DYGN dyŋ⁴n, sbst.¹,
n.; best. -t; pl. ==. ( dyng OMARTINI Läk. 54 (c. 1600; pl.), LAGERBRING 1Hist. 1:331 (1769: dyngs, gen. pl.). dyngens, gen. sg. HOORN Jordg. 1:263 (1697). dyghn BUREUS Suml. 44 (c. 1600). dögn JPALMA hos BULLERNÆSIUS Lögn. f 5 b (1619). döng, pl. LOPMAN (c. 1700) i Landsm. XI. 7:6) [fsv. dög(h)n, dyg(h)n, motsv. d. døgn, dygn, isl. døgn, halfdygn; af en med DAG afljudande germ. stam; jfr fsv. dögher, isl. dógr. feng. dŏgor dog(o)re]
[DYGN 1]
1) tidsdel af den längd som motsvarar jämnt ett hvarf i solens resp. en stjärnas skenbara rörelse kring jorden, jordens rotationstid; en dag o. nrmast föregående l. påföljande natt; i fråga om nu tillämpad borgerlig tid: tidsdel af den längd som skulle motsvara jämnt ett hvarf i en med solens medelhastighet försiggående jämn rörelse af en tänkt punkt (den s. k. medelsolen) i ekvatorn; i sht om dylik tidsdel räknad från midnatt till midnattt. Sideriskt dygn, stjärndygn. Borgerligt dygn, (medel)soldygn. dygnets tjugofyra timmar. Hvad är det för tid på dygnet? Han hade icke sofvit på två dygn. (Han) befalt ghem ther vthi någre dygn at liggia qwar. GR 1:22 (
1521).
fyra kannor Hafra eller foderkorn, på hwar hest om dygnet. RARP 2:197 (
1635).
Om sommaren hade (invåånarna i "Thule") fyratio dyngs dag, och äfven så lång natt om vnteren. LAGERBRING 1Hist. 1:331 (
1769).
Han låg på ssin pinnsoffa dygnet om. HALLSTRÖM El. 84 (
1906). jfr
HALF-,
MEDELSOL-,
MIDSOMMAR-,
SOL-,
STJÄRN-,
VINTER-DYGN m. fl. – särsk.
[DYGN 1.a]
a) astr. i utvidgad anv., om den tid som åtgår för annan himlakropp än jorden att vända sig ett hvarf omkring sin axel. Solens dygn är .. 251/2 dagar. HARTMAN Naturk. 13 (
1836). – jfr
MÅN-DYGN.
[DYGN 1.b]
b) i uttr. dag och dygn; se DAG I 3 a γ. [DYGN 1.c]
c) med bestämning karakteriserande ett visst dygn ur synpunkten af hvad som därunder företages l. försiggår l. gäller o. d.; vanl. i ssgr. Hwad .. (Jesus), på hwar stund af thet bedröfweliga dygnet, hafwer most lida och utstå. SPEGEL Pass. 480 (
c. 1680).
dygnen äro likalånga, men inte lika ogda. GRANLUND Ordspr. (
c. 1880). – jfr
BLÅSNINGS-,
FRI-,
HÅLL-,
LIGG(E)-,
RIFNINGS-,
TILLVERKNINGS-DYGN m. fl.
[DYGN 1.d]
d) (
i vitter stil)
i mera obestämd anv., om den närvaarande l. just förlöpande tiden; särsk. i sg. best. gen. ss. bestämning till ett sbst.; jfr
DAG I 3 c.
Fruntimren voro dygnets gudinnor. HSH 9:100 (c. 1750).
dygnets tomma lif. SNOILSKY 2:236 (
1881).
[DYGN 2]
2) metall. om ss. arbetsenhet räknad tid som vid masugn åtgår för ngt viktigare arbete l. ngn viktigare procedur, vanl. i ssgr. När 20 sättningar voro drifne, var det (vid Dådrans bruk) ett dygn, antingen dertill hade fordrats 18 eller 30 timmar. JernkA 1844, 1:79 jfr
KOL-,
ÖKNINGSDYGN m. fl.
[DYGN 3]
3) metall. inbruksandel af viss strolek i hytta o. d. Lagfart för Johan Adolf Pettersson å 5 3/24 dygn i Marnäs hytta, Ludvika socken. PT 1899,
nr 233 A,
s. 1.
A
:
–
DYGN-LIF.
( dygns- WALLENGREN) (i sht i högre stil)
lif som varar blott ett dygn resp. en försvinnande krot tid; lif som föres utan tanke på annat än det närvarande ögonblicket. WALLENGREN Mann. 258 (
1895).
Den sköna, som svängde sig yster / lik sländan i dygnlifvets dans. FLENSBURG Sång. 221 (
1915).
B
–
DYGNE-VILL. (
†)
kitslig? RUDBERUS MHansd:r A 2 b 1624; se under DAGA-GRANN).
C
–
DYGNS-BEHOF.
behof (af ngt) för dygnet l. ett dygn. TT 1891, s
11.
–
DYGNS-FÖRBRUKNING.
förbruining (af ngt) under ett dygn. TT 1898, Allm.
s. 135.
–
DYGNS-GAMMAL ( dygn- RYDBERG Gudas. 91 (1887)) ett dygn gammal. RUNEBERG 1:94 (1832). –
DYGNS-LÅNG. (
i sht i högre stil)
som vara l. kan vara ett (l. flera) dygn; lång som ett dygn. Dessa dygnslånga, betydelsefulla stunder. BESKOW i SAH 13:70 1828;
om dödsstunder). dygnslånga rufningar.
ROSENIUS Naturst. 61 (
1897).
–
DYGNS-TILLVERKNING ~⁰²⁰.