F äf⁴, n.; best. f'et äf⁴et; pl. ==; pl. best. f'en äf⁴en. (skrivet eff COLUMBUS Ordesk. 45 (1678)) [jfr d., isl., t., eng. o. fr. f, uttalade väsentl. ss i sv.; av lat. f med samma uttal]
[F 1]
1) namn på sjätte bokstaven i vårt alfabet; stundom, hos ä. förf. vanl., icke strängt skilt från 2. Bokstaven f. Stort F. Litet f. Såsom f lydher uti fadher. J. T. BUREUS (
1602) hos
LINDROTH Bureus 85.
Frithiof skär .. / ett I. ett F i björkens stam. TEGNÉR 1: 7 (
1825). –
om det mot f svarande rundtecknet. T. HJELMQVIST i
Arkiv f. nord. filol. 29: 81, 82 (
1913).
[F 2]
2) om f-ljud. Bilabialt f; dentilabialt eller labiodentalt f.
O PETRI (†
1552) i
2 Saml. 9: 10 (
kanske till 1).
J. T. BUREUS (
1602) hos
LINDROTH Bureus 85. F är ett aspiratum eller en flåsande bookstaf.
HIÄRNE Orth. 38 (
1717).
Den labiala spiranten f. NF 4: 920 (
1881).
[F 3]
3) i symbolisk anv., i sht för att beteckna det sjätte i ordningen; särsk. mat., i algebra, ss. tecken för ngn bekant storhet. [F 4]
4) mus. om ton o. d. [F 4.a]
a) fjärde tonen i den (normala) med c börjande diatoniska skalan; tonen f; äv. om nottecken som utmärker l. sträng, tangent, orgelpipa o. d. som angiver tonen f. Subkontra f (F[comb_0347] l. F₂), kontra f (F[comb_0332] l. F₁), grova f (F), ostrukna f (f), ettstrukna f (f[comb_0305] l. f¹) osv. (Skolpiltarna hava övats i sång) icke efter thet gamla ut, re. mi, fa, sol, etc. utan efter thet brukel. sätet af a, h, c, d, e, f, g. O. J. BROMAN (1731) i 2 Saml. 18: 25.
(Mansröstens) medeltonhöjd ligger enligt Hullah mellan F och B i lilla oktaven. SETTERBLAD Mackenzie 143 (
1887).
[F 4.b]
b) tonart som har f till grundton. Beethovens romans i F. PT 1897,
nr 101 A
s. 3 (
om F dur).
[F 4.b.slutet]
särsk. i uttr.
F dur, F moll (ofta skrivna fdur, f-moll, stundom äv. uttalade
äf³~dɯ²r äf³~ mol²). LONDEÉ Kellner 21, 54 (
1739).
(En) stråkqvartett i F-dur. PT 1903 nr 88 A,
s. 3.
[F 5]
5) ss. forkortning för vissa ord som börja med f; jfr F-PENNA. – särsk. [jfr t. drei F sind dem Menschen gefährlich: Frauen, Flamme, Flut samt Alle Schlösser und Festung haben drey F. zu fürchten, Fortitudinem. Fraudem Famem (
HARSDÖRFFER Ars apophthegm. 457 (
1655)). Likartade sammanställningar av andra bokstäver förekomma äv.; jfr t. ex.
WANDER Sprichw.-lex. under artiklarna B, K, M, T m. fl., ävensom det av
CONSTANTINUS PORPHYROGENITUS Πεϱὶ ϑεμάτων 1:
2 (900-
talet) ss. ett grekiskt ordspr. anförda τϱία κάππα κάκιστα, Καππαδοκία, Kαππαϱήτη καὶ Κιλικία]
i vissa sammanställningar där ett bestämt antal, vanl. tre, f utmärkas ss. särskilt farliga l. olycksbringande l. fördärfliga o. d. Trädgårdsmästaren Ormen sade mig en gång at 3 F voro farligast for Hässleby frucht nembl. Foglar, Fröknar och Främmande. G. BONDE (
1742?) hos
TROLLE-BONDE Hesselby 149. Det blef hos något hvar ett gängse ordspråk att bedja: Gud bevare mig från tre
F., från F–n, Fiskalen och Falkenberg.
FRYXELL Ber. 10: 93 (
1842;
med sistnämnda person dsyftas den för sin hårdhet bekante Konrad Falkenberg, död 1654); jfr
EKEBLAD Bref 1: 222 (
1653).
Fem farliga F. KARLFELDT Frid. lustg. 73 (
1901;
namn på en dikt som är byggd på ett i Västmanl:s bergslag gängse uttr.; åsyftade äro fogden, fjärdingsmannen, flaskan, flickan o. fan).
– (
3)
F-BÅT.
pansarbåt av F-typen. Fbåten Sverige.
J. W. THYRÉN i
2 kam. prot. 1911,
nr 43,
s. 30.
–
F-DUR(S)-ROMANS.
Beethovens f-dursromans. –
(4 a) F-HORN.
horn på vilket not. skriftens c¹ motsvaras av tonen
f osv.
NF ⁶: 1501 (1883).
– (
1)
F-HÅL.
mus. om vartdera av de båda (mer 1. mindre) f-liknande ljudhålen på fiol, violoncell o. kontrabas.
–
(4 a) F-KLARINETT.
(förr inom militärmusiken använd) klarinett som klingar en kvart högre än noteringen (notskriftens c motsvaras av tonen f osv.). (
1864).
–
(4 a) F-KLAV.
klav som angiver läget av ostrukna f på notplanet; basklav. – (
5)
F-PENNA.
[av eng. f i fråga om blyertspenna, förkortning av fine (enl. annan uppgift av firm)]
blyertspenna (från vissa fabriker) l. stålpenna av den hårdhetsgrad som ligger närmast den hårdaste (H, resp EF). (
1850).
särsk. (†) ==
4 b ovan.
LONDÉE Kellner 77 (
1739).
–
(4 a) F-TRUMPET.
trumpet som klingar en kvart högre än noteringen (notskriftens c motsvaras av tonen f osv.). DA 1608,
nr 64, s. 5.
–
F-TYP.
[F-TYP.ssg 1]
1) till 1, om bokstavstyp. [F-TYP.ssg 2]
2) till 3; särsk. [namnet är föranledt därav att typen konstruerades (i en serie förslag) närmast elter en med E betecknad förslagstyp]
av 1907 års färsvarskommitté förordad typ för 1:a klassens pansarbåtar, vilken slutgiltigt fastställdes vid sommarriksdagen 1914 för de båtar vilkas anskaffande möjliggjordes gm en gåva av den för ändamålet bildade Svenska pansarbåtsföreningen. BtRProt. 1910 K. M:ts prop. 1, 5:te hufvudtit. s. 98.
–
(4 a) F-VALTHORN ~⁰² l. ~²⁰. jfr
-HORN.
Vogler Harm. känn. 38 (
1794).