FASEL ,
r. l. m.; best. -n. ( farsel 1781) [av (n)t. fasel, avel, ungboskap, motsvarande mnt. fasel mholl., mht. vasel, fht. fasel, feng. fæsl]
(i Finl., numera knappast br.) koll.: fjäderfä; äv. om andra smärre husdjur (i motsats till hästar o. nötboskap): småkreatur. Den spannemål, som måste användas för hästar, boskap och fasel. MENNANDER PVetA 1765,
s. 17. Vår Pindarus går in i Hönse-Håfvet, / Utaf det lof helt upblåst uti skråfvet, / Som för sit skrik han utaf faseln fick.
KELLGREN (
1775) hos HJERTÉN
Fabel 164. GADD
Landtsk.
3: 452 (
1777).
Får, svin, fjäderfä och annan fasel å lägenheten. FFS 1871 nr 10 s. 22.
HAHNSSON (1888). Ssg:
–
FASEL-GÅRD.
(i Finl., numera knappast br.) hönsgård.
(
1825,
1828).