FEODAL fe¹ωda⁴ l. -o- 1. -å-, adj.; adv. -T. ( feodal 1772 (: feodarinrätningar) osv. feudal 1669 (:feudal goodz)-1871)

[jfr t. feudal, feodal, fr. féodal, eng. feudal; av mlat. feodalis, trol. av ger manskt, fastän ännu icke närmare förklarat ursprung. I sv. är ordet först inlånat i ssgr]

om medeltida (dock sällan nordiska) förh. l. om förh. som likna dessa: som tillhör l. kännetecknar l. kännetecknas av länsväsendet, av läns art l. natur, läns-. Den gamla häfden af de feodala pligterna. GEIJER I. 5: 379 (1847). De borgar, i hvilka den feodala adeln i Europas sydligare länder sökte skydd mot hotande faror. SCHYBERGSON FinlH 1: 386 (1887). Under de feodala tiderna fanns det i Japan en privilegierad klass bondesoldater eller frälsemän. HIRN Hearn Exot. 3: 67 (1904). jfr: Det feodalt-monarkiska (elementete i staten). GEIJER I. 1: 149 (1818). Anm. Ss. sbst., i bet.: feodalväsen, länsväsen, förekommer feodal hos jGOXENSTIERNA2: 77 (1796, 1806): Ett upplyst tidehvarf bröt Feodalens band.

Ssgr:

– FEODAL-ADEL. länsadel.

GEIJER I. 1: 49 (1818).

– FEODAL-BARON.

CALLERHOLMI Stowe 246 (1852).

– FEODAL-BORG.

– FEODAL-FÖRFATTNING.

SCHRÖDERHEIM Robertson 1: 17 ( c. 1794).

– FEODAL-GODS. förläningsgods, län; motsatt: allodialgods; jfr LÄNE-GODS; förr kam., numera bl. i mera allmän bemärkelse. Den landzhöfdingen, som är öfwer bara Österbotnen, för tienar -illa sin löhn, efter landet beståår af bare feudal goodz. BtFinlH 2: 439 (1669).

– FEODAL-HERRE. länsherre; motsatt: vasall.

LBÄ 19–20: 65 (1799).

– FEODAL-INRÄTTNING ~⁰²⁰. (föga br.) feodalförfattning, feodalinstitution.

SCHÖNBERG Bref 1: 81 (1772). KINDBLAD (1870).

– FEODAL-INSTITUTION.

– FEODAL-MONARKI.

GEIJER II.2: 290 (1832).

– FEODAL-RÄTT, r. l. m. länsrätt.

BOTIN Hem,2: 128 (1756).

– FEODAL-RÄTTIGHET ⁰⁰² l. ~²⁰⁰, i sht i pl. GT 1788, nr 48, s. 3.

– FEODAL-STAT.

Frey 1848, s. 262.

– FEODAL-SYSTEM. länsväsen, feodalism. EBERHARDT AlmH 3: 343 (1776).

– FEODAL-VÄLDE. länsväsen, feodalism; äv. konkret: feodalt rike. GEIJER I. 1: 54 (1818).

– FEODAL-VÄSEN l. -VÄSENDE. länsväsen, feodalism. Bo LIN Statsl. 1: 129 (1868).

Avledn.:

– FEODALISERA , v.

[jfr t. feudalisieren (feod-)]

göra feodal, förvandla till l. inlemma i ett feodalt system. Kyrkan feodaliserades likasom det världsliga samhället. RYDBERG KultFörel. 5: 254 (1887). Bykommunens feodalisering. SLorS 11: 59 (1885). refl. Äfven kyrkan feodaliserade sig. RYDBERG KultFörel. 5: 259 (1887).

– FEODALISM , r.

[jfr t. feudalismus (feod-)]

feodalväsen, feodalsystem, länsväsen; benägenhet för feodalväsen. BHÖIJER i LittT 1797, s. 100. Det ur den utbildade féodalismen utgångna begrepet om en Konungen ursprungligen tillhörig, all landets jord omfattande, eganderätt. BERGFALK Beskattn. 35 (1832). PT 1904, nr 93 A, s. 3. 2NF (1907).

– FEODALIST , m.(||ig.)

[jfr t. feudalist (feod-)]

[FEODALIST.avl 1]

1) (†) person som tillhör ett feodalt samhälle; länsinnehavare. Således har han ej sagt, at Klosterinrättningen och Feodalisterna gjorde Sverige sädesrikt. JournSvL 1797, s. 495.

[FEODALIST.avl 2]

2) (föga br.) kännare af feodalrätten. DALIN (1871). 2NF (1907).

– FEODALISTISK , adj.

[jfr t. feudalistisch (feod-)]

(mindre br.) feodal. GEIJER I. 1: 38 (1818). SVEDELIUS Statsk. 3: 22 (1869).

– FEODALITET , r.

[jfr t. feudalität (feod-)]

(föga br.)

[FEODALITET.avl 1]

1) feodalväsen, feodalism. SvLittFT 1838, sp. 488. RYDBERG KultFörel. 6: 446 (1888). 2) feodalt samhälle, i sht dess härskarklass. Krigarne och de andlige, som bildade den egentliga feodaliteten. RYDBERG KultFörel. 5: 274 (1887). Därs. 322.

– FEODALSK , adj. (†) feodal. Feodalske titlar. EP 1792, nr 12, s. 4.