ELEKTROLYT eläk¹troly⁴t, äv. ¹⁰⁰~ (-ek- l. -äk-), l. -rå- l. -rω-, r.; best. -en; pl. -er. [jfr t. elektrolyt, eng. electrolyte, fr. électrolyte; av (motsvarigheterna till) ELEKTRO- o. gr. λυτός p. pf. till λύειν (upp)lösa]
fys. o.
tekn. sammansatt ledande, flytande kropp som sönderdelas l. kan sönderdelas vid genomledning av elektrisk ström. BERZELIUS ÅrsbVetA 1835,
s. 38.
LVetA IV. 4: 134 (
1909).
Ssgr –
ELEKTROLYT-JÄRN.
på elektrolytisk väg framställt järn. Kem T 1911,
s. 135.
–
ELEKTROLYT-KOPPAR.
jfr -JÄRN. TT 1900, K.
s. 88.
–
ELEKTROLYT-NICKEL.
jfr -JÄRN. 2 UB 3: 388 (
1897).
Avledn.:
–
ELEKTROLYTISK ,
adj. BERZELIUS Årsb Veta 1839,
s. 188.
Aluminiums framställning på elektrolytisk väg. TT 1889,
s. 53.
Detta elektrolytiska järn. JernkA 1890,
s. 200. jfr: Elektrolytiskt kopparverk.
SDS 1893,
nr 523, s. 2.