DÄDAN dä³dan²l. DÄN dä⁴n, adv. ( thäd(h)an(n) GR 1:125 (1523), EMPORAGRIUS A Turesson A 3 a (1647). thäd(h)en (-æ-) GR 2:44 (1524), SUFinlH 1:147 (1601: thädeneffter). thed(h)an GR 1:241 (1524: thedhan epter), SCHRODERUS Comenius 49 (1639). theedhan GR 1:240 (1524). thed(h)en GR 24:19 (1553: theden effter), BUREUS Suml. 44 (c. 1600). – täd(h)an (-æ-) GR 1:118 (1523), Ps. 1695, 37: 3, IHRE Föret. XXV (1779). täd(h)en (-æ-) GR 1:208 (1524), RA 2:318 (1569). tedan GR 9:331 (1534: tedan epter). – dhädhen GR 17:42 (1545). dhedan GR 12:160 (1539), BtÅboH I. 2:73 (1624). dheden GR 12.162 (1539: dheden effter). – jdäd(h)an GR 11:117 (1536: däädhan effter), RP 7: 572 (1639) oac. ded(h)an(n) GR 10:291 1535; dedhann effther), CELSIUS E 14 (1774: dedan från). däd(h)en RA 1:455 (1546), OxBr. 5:316 (1625). dedin (bl. anträffadt i finl. källor) BtFinlH 3:127 (1541), Därs. 4:374 (1569). – dän BÖRK Darius 436 (1688), LIVIN Kyrk. 81 (1781) osv. dähn VD Akt. 1688, nr 483. dä'n RUNEBERG 1:160 (1836). den GR 14:251 (1542). dänn HOF DialVg. 109 (1772, jämte dän). – Anm. Beträffande uttalet af begynnelsekonsonanten i nysv. tid torde ordet i allt väsentligt vara likställdt med DEN (se d. o. sp. 738 anm. 1:o)) Af de båda formerna dädan o. dän förekommer den förra numera bl. i skriftspr. o. har äfv. där en ålderdomlig l. högtidlig prägel; talspråkets form är dän. – För sydligaste Sv:s o. Finl:s bildade talspr. är ordet öfver hufvud taget främmande. I) ss. demonstr. adv. o. i anv. som närmast sammanhänga med denna bet. 1) med lokal bet.

[DÄDAN I.1.a]

a) (dels i skriftspr., numera bl. högtidl. l. ålderdoml., dels hvard.; jfr anm. ofvan) i fråga om rörelse l. förflyttning (från ett ställe o. d.), förr äfv. i fråga om afstånd o. d. l. skiljande af ngt (från ngt) l. härkomst l. utsprung (från ett ställe o. d.): därifrån; ofta i förb. dit och dädan (dän), dit o. därifrån, dit (l. fram) o. åter, dit o. hem (igen). GR 1:118 (1523). (Kristus) Sitter påå gudz fadhers höghra sidhok, Tädhan kommandes til at döma leffuandes och dödha. OPETRI Hb. E 1 a (1529); jfr Kat. 1572, s. B 2 b. Huad til salighetenne hörerr, är wäl altidh j Scrifftenne, men thet är icke för then skuld strax hoos oss, vthan man moste tädhan hemtat. L PETRI Kyrkost. 10 a (1566). Hans landmärcke .. tädan in uti thet Caspiske hafwet sig sträckia. GUSTAF II ADOLF 179 (1617). Han kuskade för Isabella och körde henne både dit och dän. CARLÉN Fiderik. 2:131 (1844). Flottorna drogo dädan. TOPELIUS Vint. III. 2: 165 (1889, 1897) b) (numera nästan bl. hvard.; jfr anm. ofvan) med ringa tankeförbindelse med l. utan tanke på en föregående rumsbestämning: bort, undan, ur vägen, "väck"; stundom: härifrån; särsk. i mer l. mindre fast förb. med rörelseverb, ss. draga, falla, gå, komma, slippa, taga osv. dän (se vidare under resp. verb). Fläcken kan jag inte få dän l. går inte dän. Tag dän bordet, så att vi får plats! maka dej dän! (Om) han icke hadde kommit snart dedan från Steeborg. EKEBLAD Bref 1:147 (1652 rättadt efter hskr.). Där barken fallit dän, lyser den hårda veden fram. HALLSTRÖM Reseb. 131 (1898). Dän med sig, satans drummel! Dän med dig! KOCH Arb. 46 (1912). c) (numera föga br.) borta (därifrån, stundom: härifrån). Thet vore fast bätre at han vore thädhan än ther. GR 9:272 (1534). Det är minsann bäst för både länsman och fiskal att hålla sig dädan. ZEIPEL Set. 1:199 (1847). HAGBERG Shaksp. 9:306 (1850). 2) (†) i fråga om tid: därifrån, från dess. Pinstdagh (är) widh pasz twå månar effter Påsken, men thedan til Adventet, warar något så när sex månar. SCHRODERUS Comenius 779w (1639). 3) (numera bl. ngn gg i vitter stil; jfr anm. ofvan) för att beteckna uppkomst l. härledning l. upphof (ur ngt) l. grund l. orsak (i ngt) o. d: däraf, därifrån, därur; på grund däraf, därför. BUREUS qSuml. 31 (c. 1600). Then wattugha Töcknen drijfwes jämt och sampt vpföre. Thedan närr hon tiocknarr, warder Moln. SCHRODERUS Comenius 49 (1639). Förf. (har) så att säga, .. till sitt förfogande dubbla synglas. .. Dädan denna blick för naturens arkitektur (osv.) PT 1909, nr 286 A, s. 3. II) ss. rel. adv. 1) (numera bl. ngn gg i högre stil) motsv. I 1 a: hvarifrån. Skal iagh tå läta tin som komma tijt j landet igen, tädhan tu kommen är? 1 Mos. 24:5 (Bib. 1541). Nu på nattliga stråten dit han vandrar, / dädan ingen har lof att återvända. JANZON Cat. 1:2 (1889). 2) (†) motsv. I 3: hvaraf, på grund hvaraf, hvadan, hvarför. Then rätta hufuudordsacken, thädan wprrorett hade sin beginnelsse. BRAHE Kr. 44 (c. 1585). (Honung) gjör .. långlifvad, dädan invånarne på Corsica lefva länge, emedan de äta så mycken honung. LINNÉ Diet. 2:154 (c. 1750). III) (†) inbegripande på en gång demonstr. o. rel. bet.: där l. dit hvarifrån. Liturg. 49 b (1576). Föra en tillbaka igen dädhan han kom. VERELIUS 103 (1681).