E e⁴, n.; best. e'et e⁴et, äv. e't e⁴t; pl. == l. e'n e⁴n; pl. best. e'en e⁴en l. e'na e⁴na. 1) om e-ljud. Vokalen e. Kort e. Långt e. J. BUREUS (1602) hos LINDROTH Bureus 83. Det odrägliga rimmandet af ä med e ex. bäfvat – lefvat). C. D. AF WIRSÉN i PT 1906, nr 28 A, s. 3. 2) namn på femte bokstaven i vårt alfabet; stundom, hos ä. förf. vanl., icke strängt skilt från 1. Bokstaven e. Stort E. Litet e. Kursivt e. I t. ex. cendré, embellera uttalas e som öppet a framför nasalen. O. PETRI († 1552) i 2 Saml. 9: 11. E pronuncieras stundom som ä: den, swen, eller. COLUMBUS Ordesk. 43 (1678). Det nysvenska e har icke mindre än tre olika ljudvärden: e, ä och det alltefter de omgifvande ljudens beskaffenhet något skiftande mellanljud (mellan e ä och ö), som i obetonade stafvelser uppstått ur allehanda äldre ljud. 2 NF (1907). – om den del av en ordbok l. ordförrådet i ett språk l. av adresskalender, telefonkatalog o. d. som innehåller de med e börjande orden. År 1849 fick.. Enberg D och Valerius E; den senare lemnade sin bokstaf färdig i september 1849 och enberg sin på våren (1850). LJUNGGREN SAHist. 2: 436 1886; i fråga om Sv. akad:s ordboksarbete). 3) i symbolisk anv. – särsk.

[E.sbst 3.a]

a) för att beteckna det femte i ordningen; vid numrering motsv. siffran 5. Paragraf 3 mom. e. Typen, storleken E. Serien E. b) mat. α) i algebra, ss. tecken för ngn bekant storhet. β) ss. tecken för det naturliga logaritmsystemets bas l. grundtal. STERNBERG Logarithm. tab. 86 (1826). HEUMAN Fyrst. tab. ö. logaritm. 43 (1906). c) log. ss. tecken för ett universellt-negativt omdöme. RYDELIUS Förn. 386 (1737). SJÖBERG o. KLINGBERG Log. 16 (1871). 4) mus. om ton o. d. a) tredje tonen i den (normala) med c börjande diatoniska skalan; tonen e; jfr MI äv. om nottecken som utmärker l. sträng, tangent, orgelpipa o. d. som angiver tonen e. Subkontra e (E[comb_0333] l. E₂), kontra e (E[comb_0320] l. E₁, grova e (E), ostrukna e (e), ettstrukna e (ē l. e¹) osv. LONDÉE Kellner 8, 29 (1739). Plötsligt sprang E på hans viol. GJÖRCKE Sällskapsdansar 68 (1850). BERGENSON Musikl. 4, 8, 15 (1903). b) tonart som har e till grundton. Euterpe 1: 11. 1823; om e-moll). – särsk. i uttr. E dur, E moll (ofta skrivna e-dur, e-moll, stundom äv. uttalade e³~dw²r, e³~mol²). LONDÉE Kellner 22 (1739). E-dur. den tonart som företecknas med fyra ♯ och hvars 1:sta ton (är) e. E-moll. den tonart som företecknas med ett ♯ och hvars 1:sta ton är e. HÖIJER Musiklex. (1864). Normans .. pianoqvartett i e-moll. PT 1906, nr 54, s. 3.