DUPLIK dupli⁴k, r. (m. LINDFORS (1815), LUNDELL; f. BJÖRKMAN (1889)); best. -en; pl. -er. ( dupl- 1686 osv. duppr 1824. -ique 1686–1850. -ik 1795 osv. Anm. Ordet användes förr äfv. i lat. form: duplica ConsAcAboP 4: 238 (1674), FörarbSvLag 1: 34 (1688)) jur. försvarsskrift till besvarande af kärandens andra skrift (den s. k. repliken), andra försvarsskrift; äfv. allmännare: svar på genmäle (i en polemisk skriftväxling l. i en debatt osv.). FörordnChartSig. 1686, § 8. Striden (mellan Dr Tholuck o. Dr Fritzsche), som ännu fortgår med nya dupliker och repliker. SvLittFT 1833, Bih. sp. 18. Svarandens andra skrift (Dupliken) (är) icke annorlunda att anse, än som en fortsättning af den först. a. SCHREVELIUS CivPr. 186 (1853). Öfverste Bratt erhöll nu ordet och afgaf en kort duplik. SD(L) 1897, nr 44, s. 4 2NF (1906). Anm. Enligt språkbruket i hofrätterna o. högsta domstolen betecknar duplik kärandens andra skrift (under det att svarandens försvarsskrift emot denna kallas REPLIK).