygdeläran; moralfilosof. RYDELIUS Förn. Föret. § 3 (1718, 1737) H HILDEBRAND i SvH 2:252 (1905).

– DYGDE-LÖS. ( dygd- SCOLUMBUS Vitt. 123 (1669), AFZELIUS)

[fsv. dyghda lös]

(numera föga br.) som är utan dygd. STIERNHIELM Herc. 505 (1658, 1668) Skamlös är dygdelös. GRUBB 721 (1665). Orkelös är dygdelös (dvs.) .. Lättia lärer laster. DENS. 651. AFZELIUS Sag. 7:135 (1853).

– DYGDE-MANTEL (numera knappast br.) jfr SKRUD. Odygd smyger offta in vnder dygdemantel. GRUBB 606 (1665). EKELUND Fielding 3 (1765).

– DYGDE-MEDEL. (†) medel för sedlig fullkomning. LBÄ 36- 38: 36 (1800). WALLIN Rel. 1:7 (1810).

– DYGDE-MÖNSTER.

[DYGDE-MÖNSTER.ssg 1]

1) (†) föredöme i dygd. Dett köhn du här obrdt än i många åhr / Med lefnan din mångt dygdemönster gifvit. LILLIENSTEDT Vitt. 281 (1691). BÖTTIGER 4:100 (1847, 1869)

[DYGDE-MÖNSTER.ssg 2]

2) person som kan tjäna som föredöme l. föresyn i dygd; numera i sht ironiskt l. i förb. med negation. Som ung var han icke just något dygdemönster. En lijker copia af desse dygdeMönster (dvs. Lucretia och Penelope). ÖB 28 (1712). Dygdemönster ärro outhärdliga varelser, och allra outhärdligast, när de äro unga. RYDBERG Frib. 209 (1877).

– DYGDE-NAMN. ( dygda- SAHLSTEDT Hofart. 90 (1720)) (numera tillf.) namn af l. för dygd, dygdens namn, namnet dygd. SCHRODERUS Hoflefv. 53 (1629). Last får offta Dygdenampn. GRUBB 449 (1665).

– DYGDE-PLIKT. ( dygd- BIBERG 2:7 (c. 1820), GRUBBE FilosOrdl. (c. 1845)) (numera bl. i fackspr. i fråga om äldre åskådningar) plikt som har sitt ursprung i dygden; i sht filos. plikt hvars uppfyllande ingen är berättigad att med tvång utkräfva, kärleksplikt; motsatt. rättsplikt. SPEGEL GV 161 (1685). (Kant's Tugendlehre) bestämmer begrepet om dygdeplikt. LittT 1797, s. 388. NYBLÆUS Forskn. III. 2: 328 (1893).

– DYGDE-PROF. (numera tillf.) Styra lusta, är dygdeproff. GRUBB 770 (1665). NORDBERG qC12 1:46 (1740).

– DYGDE-REGEL. (numera bl. irroniskt l. i historisk framställning) sederegel. En Gvddomeligh och Christeligh Dygde Regla. L. PAULINUS GOTHUS Ratio 30 1633; om katekesen). KELLGREN 3:209 (1793). TOPELIUS Vint. I. 2:71 (1867, 1881).

– (1 a) DYGDE-RIK.sbst, sbst.

[jfr t'it. aver più virtù della vettonica, hafva flera förtjänster än betonican]

(†) namn på växten Betonica officinalis Lin. Linc. 1640; under betonica).

– DYGDE-RIK.adj, adj. (dygd- HAGBERG Shaksp. 5:195 (1848). dygda- LPETRI) (numera nästan bl. i skildring af äldre förh.) rik på dygd(er) dygdig. Eders Elskelig dygderike vnge brud. HSH 3:105 (1581). Dygderijk, är meer än rijk. GRUBB 162 (1665). BLANCK NRenäss. 213 (1911).

särsk.

[DYGDE-RIK.adj.ssg a]

a) (†) om Kristus. Thenne godhe och dygdarijke Hwsbonden (dvs. Kristus). LPETRI 1 Post. S 2 a (1555). MURÆUS Arndt 1:82 (1647).

[DYGDE-RIK.adj.ssg 2.b]

b) (†) i titulatur till (tidigast) adelsdam, (senare) kvinna af (förnämligare) borgerligt stånd; jfr DYGD-ÄDEL o. DYGDESAM. AJGOTHUS ThesEp. 2:93 (1619). En adelssmans dotter kallas (i lysningssedeln): "Adelss jungfru" en förnäm annorss mans dotter: "dygderijk jungfru"; en handtwärkars dotter. "dygdesamma piga". ConsEcclAboP 360 (1659). SCOLUMBUS Vitt. 119 (1668). HAHRTMAN Salonius 42 (1730).

– DYGDE-SINT, se A.

– DYGDE-SIRAD, p. adj. ( dygd- VDAkt.) (numera bl. arkaiserande) jfr DYGD-PRYDD. dygdzirade Jungfruerne. VDAkt. 1723, nr 73. STURZENBECKER 6:14 (1868).

– DYGDE-SKOLA. (numera i sht skämtsamt l. ironiskt) skola i hvilken det undervisas om dygd(erna); ställe där man erhåller sedliga impulser; äfv. om lefnadsförhållande o. d. MURÆUS Arndt 1:51 (1647). Oration om Theatren är eller kan vara en dygde-Schola, hållen i Paris 1733. BENZELSTIERNA Cens. 25 (1738). Motgången är en god dygdeskola. DALIN 1850.

– DYGDE-SKRUD. (i vitter stil, numera föga br.) jfr MANTEL NORDENFLYCHT QT 1748–50, s. 20. BREMER Grann. 2:85 (1837).

– DYGDE-SPEGEL ( dygd- STIERNHIELM Cup. 13 (1649, 1688) dygda- PERICI musærus 1:23 b (1582))

[jfr t. tugendspiegel]

(†) om ngn l. ngt som gifver en spegelbild af dygd(en). LPETRI Kr. 6 (1559), Blygsam Qwinna är en dygdespegel. GRUBB 51 (1665). HAGBERG Shaksp. 4:168 1848; ironiskt).

– DYGDE-STIG(EN). (i vitter stil, föga br.) jfr -VÄG. Hoffmann Förnöjs 209 (1752). CASTRÉN Creutz 353 (1917).

– DYGDE-STOLT. stolt öfver sin dygd. WALDENSTRÖM Österl. 319 (1896).

– DYGDE-STOLTHET. RYDBERG FiloosFörel. 4:38 (1878)

– DYGDE-STYCKE. ( dygda- SAHLSTEDT) (†) till 4: dygdig gärning. IERICI MLarsd:r 41 (1620. SAHLSTEDT Hofart. 41 (1720).

– DYGDE-SVÄRMANDE, p. adj. LAMM Oxenst. 285 (1911).

– DYGDE-SVÄRMERI. BLANCK NRenäss. 205 (1911).

– DYGDE-TECKEN. ( dytgda- Vish., PHRYGIUS MRosengren A 7 b (1608)) (†) tedcken på dygd. Vish.w 5: 14 (Bib 1541). 2RARP I. 1:114 (1719).

– DYGDE-VÄG(EN). (numera knappast br.) jfr -STIG. Jag kommer som en frötrolig och upriktig rådgifvare, at visa Eder dygde-vägen och lära Eder vackra, ärbara och anständiga seder. DALIN Arg. 1:16 (1732, 1754) LILJESTRÅLE Kempis 58 (1798). HAHNSSON (1888).

– DYGDE-ÖFNING. ( dygda- SAHLSTEDT) (i fråga om äldre åskådningar) SAHLSTEDT Hofart. 54 (1720). Gör det goda till en vana genom egna dygdeöfningar BROOCMAN TyUnd. 2:43 (1808).

Avledn.

– DYGDELIG adj.; adv. dygdeliga. (dygderligh GIRS Edelh. A 6 a (1627). dygdligh GIRS Edelh B 4 a (1627))

[fsv. dygdeliker, jfr holl. duegdelijk]

(†)

[DYGDELIG.avl 1]

1) till 2: dugande. Ordspr. 31.10 (Bib. 1541).

[DYGDELIG.avl 2]

2) till 3 o. 4:dygdig (se d. o. 1) . Erligha och dygdeligha leffua vthi itt nytt wäsende. Förspr 1 Petr. (NT 1526). Hedningarnas ährlige Dygder och dygdelige Öfningar. SCHRODERUS Os. III. 1:296 (1635). NICANDER KonStyr. 7 (1760).

[DYGDELIG.avl 2.slutet]

särsk. i titulatur till kvinna; jfr DYGDESAM 2 slutet. Her Erchiebiskop docter Peder, Sampt dygdelige docterinna och käre Modher, Hustru margareta. WALLIUS Kpedersson A 3 b (1622). EMPORAGRIUS Oxenstierna 96 (1655).

[DYGDELIG.avl 3]

3) till 6: välvillig, "snäll". War hon (dvs. Arend Persons hustru) tå så dygdelig, att hon gaff Götstaff forwarning. SVARTG1 13 (1561).

– DYGDESAM , DYGDIG, se d. o.