FJÄR fjä⁴r l. fjæ⁴r, adv.; förr äv.
FJÄRR l.
FJÄRRE,
adv. o. adj.; komp. (†, bl. anträffat ss. adv.) fjärre o. fjärrare; superl. (†, bl. anträffat ss. adv.) fjärst o. fjärrast. (posit. fjer (fier)
Visb. 1: 5 (
1572),
RYDQVIST SSL 2: 443 (
1860); fjär (fiär)
HUND E14 127 (1605) osv.
fjerr (fierr) HUND E14 164 (1605),
WESTE (
1807); fjärr (fiärr)
VERELIUS Götr. 96 (
1664),
HEINRICH (
1814).
fjerre (fie-) GR 8: 282 (
1533),
Rüdling Suppl.
481 (
1740);
fjärre ( fiä-, fyä-) GR 6: 43 (1529), IHRE (1769). ferre PJGOTHUS Helg. A 6 b (1593). – komp. fjärre (fierre) HB 2: 278 (1596), LUCIDOR (SVS) 369 (1674). fiärrare (fie-) STIERNMAN Riksd. 1195 (1652), Stadga 7/12 1660, s. A 2 b. – superl. fiärst (fie-) UHIÄRNH Vitt. 81 (1664), SCHENBERG (1739). fierrast SWEDBERG Gr. Förspr. 10 (1722), DENS. Amer. 5 (1732). fjerast LIND (1749)) [fsv. fiär, adv., motsv. ä. d. fjær, isl. fjar, fsax., fht. fer, feng. feor, eng. far; o. fsv. fiærre, adv., motsv. isl. fjarri, got. faīrra, eg. komp. till fiar osv.; av en rot per, som ingår äv. i gr. πέϱα, sanskr. pára-, bortom m. m. (jfr FJOL, FORN, FÖR(E)); jfr vidare FJÄRMARE, FJÄRRAN]
[FJÄR.adv I]
I. (†; jfr dock a) adv.: fjärran, långt borta; (långt) bort. När byn eller fyärre. GR 6: 43 (
1529); jfr
a. Nogre vtaff Ricksens Råd (
äro) .. fierre stadde ifrån vplannd än wij.
HB 2: 278 (
1596): (
Att) I låten wredhen wijka fiärre.
Fosz 399 (
1621).
Ett land fierrast belägit ifrå vårt. SWEDBERG Amer. 5 (
1732).
WESTE (
1807). – särsk.
[FJÄR.adv .a]
a) (
numera bl. i högre stil,
med ngt ålder domlig prägel)
i uttr. när och fjär, när eller fjär o. d., nära och (eller) fjärran. SVART Gensv. I 3 b (
1558).
Man spörier ynckeliga Tijdender både när och fierr. VDAKt. 1686,
nr 82.
Utur skogen, fjär och när, / Det grymma genljud henne räcker. KELLGREN 2: 314 (c. 1785). Om mål, som vi bida, är fjär eller när.
FLENSBURG Sång. 198 (
1915).
[FJÄR.adv .b]
b) i uttr. så fjärre (i bet. β äv. så vidt och fjärre), i överförd anv. α) så långt, dithän (att). Hermann Jsraell .. brackte oss szå fierre, att wij droge till Gutlandt. GR 8: 282 (
1533).
Därs. 9: 323 (
1534).
β) ss. konj. (med l. utan efterföljande att): såvidt, såvida. Så wijth och flerre, atj .. kunne komma medt thom till någen handling (dvs. underhandling). GR 14: 178 (
1542).
RA 1: 470 (
1546).
[FJÄR.adv .c]
c) i komp. i överförd anv.: längre, vidare. Jagh kunde mäd alt skiäl min Pänna flärre drifwa.
LUCIDOR (SVS) 369 (
1674).
[FJÄR.adv II]
II. (
†)
adj.: fjärran belägen, avlägsen. AOXENSTIERNA2: 272 (
1616).
Ifrån fiärre ortar kompne. SCHRODERUS Os. 1: 21 (
1635).
WETTERSTEN Forssa 19 (c.
1750).