DÖTEL dø³tel², äfv. dø⁴tel (dö'til DALIN), r. (m.); best. -n; pl. -tlar. [af holl. deutel]
[DÖTEL 0]
(
numera mindre br.)
tekn. kil l. vigg som slås in i en tränagel för att vidga ut den o. så få den att fästa bättre DALIN (
1850).
Ssgr:
–
DÖTEL-JÄRN.
[efter hol. deutelijzer]
(
numera mindre br.)
tekn. verktyg till att klyfva hufvudet på en tränagel för döteln. DALIN 1850. [pg:2624] [file:E1]