EK e⁴k, sbst.¹, r. l. f. (m. J. G. OXENSTIERNA 2: 93 (1796, 1806; i personifikation), RYDBERG Sing. 40 (1865; uppl. 1876 f, HEIDENSTAM End. 10 (1889), FORSSLUND Arbet. 119 (1902)); best. -en; pl. -ar ((†) -er Hes. 6: 13 (Bib. 1541), TROZELIUS Rosensten 2 (1737), Vg. fornm. tidskr. I. 6– 7: 41 ((i handl. fr. 1755)). [fsv. ek, f., motsv. d. eg, nor. dial. eik, isl. eik (äv. i den allmännare bet. 'träd'), f., nt. eke, f., mnl. eike, m. o. f., holl. eik, eek, m., fht. eih, f., t. eiche, f., feng. ăc, f., eng. oak; möjl. sammanhörande med lat. æsculus, ett slags ek, o. med vissa gr. trädnamn, t. ex. αἰγίλωψ, ett slags ek; jfr EKA sbst., EKE, EKER]
[EK 1]
1) träd av släktet Quercus, särsk. Quercus peduneulata Ehrh., stjälkek, sommarek, vanlig ek, o. Quercus sessiliflora Salisb., druvek, vinterek; äv. koll. Var. rer. 56 (
1538).
Må man tilstädie, att bönderne hugge så mygin eek, som the for nöden haffue, till att bygge theris åkerredscap. G. I:s reg. 14: 433 (1541) ; jfr 3. Wåre Eekar med god- och hårdheet öffuergå andre Landz Eekar. RARP 3: 167 (
1641).
Eken .. / .. Han skogens konung var och böljans blifva skall. J. G. OXENSTIERNA 2: 93 (
1796,
1806). Trygg, som den rotfasta ek.
SÄTHERBERG Dikt. 1: 125 (
1841,
1862).
Unga ekar och unga adelsmän skall man hata. GRANLUND Ordspr. (
c. 1880;
angivet ss. brukligt på 1700- talet).
De spår af ekens dyrkan, som ännu förefinnas flerstädes i Europa. T. SEGERSTEDT i Ymer 1906,
s. 341. – jfr
BJÖRN-,
BLOD-,
DRUV-,
DVÄRG-,
KASTANJE-,
KLAS-,
KORK-,
KÄRR-,
LIV-,
RIS-,
SOMMAR-,
STEN-,
UNG-,
VINTER-,
VRAK-EK m. fl. – särsk.
om lövklädda ekkvistar; eklöv; ofta om eklövet ss. symbol för (erkännande av) medborgerliga förtjänster; jfr BORGAR-KRONA. Och dagen firas / med dans och lek, / vår panna siras / med krans af ek.
TEGNÉR (WB) 2: 18 (
1808).
(knappast br.) med obest. art. Han återskänks .. sitt Land .. / Att .. / .. Odödlig utan bardalek, / Af friden krönas med en ek, / Så evig som hans fäders lager. J. G. OXENSTIERNA 1: 335 (
1801,
1805). till
1. Det. hebr. ord som
Dom. 4: 11,
1 Sam. 10: 3 m. fl. ställen i sv. bibelöv. återgivits med
ek (liksom i
Septuaginta med δϱῦς, i
Vulgata med
quercus o. hos
LUTHER med
eiche), betecknar i själva värket, ss. först i öv.
1896 angives, trädet
Pistacia terebinthus Lin., terebint.
[EK 2]
2) [jfr ä. d. haardeg, riseg, t. stecheiche, steineiche]
om trädet l. buskväxten Ilex aquifolmm Lin., kristtorn; i ssgrna JÄRN- o. RIS-EK. [EK 3]
3) trä l. virke av det under 1 omnämnda trädslaget, ekträ, ekvirke, eke. Wij wilde .. gerne wete hwadh wircke thet wåre, som till samme Skipz behoff huggett är antthen Eek eller fore. G. I:s reg. 19: 200 (
1548).
(Bänkarnas) skiljo-bräden och säten voro af fin ek. NORDBERG C. XII 1: 35 (
1740).
Ett mindre parti tysk ek. Tidn. f. lev. 1909,
nr 47, s. 4. En matsalsmöbel i genomsvart sjödränkt ek med rik skulptur.
PT 1913,
nr 49 A
s. 3. – jfr
BLÅ-,
FRAS-,
JÄRN-,
KÄRN-,
SVART-EK m. fl.
Ssgr (i allm. till
1). Formen
eke- var i fsv. den enda brukliga formen. Under
1500-talet börjar formen
ek- uppträda, men den är ännu på
1600-talet långt mindre vanlig än
eke-. Vid midten av
1700-talet synas båda formerna förekomma ungefär lika ofta. Under
1800-talet får formen
ek- övervikt o. är numera avgjort den vanligaste formen, men
eke- kan, utom i Finland, alltid användas, utom då andra ssgsleden börjar på vokal, ss. i
–
EK-ASKA,
EKOLLON o. d. Formen eke- har dock numera en bygdemålsfärgad l. ålderdomlig prägel. I de moderna dialekterna synes eke- endast förekomma i Götaland; se GÖTLIND Västsv. ordbildn. 74 f. Vissa ssgr med formen eke- höra möjl. till EKE sbst.¹, Numera torde första ssgsleden
ek(e) av språkkänslan alltid identifieras med
EK.
A
– (
3)
EK-ASKA o.
EKE-ASKA.
(ek- B. OLAVI 115 a (
1578).
LINDH Huuszapot. 116 (
1675) )
[fsv. ekeaska]
Eekaska strödd i .. (råttornas) gångar, gör at the warda skabbota, och döö ther aff. I. ERICI Colerus 1: 36 (
c. 1645).
–
EK-BACKE.
(eker- Polit. vis. 199 (c. 1598)) ekbevuxen backe.
– (
3)
EK-BAND.
[EK-BAND.ssg 1]
1) (tunn)band av ek. [EK-BAND.ssg 2]
2) (†) tunna, fat l. dyl. av ek. Fyra tunnor tjära, .. hvilken tjära.. kaptenen ""uthi egne ekebandh .. hafuer innpacka låtit'. Bidr. t. Hfors hist. 3: 201 (
cit. fr. 1643).
–
EK-BARKAD,
p. adj. garvad medelst ekbark. DA 1808,
nr 78, s. 6.
Mitt hjärta är en stadig bälg / af ekebarkadt skinn. KARLFELDT Frid. lustg. 61 (
1901).
–
EK-BARKNING.
[EK-BARKNING.ssg 1]
1) garvning med ekbark. [EK-BARKNING.ssg 2]
2) avbarkning av ek. LINNÉ Bref I. 2: 233 (
1760).
– (
3)
EK-BJÄLKE.
[y. fsv. ekebielke]
.
–
EK-BLAD.
[fsv. ekebladh]
.
–
EK-BLADS-GALLSTEKEL ~⁰~⁰²⁰, äv. ~⁰~²⁰⁰. (-blad- Rebau Naturh. 1: 627 (
1879),
NF (
1880) ) gallstekel som (lägger ägg i o. därigenom) åstadkommer galläpplen på ekblad; särsk. om arten
Cynips quercus folii Lin.
–
EK-BLADS-MINERARE.
(-blad-) skalbaggen Orchestes quercus (Lin.) Ill., vars larver göra gångar i ekbladens inre. HOLMGREN Insekt. 105 (
1867).
Skogsv.fören. tidskr. 1908,
s. 258.
–
EK-BLADS-SPINNARE.
ekspinnare. Rebau Naturh. 1: 615 (
1879).
– (
3)
EK-BOASERAD,
p. adj. –
EK-BOCK.
zool. skalbaggen Cerambyx cerdo Lin., vars larver leva i ekstammar o. vars känselspröt erinra om (sten)bockens horn. NF (
1880).
VetAÅrsb. 1910,
s. 95.
– (
3)
EK-BORD.
[EK-BORD.ssg 1]
1) (
†)
planka av ek. FORSSELL Hist. II. 1: 63 (
efter handl. fr. 1546).
Ordn. ö. sjötullen 1667, s. B
1 b.
[EK-BORD.ssg 2]
2) bord av ek. – (
3)
EK-BRÄDE.
[fsv. ekebrädhe]
) G. I:s reg. 3: 184 (1526). The ekebræde måga borgerna j vesteruich forfordhra (dvs. forsla) til stocholm. Därs. 4: 284 (
1527).
(Dörren) var af ekbräder på plank af furu. J.
AHRENBERG i
Sv. fornm.-fören. tidskr. 12: 125 (
1904).
–
EK-BRÄKEN.
(jfr d. egebregne; jfr äv. t. eichenfarn] ormbunken Phegopteris dryopteris Fée; jfr -ORMBUNKE, -SÖTA. FRANCKENIUS Spec. E 1 a (
1638).
Skogsv.-fören. tidskr. 1910, Fackupps.
s. 10.
– (
3)
EK-BÅLE.
(bygdemålsfärgat i sydligaste Sverge) grova plankor av ek. De, äfven då de utgöras af ""ekebåle', allt annat än täta väggarna (i de gamla stugorna i norra Skåne). KARLIN Kulturh. mus. 12 (
1888).
Å fastigheterna finnas (bl.a.) .. boningshus af brädklädd ekbole. PT 1914,
nr 43 A,
s. 3.
– (
3)
EK-BÅT.
BtFH 4: 225 (
1563).
FRYXELL Ber. 2: 54 (
1826).
–
EK-DRUVA. (
†)
förmodl.: å ekrötter förekommande druvliknande gallbildning; se O. GERTZ i Fauna o. flora 1916, s.
148 f.
FRANCKENIUS Spec. E
3 a (
1659).
– (
3)
EK-FANERAD,
p. adj. Matsalsskänken af ekfanerad furu. Tekn. tidskr. 1901, Ark.
s. 34.
–
EK-FAUNA. (
i fackspr.)
för ekskog karakteristisk fauna. Fauna o. flora 1907,
s. 31.
–
EK-FJÄRIL.
om (olika) fjärilar som hålla till på ekar. Fauna o. flora 1909,
s. 123.
–
EK-FLORA bot. för ekskog karakteristisk flora; äv. om de växter som tillsammans med eken inVandrat i Sverge. Bot. notiser 1886,
s. 146.
ANDERSSON o. BIRGER Norrl. flora 124 (
1912).
–
EK-FLÄSK. (
†)
fläsk av svin som gått på (ek)ollonbete, ollonfläsk. Götheb. mag. 1760,
s. 468.
–
EK-FRUKT. (
†)
förmodl. om den ätliga frukten av trädet Quercus Ilex Lin., stenek. (Herdarna) sätta .. fram för (gästen) .. stekt ekfrukt. M. NORBERG (1780) hos BJÖRNSTÅHL Resa 5: 276. –
EK-FÄLLNING.
Bönderne, .. hvilke vore dömbde för ekefälning. RP 1: 89 (
1628).
– (
3)
EK-FÄRG.
för polerad ek utmärkande brun, ådrig färg. Taaket med wäggarna war .. öf(ve)rstruket med eekefärga. S. AGRELL (
1710) i
Karol. krig. dags. 5: 165.
Furubräder, som målas i ekfärg. Tekn. tidskr. 1900, Allm.
s. 81.
–
EK-FÖRYNGRING.
skogsv. [EK-FÖRYNGRING.ssg 1]
1) återväxt av ek. Skogsv.- fören. tidskr. 1906,
s. 405.
[EK-FÖRYNGRING.ssg 2]
2) konkret: (grupp av) unga ekar. –
EK-GALL.
på ek förekommande gallbildning. O. GERTZ i
Bot. not. 1914,
s. 235.
–
EK-GALLSTEKEL ~⁰²⁰. zool. (individ av) det på ekar levande gallstekelsläktet Cynips Lin.
1 Brehm III. 2: 70 (
1876).
–
EK-GALLÄPPLE ~⁰²⁰. på ek förekommande galläpple; jfr -ÄPPLE. –
EK-GARVAD,
p. adj. garvad medelst ekbark. –
EK-GARVNING.
garvning medelst ekbark. Tekn. tidskr. 1879,
s. 18.
HIRSCH Lärob. f. garfv. 260 (
1898).
–
EK-GARVSYRA ~⁰²⁰. kem. [EK-GARVSYRA.ssg 1]
1) i ekbark förekommande garvsyra; jfr EKBARKS-GARVSYRA. BERZELIUS Årsber. t. VetA 1836,
s. 196.
BLOMSTRAND Org. kemi 219 (
1877).
[EK-GARVSYRA.ssg 2]
2) (
†)
galläpplegarvsyra. BERLIN Farm. 2: 53 (
1851).
–
EK-GRÄS.
örten Teucrium chamædrys Lin., vars blad likna ekens, ädelgamander. FRANCKENIUS Spec. B 2 b (
1638).
LIND (
1749;
under gamanderlein).
Örtebok 10 (
1824).
–
EK-HULT.
HYLTÉN-CAVALLIUS Vär. 1: 7 (
1863).
RYDBERG Vap. 64 (
1891).
–
EK-KNOPP-GALLSTEKEL ~⁰~⁰²⁰, äv. ~⁰~²⁰⁰. gallstekel som framkallar gallbildningar på ekens knoppar; särsk. om arterna Teras terminalis o. Aphilotrix gemmæ. HOLMGREN Insekt. 205 (
1867).
2 NF 9: 644 (
1908).
– (
3)
EK-KORSVIRKE ~⁰²⁰. Garfverilänga .. af ekekorsvirke. PT 1910,
nr 244 B,
s. 2.
– (jfr
1 slutet)
EK-KRANS.
krans av eklöv, särsk. ss. symbol för (erkännande av) medborgerliga förtjänster; oftast i bild; jfr -KRONA 2, EKLÖV, EKLÖVS-KRANS 1, EKLÖVS-KRONA. (Drottning) Christina ärfde efter sin store Fader endast lager- och eke-kransar att yfvas med. HSH 9: 85 (
c. 1740).
SCHULTHESS (
1885) .
–
EK-KRONA.
[EK-KRONA.ssg 1]
1) till 1: översta delen av en ek. [EK-KRONA.ssg 2]
2) till 1 slutet: krona l. krans av eklöv; särsk. ss. symbol för (erkännande av) medborgerliga förtjänster; oftast i bild; jfr -KRANS, EKLÖV, EK- LÖVS-KRANS 1, EKLÖVS-KRONA. Journ. f. sv. litt. 1799,
s. 575.
–
EK-KULTUR.
plantering av ek. Vid ekkulturer är det .. angeläget, att ekbestånden blifva slutna. LAHT 1886, s.
213.
–
EK-KÅDA.
[namnet avser eg. bären- s klibbiga saft; jfr att misteln äv. kallas 'fågellim']
== -MISTEL. Ekkådan eller Ekmistel är ett förträffeligit .. läkemedel mot fallande siukan. TROZELIUS Rosensten 12 (
1752).
–
EK-LAV.
[EK-LAV.ssg 1]
1) lavarten Bactrospora dryina (Ach.) Mass. ACHARIUS Lichenogr. sv. prodr. 16 (
1798).
[EK-LAV.ssg 2]
2) (
†)
== -MOSSA. PALMBERG Ört. 67 (
1684).
[EK-LAV.ssg 3]
3) lavarten Catillaria globulosa (Flk.) Th. Fr. KROK o. ALMQUIST Flora 2: 121 (
1907).
–
EK-LID.
ekbevuxen (back)sluttning. (Riddaren) går i mossgrön ekelid. KARLFELDT Frid. vis. 74 (
1898).
–
EK-LUT.
extrakt av l. dekokt på ekaska; äv. (i sht förr) oeg. l. bildl. Men om Herr Pädar kommer någe nära we mitt boo, / Heeta Ekeluta månde honom skålla. DAHLSTIERNA Giöta kiämpavisa B 1 a (
c. 1700).
(Lyckan) låter smaka oss sin bittra ekelut. Fånge 28 (c. 1710). Fan tömmer sin eklut ur glödgade glas. WADMAN Saml. 2: 157 (
1835).
WETTERBERGH Penning. o. arb. 24 (
1847).
särsk.
[EK-LUT.ssg 3.a]
a) i uttr. han är van vid ekluten l. Dyl., han har prövat på, han känner krutet. Sv. ords. A 8 a (
1604).
RHODIN Ordspr. 71 (
1807).
[EK-LUT.ssg 3.b]
b) i uttr. gå igenom eklukten l. dyl., bliva garvad l. barkad, få sin hud garvad l. barkad, bliva härdad, gå igenom en sträng skola; äv. om sak: undergå en sträng l. hård behandling. BERGSTRÖM Sv. bild. 2: 53 (
1882).
Svälta sig fram igenom ekluten. NORDENSVAN Sv. k. 239 (
1892).
Genom ekluten i Amerika. ATTERLING (
1910;
bok- titel).
–
EK-MASK.
== -SILKESMASK. Läsn. f. folket 1869,
s. 239.
–
EK-MISTEL.
(eken- FRANCKENIUS Spec. F 4 a (
1638) ) på ek förekommande individ av den parasitiska busken
Viscum album Lin., mistel; jfr
-KÅDA,
-MISPEL.
B. OLAVI 177 a (
1578).
Lex.Linc. (
1640;
under viscum). Ek-misteln .. finnes .. ofta förvarad i bondestugorna .. Man anser sig dermed kunna skydda hus och hem för ondt i allmänhet, men serdeles för vådeld.
DYBECK Runa 1845,
s. 80.
–
EK-MOSSA.
lavarten Usnea barbata (Lin.) Fr., skägglav; jfr -LAV 2. I. ERICI Colerus 2: 144 (
c. 1645).
ROTHOF Hush. 92 (
1762).
– (
3)
EK-MÅLAD,
p. adj. målad i ekfärg. –
EK-NAVARE,
se under EKER.
–
EK-ORMBUNKE ~⁰²⁰. (eke- BROMELIUS Chloris 30 (
1694)) , ==
-BRÄKEN. RUDBECK Hort. bot. 44 (
1685).
–
EK-OXE.
[jfr t. eichochs]
skalbagge av släktet Lucanus, särsk. om arten Lucanus cervus Fabr. LINNÉ Syst. nat. 58 (
1740).
CEDERBORGH UvT 1: 75 (
1809).
Den största palearktiska skalbaggen, ekoxen ... Hannen, som blir 7 till 8 cm. lång, kännes igen på det stora hufvudet med de väldiga, greniga käkarna (hornen). (STUXBERG o.) FLODERUS Djurv. 1: 409 (
1900).
– (
3)
EK-PARKETT.
Bonad ekparket i små rutor. PALMBERG Hels. 889 (
1889).
–
EK-PERIOD(EN) bot. jfr -TID(EN). Sv. mossk.-fören. tidskr. 1889,
s. 262.
Att tallen fortlefvat långt fram under ekperioden .., framgår af flera forskares undersökningar. Skogsv.-fören. tidskr. 1904,
s. 130.
– (
3)
EK-PLANK.sbst1,
sbst.¹ koll. En spiraltrappa af tjock ekplank. C. H. ANCKARSVÄRD (
1817) i
Hist. tidskr. f. Skån. 4:
81. – (
3)
EK-PLANK.sbst2,
sbst.² plankstaket av ek. Et tjokt och högt ekeplank. Sv. Merc. 1764,
s. 228. ==
-PLANTAGE. (†)
== -PLANTERING. Eke-plantagerna villa intet särdeles lyckas. LINNÉ Öl. 134 (
1745).
–
EK-PLANTERING.
[EK-PLANTERING.ssg 1]
1) abstr. 2 RARP 5: 570 (
1726).
[EK-PLANTERING.ssg 2]
2) konkret. FÅHREUS Handb. 238 (
1864).
–
EK-PLANTERINGS-FOND(EN).
benämning på en under åren 1830–1869 förefintlig fond som avsatts för planteringar av ek för kronans räkhing. SFS 1869,
nr 73, s. 16.
–
EK-PLANTERINGS-STYRELSE(N).
för kronans ekplanteringar, under åren 1830–1869. THELAUS Om skog. 116 (
1865).
SFS 1869,
nr 73, s. 16.
–
EK-REGION bot. region l. område l. bälte inom vilken (vilket) ekvegetationen spelar en avgörande roll. (I Finlands sydligaste delar) ligger .. nu för tiden ekregionens nordligaste gräns.
RETZIUS Fin. kran. 34 (
1878).
–
EK-SILKESFJÄRIL ~⁰⁰²⁰. på ek levande silkesfjäril, särsk. Saturnia pernyi Guér., kinesisk eksilkesfjäril, o. Saturnia yamamai Guér., japansk eksilkesfjäril; jfr -SILKESSPINNARE. 2 NF 7: 127 (
1907).
Därs. 25: 515 (
1916).
–
EK-SILKESMASK ~⁰⁰². larv av eksilkesfjäril; jfr -MASK. 1861 öfverfördes de första äggen af eksilkesmasken .. till Europa. Läsn. f. folket 1869,
s. 237.
Sv:s land o. folk 737 (
1901).
–
EK-SILKESODLING ~⁰⁰²⁰. avel av eksilkesmaskar. Läsn. f. folket 1869,
s. 21.
–
EK-SILKESSPINNARE ~⁰⁰²⁰⁰. == -SILKESFJÄRIL. 2 Uppf. b. 8: 215 (
1900).
2 NF 25: 514 (
1916).
–
EK-SKANT. (
†)
död, förtorkad ekstam. TIDSTRÖM Resa 4 (
1756).
BRUMMER Jagtlex. 32 (
1789).
– (
3)
EK-SKIVA.
[EK-SKIVA.ssg 1]
1) skiva av ek. [EK-SKIVA.ssg 2]
2) (
†)
bord av ek. BtFH 4: 203 (
1563).
–
EK-SKOG.
[fsv. ekeskogher]
.
–
EK-SKOGS-LÖSEN.
kam. avgift som ägare av kronoskattehemman o. viss annan jord under åren 1830–1875 hade att erlägga till statsvärket för rättigheten att fritt disponera över å deras mark växande ekskog. LINDE Kam. 283 (
1852).
FÅHREUS Handb. 336 (
1864).
–
EK-SKOGS-MEDEL.
kam. gm ekskogslösen under åren 1830–1875 till stadsvärket inflytande pänningmedel. LINDE Kam. 163 (
1852).
BtRProt. 1874, Saml. 4,
1: nr 22, s. 12.
–
EK-SNABBVINGE ~⁰²⁰. zool. den i ekskogar levande fjärilen Zephyrus quercus (Lin.). 1 Brehm III. 2: 86 (
1876).
2 NF 26: 95 (
1917).
– (
3)
EK-SPIK. (
i fackspr.)
grov, eg. för inslående i ekvirke avsedd spik med en längd av 75–125 mm. RINMAN Jernförädl. 169 (
1772).
Ekespik kan pröfvas medelst inslående till 2/3 i vresig och hård Ek, samt derefter utdragas. STÅL Byggn. 1: 85 (
1834).
2 NF 26: 714 (
1917).
–
EK-SPINNARE.
zool. spinnarfjärilen Gastropacha quercus Ochsenheimer, vars larver leva på ekblad; jfr -BLADS-SPINNARE. DAHLBOM Skand. insekt. 163 (
1837).
2 NF (
1907).
– (
3)
EK-SPÅN.
RP 3: 166 (
1633).
Taket lägges .. af tegel eller ekspån. SFS 1839,
nr 28, s. 3.
HALLER o. JULIUS Skogshush. 251 (
1908).
– (
3)
EK-STAV.
[EK-STAV.ssg 1]
1) käpp av ek. I. ERICI Colerus 1: 13 (
c. 1645).
A. QUENNERSTEDT i
VL 1902,
nr 34, s. 3.
[EK-STAV.ssg 2]
2) (tunn)stav av ek; jfr -STÄV. Ekestäfver och Klappholts må .. obehindrat .. få införas i Städerne. Förordn. ang. ekehyggen 1773,
s. 3.
SDS 1898,
nr 55, s. 1 –
EK-STJÄLK-GALLSTEKEL ~⁰~⁰²⁰, äv. ~⁰~²⁰⁰. zool. gallstekeln Andricus ramuli Hartig. NF 4: 303 (
1880).
2 NF 9: 644 (
1908).
– (
3)
EK-STOCK.sbst1,
sbst.¹ stock av ek. –
EK-STOCK.sbst2,
sbst.² se d. o.
– (
3)
EK-STÄMPEL. (
i fackspr.)
stöd av ek; särsk. i gruvor. B. QWIST i
VetAH 1776,
s. 167.
RINMAN 1: 674 (
1788).
– (
3)
EK-STÄV.sbst1,
sbst.¹ ; pl. -ar. ( skepps)stäv av ek.
– (
3)
EK-STÄV.sbst2,
sbst.² koll.: (tunn)stäver av ek; jfr -STAV 2. Försäljes .. Bryggaren G. A. Mallanders .. lösa Egendom af .. Ekstäf, Korkbark .. m. m. DA 1808,
nr 64, s. 3.
–
EK-SUGA.
växten Melampyrum pratense Lin., koskepling, ängskovall, mjölkvall; jfr -ÖRT. LILJA Sk. flora 273 (
1838).
FRIES Ordb. (
c. 1870).
–
EK-SVAMP.
[jfr d. egesvamp, t. eichenschwamm]
den på ekar växande svampen Dædalea quercina Pers., labyrintsvamp, korkmussling; jfr -FOCK. I. ERICI Colerus 2: 67 (
c. 1645).
Eke-svampens besynnerliga (dvs. särskilda) förmån består därutinnan, at han förmår kraftigt stämma blodet, utan at göra någon skada. Sv. Merc. 1: 111 (
1755).
KINDBLAD (
1870).
– (
3)
EK-SYLL.
Hela bygnaden hvilar på Ekesvillar. Götheb. mag. 1760,
s. 438.
Tekn. tidskr. 1902,
V. s. 44.
– (
3)
EK-TALLRIK.
O. MARTINI Läk. 26 (
c. 1600).
–
EK-TID(EN) bot. det tidsskede då eken var det härskande trädet i södra Sverges skogar; jfr PERIOD(EN). ANDERSSON Växtvärld. 40 (
1896).
–
EK-TRÄ.
[fsv. eketrä]
[EK-TRÄ.ssg 1]
1) == EK, sbst.¹ 3. Tina åror (hava de gjort) aff Eeketrää jfrå Basan. Hes. 27: 6 (
Bib. 1541).
[EK-TRÄ.ssg 2]
2) (
†)
om tunnor, fat o. d. av ek. Trann till 2 eller 3 t(unn)or i Ny Eketrä. Bidr. t. Åbo hist. I. 8: 56 (
1636).
[EK-TRÄ.ssg 3]
3) (
numera nästan bl. i talspr.)
== EK, sbst.¹ RP 6: 225 (
1636).
KALM Resa 1: 353 (
1753).
–
EK-TRÄD.
[EK-TRÄD.ssg 1]
1) == EK, sbst.¹ 1. S. AGRELL (
1712) i
Karol. krig. dagb. 5: 323. T.
SEGERSTEDT i
Ymer 1906,
s. 341.
[EK-TRÄD.ssg 2]
2) (
†)
== EK, sbst.¹ 3. Den helige elden, som ej uptändes med vanliga medel, utan genom starkt gnidande i hårdt Eketräd. DALIN Hist. 1: 177 (
1747).
RETZIUS Fin. kran. 34 (
1878).
– (
3)
EK-VALL.
i sht sjömil. bordläggning av ek å örlogsfartyg. Ett Svenskt linieskepp .. med ekvallar, .. lika kärnfriska, som det folk som trampar våra fäders ärorika jord. OSCAR II 4: 2 (
1854,
1890).
oeg. om örlogsfartyg av ek. Åskådare, som under välönskningar och hurrarop helsade de bortilande ekvallarne. TROLLE Sjöoff 2: 281 (
1870).
SELANDER En bok om vår flotta 67 (
1907).
–
EK-VECKLARE.
zool. fjärilen Tortrix viridana Lin., vars larver leva på ekar, vilkas blad de rulla tillsammans. THOMSON Insect. 199 (
1862).
Skogsv.-fören. tidskr. 1908, Fackupps.
s. 72.
–
EK-VEGETATION bot. för ekskog karakteristisk vegetation; jfr -VÄXTLIGHET. Bot. notiser 1886,
s. 147. Holme i Mälaren .. med synnerligen typisk ekvegetation.
Bet. af VetA:s natur- skyddskom. 1905,
s. 18.
– (jfr
3)
EK-VIRKE.
[y. fsv. ekevirke.]
–
EK-VIRKES-INSPEKTOR l.
-VIRKS-INSPEKTOR. (
förr)
benämning på viss civilmilitär tjänsteman vid flottan. Sv:s civ. o. krigscal. 1796, s. 71.
WRANGEL Sv. fl. bok 286 (
1898).
–
EK-VÄXT.
[EK-VÄXT.ssg 1]
1) träd l. buske tillhörande familjen Fagaceæ. Normalfört. ö. sv. växtn. 31 (
1894).
LINDMAN Lärob. i bot. 78, 79 (
1904).
[EK-VÄXT.ssg 2]
2) växt tillhörande det växtsamhälle som karakteriseras av eken. ANDERSSON Växtvärld. 42 (
1896).
ANDERSSON o. BIRGER Norrl. flora 32 (
1912).
–
EK-VÄXTLIGHET ~⁰⁰~², äv. ~²⁰⁰. bot. == -VEGETATION. Sv. mossk.-fören. tidskr. 1893,
s. 433.
–
EK-ZON.
paleont. mossavlagring som bildats efter ekens, men före granens inträngande. Skogsv.-fören. tidskr. 1903,
s. 12. C.
KURCK i
Arkiv f. kemi 1: 286 (
1904).
–
EK-ÄNG.
KNORRING Skizz. II. 1: 184 (
1845).
Hasselsnårens och ekängarnes landskapstyp. E. LÖNNBERG i Uppland 1: 142 (
1902).
–
EK-ÄPPLE.
(eke- B. OLAVI 128 b (
1578),
WALLERIUS Alm. 1713,
s. 34)
[fsv. ekeäple; jfr t. eichapfel]
(
mindre br.)
== -GALLÄPPLE. B.
OLAVI 8 b (
1578).
DAHLBOM Skand. insekt. 296 (
1837).
–
EK-ÄPPLE-STEKEL.
== -GALLSTEKEL. DAHLBOM Skand. insekt. 296 (
1837).
–
EK-ÖRT.
== -SUGA. LINNÉ Sk. 373 (
1751).
RETZIUS Flora oec. 449 (
1806).
B
(
†):
C
(
†):