EXTREMITET äk¹stremite⁴t l. ⁰¹~ r. ( f. LINDFORS (
1815), WoJ (
1891) );
best. -en; pl. -er. (
-tri- HSH 9: 188 (
1640),
SWEBILIUS SGHelmfeldt P
1 b (
1678) )
[jfr t. extremität, eng. extremity, fr. extrémité; ytterst av lat. extremitas (gen. -ătis), till extremus (se EXTREM)]
[EXTREMITET 1]
1) (
†)
yttersta punkt(en) l. ända(n) (av ngt), yttre parti; utkant, kant. Hr. Gudmund är dher uthi extremiteten af Pastoratet. VDAkt. 1688 nr 107. En eldskärm, med hårda och hvassa extremiteter.
KNORRING Skizz. II. 1: 154 (
1845).
LEVERTIN i
Stud Schück 75 (
1905).
[EXTREMITET 2]
2) (
numera i sht i fackspr.)
om armar, ben (o. likartade organ) hos människor o. djur: lem; i sht i pl. Övre, nedre extremiteterna (hos människan). Guhl häst med hvita extremiteter. ÅgerupArk. Bouppteckn. (1743). Extremiteterna eller Lemmarna.. äro: ett par främre (armar, vingar, framfötter), och ett par bakre (fötter, bakfötter). SUNDEVALL Zool. 18 (
1858).
[EXTREMITET 3]
3) (
†)
ytterlighet, extrem (se d. o. II); ytterlighetsåtgärd. Att.. (staten) icke fallrr och utbrister till skadelige extremiteter. OxBr. 10: 341 (
1632).
Straxt skrijda till en extremitet. RARP 9: 344 (
1664).
2RARP I. 1: 115 (
1719).
Var Philosoph och sky extremiteter. MarkallsN 2: 57 (
1821).
[EXTREMITET 4]
4) (
†)
(ytterlig) svårighet; nöd(läge), olycka. Bringe migh ij (dvs. i extremiteter hoos H. K. M:t. OxBr. 11: 474 (
1632).
EKEBLAD Bref 2: 155 (
1659).
BERCH Hush. 245 (
1747).
Ssgr: (till
2):
–
EXTREMITET-BEN.
jfr BEN. sbst.¹ I 1. QUENNERSTEDT Torfin. 31 (
1896).