EXPEDIT äk¹spedi⁴t, adj. o. sbst. m.||ig.; ss. adj. -are, n. ==; ss. sbst. best.
-en, pl.
-er.
[jfr t.
expedit, eng.
expedite; av lat.
expeditus, eg. p. pf. av
expedire (se
EXPEDIERA)]
[EXPEDIT I]
I) (
numera mindre br.)
adj.: rask, flink o. driftig; snabb. SCHRODERUS Comenius 886 (
1639).
(Rättsmedicinska fall) som, isynnerhet sommartiden, fordra expedit besiktning. HJELT Medicinalv. 3: 334 (
i handl. fr. 1772).
Jag (har) aldrig hördt någon expedit menniska lastas af hederligit och ärbart folk; men väl at alla.. tycka illa om en Söl. VDAkt. 1775,
nr 528.
DALIN 1850.
[EXPEDIT II]
II) sbst. [EXPEDIT II.1]
1) (
numera föga br.)
ombud som för en köpmans räkning gör resor i o. för uppköp l. försäljning av varor, inkasseringar osv., handelsresande. STIERNMAN Com. 4: 555 (
1687).
Bokhandl. Holmberg har hitsändt (till Åbo) en expedit, som säljer en hop af hans böcker. PORTHAN BrefCalonius 512 (
1798).
BÅÅTH-HOLMBERG Morf 1: 14 (
1910). – jfr
HANDELS-EXPEDIT.
[EXPEDIT II.2]
2) biträde som expedierar kunderna i en butik, handelsbiträde, bodbetjänt. ÖBERG Son. 190 (
1905).
Qvinnliga expediter. PT 1911,
nr 157, s. 1.