DÄGGA däg³a², v. -ade (2 Mack. 7: 27 (Bib. 1541; deggiat, sup.). BUREUS Suml. 398 a ( c. 1600: däjade, ipf.), SCHRODERUS Comenius 229 (1639: deggiar) osv.); förr äfv. dägger, dägde, dägt, dägd (1 Mos. 21: 7 (Bib. 1541: degde, ipf.), MÅNSSON Ålderlåt. 135 (1642: dägger), ConsAc AboP 2: 492 (1664: degt, sup.), KOLMODIN QvSp. 2:501 (1750: degges, pr. ind. sg pass.)). vbalsbst. -ANDE, -NING. ( däg(g)- Var R 10 (1538) osv. deg(g)- Mark. 13:17 (NT 1526), KOLMODIN QvSp 2:501 (1750). – dägga LOPMAN (c. 1700) i Landsm. XI. 7:6 osv. däggia (däggja, deggia) Mark. 13:17 (NT 1526), FISCHERSTRÖM 1:98 (1779). dägja SERENIUS (1741). – däja BUREUS Suml. 398 a (c. 1600). deya SYLVIUS Mornay 170 (
1671,
1674) deja
RUDBECK Atl. 2:448 (
1689),
DENS. Vitt. 25 (
1697).
deija RUDBECK aTL. 3:673 (
1698),
LIND 1749;
underw aussäugen)) [fsv. däggia (ipf. -de), motsv. ä. d. dægge, got. daddjan; af germ. dai[comb_032F]i[comb_032F]an; jfr fslav. doiti. Ordet är urspr. en kausativbildning till roten i DIA, v.]
Ordet är numera föga br utom i ssgn
DÄGGDJUR samt brukas numera knappast om människor, uutan endast om djur. Jfr: Detta verb, som nu litet eller intet användes, utom vetenskapsspråket (t. ex. däggande djur, däggdjur, mammalia).
RYDQVIST SSL 1:101 (
1850).
Bib. 1917 har föverallt utbytt mot "gifva di".
[DÄGGA 1]
1) om kvinna l. däggdjurshona: gifva (sitt barn l. sin unge) di, amma; äfv.: vara i det tillståndet då man gifver di. Wee them som haffwandes eller deggiandes äro j the daghar. Mark. 13:17 (NT 1526;
Bib. 1541: diya giffua). Them sörier icke barn, som barnen aldrig dägde.
KOLMODIN QvSp. 1:4 (
1732).
SANDSTRÖM Nat Arb. 2:154 (
1910;
om gråsälshona). – särsk.
[DÄGGA 1.a]
a) (
†)
i tuvidgad anv.: uppföda (spädt barn) med främmande mjölk. Lagförsl. 107 (
c. 1609).
De mödrar, som icke gifwa sina barn af bröstet, utan i stället däggia med komiölk. Fennia XVI. 3: 85 (
cit. fr. 1761).
[DÄGGA 1.b]
b) i p. pf. ss. adj.; särsk.
[DÄGGA 1.b.α]
α) (
numera knappast br.)
i uttr. däggande djur, däggdjur. REGNÉR Begr. 175 (
1780).
WoJ (1891). [DÄGGA 1.b.β]
β) (
†)
substantiveradt: däggdjur. RETZIUS Djurr. 10 (
1772).
MARKLIN Illiger 162 (
1818).
[DÄGGA 2]
2) [anv. är utvecklad ur 1; jfr den omvända bet.-öfvergången hos DIA]
om barns o. däggdjursungars sugande af mjölk ur moderns spenarr, dia (se d. o. 1) . Spake som däggiande Lamb. STIERNHIELM Herc. 172 (
1648,
1668)
THOMANDER TankLöj. 197 (
1832).
Särsk. förb. (till
1):
–
DÄGGA UPP . (
†)
amma upp. IA BÖRK i LejonkDr. 121 (
1688).
LINNÉ Diet 2:14 (c. 1750). jfr
UPPDÄGGA –
DÄGGA UT . (
†)
sluta upp att gifva di. Nu har hon deijat ut, eller sinat. LIND 1749;
under aussäugen).
Ssgr A
–
DÄGG-UNGE. (
†)
diunge. EKBLAD (
1764).
B
(
†):
–
DÄGGE-BARN.
( däggio- (deggio-) Bib. 1541, EHRENCRONA (c. 1730)) dibarn. Haffuer the vnga barn och deggiobarn til sammans. Joel 2:16 (Bib. 1541). VDAkt. 1792, nr 475.
–
DÄGGE-KALF.
dikalf. ÖoL 1852; med hänvisning till dikalf). särsk. bildl. KyrkohÅ 1902,
s. 85 (i handl. fr.
1728).
–
DÄGGE-KO.
ko hvars kalf diar henne; motsatt: mjölkko. GADD Landtsk. 2:217 (
1775).
–
DÄGGE-LAMM.
( deggie- U HIÄRNE). [DÄGGE-LAMM.ssg 1]
1) lamm som får dricka mjölk; motsatt: dilamm; jfr DÄGGIA 1 a. U HIÄRNE Vitt. 50 (
1668).
[DÄGGE-LAMM.ssg 2]
2) dilamm. SPEGEL 251 (
1712).
ÖoL 1852; med hänvisning till dilamm).
–
DÄGGE-MODER.
amma (se d. o. 1) ? RÄÄF Ydre 1:122 (
1856).
C
(†)
D
(†)
E
–
DÄGGNINGS-TID.
Däggningstiden bör hos våra större husdjur räcka ungefärligen halfva drägtighetstiden. SJÖSTEDT Förlossn. 51 (
1875).
Avledn. –
DÄGG ,
m.||ig. person, i sht barn, som behandlas klemigt; i ssgn KEL-DÄGG. –
DÄGGLING ,
m.||ig. person som diar l. diat; i ssgn TVE-DÄGGLING.