DÖS dø⁴s, sbst.¹, r. l. f., ngn gg n. (m. LIND (1749), DALIN (1850)); best. -en, ss. n. et; pl. -ar, ss. n. == ((†) -er Tidfördrijf B 5 b (c 1690), HILDEBRAND Hedn. 79 (1872). – -or NYRÉN Paramentier 37 (1783)); ngn gg DÖSE dø³se², n.; best. -et; pl. -en. (dyss SPEGEL GV 138 (1685: perle dyszar), NILSSON Ur. 1:128 (1864). döss GR 26:617 (1556), RÅLAMB 13:17 (1690). dös Tidfördrijf B 5 b (c. 1690) osv. dösia HÜLPHERS Norrl. 4:108 (1779), WIDMARRK Helsingl. 1:13 (1860). dössor, pl., RÅLAMB 13:17 (1690==

[fsv. dys (i bet. a), pl. dusiar, dysiur; jfr sv. dial. dös f., o. döss, m., dysi, dyssjo o. dyssja (alla tre f.), äfvensom d. dysse, ä. d. dys, isl. dys f. (i bet. b); af germ. dusjŏ, af ovisst urspr. Det neutrala gefus beror, liksom formen döse, möjl. på inflytande från (

STEN(RÖS(E)]

[DÖS.sbst1 0]

(utom i bet. c. samt i ssgr numera bl. emd anstyrykning af byddemål) hög, hop, stapel. jfr ASKE-, IS-, PÄRLE-DÖS. – särsk.

[DÖS.sbst1 .a]

a) om trafve l. stack af säd, hö l. halm. GR 26:617 (1556). SCHRODERUS Comenius 397 (1639). När sädesgolfven och ladan ej räcker, til, at emottaga all säden, sättes den i stack, eller som den här kallas, Dös. VetAH 1757, s. 273. NORLIND AllmogLif 88 (1912). jfr HALM-, HÖ-DÖS.

[DÖS.sbst1 .b]

[jfr motsv. anv. i skånksa dial]

. (i södra Sv.) grafhög, ättehög. Här är min barndoms mossigt gröna dös. ÖSTERLING År Vis. DENS Idyll. 25 (1907).

[DÖS.sbst1 .c]

[i denna anv. upptaget från skånska dial. l. d., förmodl. först af SVEN

NILSSON i Ur., hvilken själf använder såväl formen dyss, t. ex. Därs. 1:128 (1864), som dös, Därs. 2:135 (1843, 1864)] arkeol. stenåldersgraf bestående af vanl. 4 l. 5 på kant ställda o. till större delen öfver den omgifvande jrdhögen resande block, öfver hvilka ett enda större block är lagdt ss. tak; jfr GÅNGGRIFT HÄLLKISTA. NILSSON Ur. 2: 135 (1843, 1864) Dösen är utmärkande för den andra perioden (af den yngre stenåldern). Ymer 1900, s. q403. Dösen var .. en efterbildning af dåtidens runda hyddor. SvH 1:46 (1903). jfr GRAF-, LÅNG-DÖS.

Ssgr

– DÖS-TID arkeol. af MONTELIUS införd benämning på den andra af yngre stenålderns fyra perioder, hvilken kännetecknas af begrafning i dösar. Fornv. 1908, s. 126.

– (b) DÖS-TROLL. ( dysse-) (†) i grafhög boende troll. Där komme fembtan dysse troll, / Alle rysta eld. SvForns 1:92

Avledn.

– DÖSA , v. (dys(s)ia SPEGEL GV 296 (1685), DENS. Gl. 90 (1712). dösa BOIJE)

[DÖSA.avl 1]

1) (numera bl. bygdemålsfärgadt) motsv. DÖS a: sätta (säd, halm osv.) i dös. Halmen .. dösas utan för Rijan. BOIJE Landth. 287w (1756).

[DÖSA.avl 2]

2) motsv. DÖS b: begrafva. SPEGEL G. 90 (1712). jfr: Then alt förmycket wil uti sin Strupe häfwa / Han stryper sig ju sielf och Dyszias i sin kräfwa. SPEGEL GV 296 (1685).