ELDA el³da², v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (se d. o.). ( eld- GR 10: 215 (1535) osv. eeld- Upp. 3: 18 (NT 1526), Hamb. (1700). ell- BUREUS Suml. 31 (c. 1600), BROMELL Bergart. 68 (1730). äld- STIERNHIELM Herc. 374 (1648). Anm. Om former med ill- se under ELLANDE) 1) (†) upphetta, glödga. Gull .. thet eeldhat och bepröffuat är. Upp. 3: 18 (NT 1526; Bib. 19171: luttrat i eld). En fristad (i öknen), där.. en eldad sand mindre brände hans fötter, än prägtige mattor i sin faders palats. AGRELL Maroco 1: 209 (1796). 2) (†) antända tända; särsk. i p. pf. ss. adj.: brinnande. Det andlige Liuset, / Ded som Osz Skaparen i wårt bröst, hafwer eldat och vptändt. STIERNHIELM Herc. 374 (1648, 1668; i bild). Jägaren, hvars eldade Tobakspipa doftar den giftige växtens ångor. SVARTZ PVetA 1797, s. 50. – särsk. , motsv. ELD 1 g, med särskild tanke på skenet, bildl.: sätta i brand. Om.. åskan eldar skyn. BELLMAN 2: 121 (1783). Uti .. (rägnets) genomlysta droppar / En eldad båge synes tänd. J. G. OXENSTIERNA 1: 55 (1805). 3) (numera föga br.; se dock nedan under c) motsv. ELD 1 g: giva eld ifrån sig, frambringa l. åstadkomma eld, giva gnistor ifrån sig, slå gnistor, gnistra, lysa. Frestelsens hårda Ståhl och ellande flinta. RUDBECKIUS Cath. Appelbohm C 4 b (1668). Skiffer, så hård att den eldar mot stål. KJELLÉN Nat. saml. 80 (1902, 1906). Det bär utför med en svindlande fart, så att det ibland bokstafligen eldar om medarna. SD(L) 1904, nr 22, s. 5. – särsk. a) (†) i fråga om glans i ögat; jfr ELD 1 g y. Du skulle bara sett.. (hans ögon) den natten! Jag glömmer det aldrig – de eldade värre än fars. CARLÉN Rosen 183 (1842). b) (fullt br.) i uttr. eldande röd, oftast ellande röd, se under ELLANDE.

[ELDA 4]

4) bildl. i fråga om sinnestillstånd; jfr ELD 3. – särsk.

[ELDA 4.a]

a) framkalla iver l. hänförelse o. d. hos (ngn) l. i (ngns sinne osv.), entusiasmera, hänföra, liva, ägga. HSH 9: 130 (c. 1740). När ej dygd kan elda hjertat, tänd det i backantisk brand! RYDBERG Dikt. 1: 28 (1876, 1882). Linné.. eldade.. sina lärjungar) till uppoffrande och oegennyttiga forskarebragder. K. A. H. MÖRNER i VetAÅrsb. 1910, Bil. 1, s. 40. – särsk. i p. pr. ss. adj.: tändande; väckande, livande, äggande. C. V. A. STRANDBERG 1: 9 (1844). Så gick det framåt.. under eldande sånger och uppmuntrande rop. Läseb. f. folksk. 507 (1892). b) med avs. på begär, känsla o. d.: tända; öka, stärka. Då lyckan.. omkringstrålade honom, eldades äfven i hans bröst begäret att herrska. STRINNHOLM Vas. 1: 77 (1819). WULFF Dante 87 (1897). 5) intr.: (i o. för uppvärmning o. d.) uppgöra eld l. gm tillförande av bränsle underhålla eld. Elda med kol, med ved, i kakelugn, under ångpanna. Han eldar hela dan (dvs. låter elden brinna). Huru mygit hann Fiik (i gruvan) epter Eldning hwar dagh. GR 10: 215 (1535); jfr ELD 6 b. Den 19:de sept. ellades först i min kakelugn. J. BuREUS (1628) i 3 SAH 23: 162. Här eldar man med torf. MÖLLER (1790). Eldaren bör i första rummet lära sig att elda så ekonomiskt som möjligt. LUNDBERG Lokom. 288 (1902). I hyran för rummet ingår eldning. WENSTNÖM o. HARLOCK (1904). Där hade icke varit eldat på år och dag. LINDBERG Teatern. 157 (1916).– oeg. (Karl XII:s drabanter) eldade med kulor gerna / så röda som när dagens stjerna / går ned i blod en vinterqväll. TEGNÉR (WB) 4: 11 (1822). jfr HJÄLP-, SNÅL-ELDA samt GAS-, HJÄLP-, OLJE-, STENKOLS-, TORV-, VED-ELDNING m. fl. – särsk. a) bildl. Det regnade och var kallt och.. vi eldade med viskygroggar. LINDQVIST Bak. moln. 131 (1911). b) i uttr. elda för kråkorna l. för skatorna, om oekonomisk eldning, i sht i kakelugn, i det man låter större delen av värmen utan nytta strömma ut i fria luften gm skorstenen. NDA 1916, nr 40, s. 4. c) med innehdllsobj. Elda två brasor om dagen. (Har Ni aldrig eldat en brasa! TENOW Solidar 1: 196 (1905). bildl. Solen sänkte sig och eldade en ofantlig röd brasa bakom trädens kronor. STRINDBERG Utop. 95 (1885). d) (föga br.) med subjektsväxling, om ångfartyg: elda upp. Ångfartyget 'Taif', som hade eldat och flydde undan i början af bataljen. Ög Corr. 1854, nr 1, s. 1. 6) tr.: tända l. underhålla behövlig eld i (en ugn l. dyl.); gm uppgörande o. underhållande av eld uppvärma l. upphetta (en ngn l. ett rum l. dyl.). Skall.. (sacellanen) plichtig vara, att.. sjelf elda och sopa sina Stufvo. H. OFEGH (1570) i Bibelforsk. 1900, s. 96. Vgnen, hwilken bör wara så hårdt Ellader, som när een wil ther vthi baka grofft Brödh. SALÉ Kocken 121 (1664). Lokomotivens eldning. TT 1873, s. 57. jfr RÖD-, TORK-, TORR-, TVÄR-ELDA samt KAKELUGNS-, KAMIN-, RI-, TORK-, UGNS-, ÅNGPANNE-ELDNING m. fl. – särsk. a) med predikativt adj. Elda ugnen glödhet. Elda stufvorna varma. VDAkt. 1688, nr 553. b) bildl. i uttr. elda en badstuga l. badstugan åt l. för ngn, se BADSTUGA 1 b α.

[ELDA 7]

7) (†) till ELD 9, i fråga om skjutning: giva eld. Fienden.. ellade ifrån sig. KKD 8: 117 (1706)- Qvick eldning (med ett gevär med flintlås). SWEDERUS Jagt 30 (1832).