© Svenska Akademien. SAOB spalt: F261; tryckår: 1924
(Observera att webbversionen av SAOB inte är slutkorrigerad (senaste uppdatering: 31/8 2010). Text i rött är tillägg till den ursprungliga tryckta texten, t.ex. moderniserade stavningformer av uppslagsorden.)
FANT fan⁴t, sbst.²; äv. FANTE fan³te²; m.||(ig.); best. -en; pl. -ar. (fant 1672 osv. fante 1665–1712)
[fsv. fanter, tjänare, löpare, sv. dial. fant(e), skojare, skälm, landstrykare, zigenare, tattare, fattig stackare, dåre, tok; jfr d. fant(e), landstrykare, fattig stackare, ä. d. fant, tjänare, fnor. fantr, tjänare, landstrykare, nor. dial. fant, yngling, skälm, landstrykare, fattig stackare, t. fant, äv. fanz, (dåraktig, lättsinnig) ung man, skälm, narr; möjl. av it. fante, infanterisoldat, förr äv.: tjänare, pojke, av lat. infans (-fantis), barn (jfr INFANT, INFANTERI); jfr FJANT, FÄNTA]
[FANT.sbst2 1]
1) () tjänare; bud. VERELIUS Herv. 117 (1672). Fante .. (dvs.) Tiänare, Senningebod. SPEGEL GV Eee 1 b (1685). IHRE (1769).
[FANT.sbst2 2]
2) (i bygdemålsfärgat spr. i vissa trakter) landstrykare, tattare; skälm; fattig stackare; narraktig l. "fjollig" (ung) person, "tosing", "fåne". Och befans af åtskilietiga witnen, dett han en long tijd, hafr warit såsom en fante eller hufvod yhr. VDAkt. 1665, nr 308. Han är ung, han har knollriga lockar i pannan, / han är fin så han skiner, den fattige fanten. FRÖDING NDikt. 51 (1894). – jfr SPELMANS-FANT.
Ssgr (vard. i bygdemålsfärgat spi. i vissa trakter; till 2; jfr under FANT, sbst. l).
A
:
FANT-FOLK. landstrykarpack, tattarpack. Alltihop, så var det fantfolk / af den allra värsta välta. FRÖDING Stänk o. flikar 81 (1896).
FANT-SLÄKT. (fante-) ÖSTERGREN (1920).
FANT-UNGE. tattarunge, tiggarunge. ULLMAN FlickÄra 69 (1909).
B
:
FANTE-SLÄKT, se A.