FLACK flak⁴, adj.¹, ngn gg FLAK fla⁴k, adj. -are. adv. -T. (flack 1638 (: flackbottnar) osv. flach 1682. flak 1691– 1904. flaak 1638– c. 1700) av ut. vlack, av mnt. vlak; jfr d. flak; jfr äv. t. flach; av germ. flaka- (se FLAGA, FLAK. FLAKE)] A) i eg. bem.: slät, jämn, flat. 1) plan, i slit i horisontal led, flat, platt, jämn. Ett stenhus .. med flackt tak på. ENEMAN Resa 1: 72 (1712). Flacka Filar. GRUNDELL UnderrArtill. 222 (1705). Näsan, för att anses för vacker (av grekerna), borde vara rak, med en något flack rygg. PALMBLAD Fornk. 1: 88 (1843). Gerna stiger .. (sälen) upp på lägre flack is i bukterna. NILSSON Fauna 1: 297 (1847). Låg (grav-) kulle med flackt brandskikt. Fornv. 1913, s. 282. – särsk. a) (i fackspr.) om (bild i) relief: låg. Thorvaldsen gjorde reliefen flack. ESTLANDER KonstH 250 (1867). 2UB 10: 243 (1907). b) (i fackspr.) om bild: plan; äv. om belysning som gör att ett föremål l. en bild synes plan(t). Bilden .. på vårt ögas näthinna är en flack bild. UB 2: 288 (1873). KJELLIN Troili 2: 187 (1917). c) (föga br.) skeppsb. om fartygsbotten: flat; äv. om fartyg: flatbottnad. RÅLAMB 10: 12 (1691). Vill man hafva (fartyget) . flackt, då löper Resningen lågt. RAJALIN Skiepzb. 14 (1730). d) (†) om hand: icke knuten, flat. ISOGAEUS Segersk. 1138 (c. 1700). Ett slag med flacka han den. NORDFORSS (1805). 2) om jordyta, trakt o. d.: utan höjder, jämn, slät, öppen; äv.: utan skog, kal. Ett flackt land. ENEMAN Resa 1: 16 (1711). Gården ligger flackt. SAHLSTEDT (1773). Göra ett skogigt land flackt. NORDFORSS (1805). En flack sjöstrand. LAGERLÖF Troll 2: 19 (1921). – (†) i uttr. flacka fältet o. d.: öppna fältet. En fiende, som intet har lust att wåga sig i flacka fältet. KKD 6: 114 (1708). FRYXELL Ber.7: 59 (1838). jfr: Foghlar .. som i flacke Fälter .. sin näringh tagha. PALMCRON SundhSp. 93 (1642). 3) som har ringa utsträckning nedåt; grund. En flack ränna. NILSSON Fauna 1: 375 (1847). UtsädT 1893, s. 207. – särsk. a) (†) om kärl o. d.: flat. VetAH 1749, s. 134. b) (†) om vatten: grund. Det mycket långgrunda och flacka vattnet. HSH 6: 120 (1658). c) bot. om rot l. rotsystem: som utbreder sig i horisontalled nära jordytan. STRÖM Skogsh. 50 (1822). (Björken) går till följd af sin flacka rot lätt ut under torra somrar. JUHLIN-DANNFELT 38 (1886). 4) (i sht i fackspr.) om böjning (båge, valv, kulbana o. d.): vars höjd är obetydlig i förh. till vidden l. längden. Öfver dörr- och fönsteröppningarna voro i murarna grofva ekstycken inlagda till förstärkande af de flacka bågslagen. BRUNIUS SkK 420 (1850). En flack båge. LärovKomBet. 1884–85, III.1: 268. Man kan .. begagna .. (fälthaubitsen) som en vanlig kanon med flack kulbana. SDS 1903, nr 283, s. 3. Solen går .. (i polartrakterna under vissa årstider) upp, beskriver en flack båge i söder och går ner efter halvannan timme. HEDIN Pol 2: 495 (1911). – särsk. (förr) mil. i uttr. flackt bålvärk, bastion med mycket trubbig bastionsvinkel. RÅLAMB 8: 29 (1691). 5) (i sht i fackspr.) i fråga om sluttning: svagt stupande l. uppstigande; motsatt: brant. Branter .. bilda .. (alltjämt) nya ras, som tillväxa ända till dess de bilda sluttningar så flacka, att ytterligare lossnande material ej kan rasa ned. SvRikeI. 1: 88 (1899). HEDIN Indienw 1: 69 (1910). – särsk. bärgvw. om malm- l. bärgartsfyndighet: som har en stupning från 45-15 grader från horisontalplanet. HIÄRNE Berghl. 436 (1687). Malmlager med flack eller sväfvande stupning. WETTERDAL Grufbr. 9 (1878). TT 1901, K. s. 88. B) i bildl. o. överförd a anv. 6) som ej går på djupet l. som ej har ngt djup, som bl. håller sig till ytan l. till det betydelselösa, ytlig, grund; såväl om person som om sak; stundom: föga karakteristisk; äv.: vardaglig, banal, intresselös. De Fransyska Autorernas mångsidiga och flacka rörlighet. Polyfem III.43: 4 (1811). Dagens bifallssorl är flacka sinnens ära. TEGNÉR 3: 9 (1841). Den flacka, ytliga s. k. upplysningen. WIESELGREN SVSkL1: 445 (1847). (En recensent) påstår, att .. (Fänrik Stålssägner) innehålla idel typer: d. v. s. flacka figurer, utan markerande anletsdrag. CYGNÆUS 3: 237 (1850). Hvad lifvet är fattigt och flackt och eländigt! BENEDICTSSON Peng. 165 (1885). En flack och ljugande optimism. NORSTRÖM Masskult. 48 (1910). -

[FLACK.adj1 6.slutet]

särsk.

[FLACK.adj1 6.a]

a) (i fackspr.) om ton, klang l. 1-öst: föga fyllig l. mättad. Höjdtonerna (voro) vid foreering flacka och gälla. PT 1902, nr 97 A, s. 3. b) (i fackspr.) om färg: matt. Råa utkast. dem man sedermera genom ifyllande af en enda flack färgton sökte gifva något mera lif. UB 4: 653 (1873). SD(L) 1896, nr 321w, s. 5.

[FLACK.adj1 7]

7) (†) oansenlig, tarvlig. De här flacka, dumma ovärdiga kyffena. CARLÉN Köpm. 1: 284 (1860). SvD(L) 1903, nr 288, s. 4. KEY Amatörbokb. 78 (1916). HEDIN Indien 2: 184 (1910). (Tavastlands) nedre del är nog flakländig. GADD Landtsk. 1: 189 (1773). LoW (1911).

särsk.

[FLACK-LÄNDIG.ssg 1]

1) (mindre br.) övergående i bet.: lågt o. sumpigt belägen. NORDFORSS (1805). 2) (†) Om bärgart: horisontellt lagrad. BERGMAN JordkL 103 (1766). LUNDELL (1 893). (†) konkret: flackländig mark. TILAS PVetA 1765, s. 24. VetAH 1787, s. 245. TT 1884, s. 160. WADMAN Saml. 1: 60 (1830). ALMROTH Karmarsch 277 (1839). 2UB 10: 256 (1907). 2UB 10: 314 (1907). 1) i eg. bem. särsk.

[FLACKHET.avl 1.a]

a) till 1. Den en tid omtyckta, allt för stora flackhet, som cylinderuren bragt på modet. UB 6: 237 (1874). (†) konkret: yta. WÄRNSKIÖLD Fortif. B 3 a (1673). Flackhet har ingen tioklek, allenast längd och bred. RAJALIN Nav. 5 (1728). LAGERBRING HistLit. 260 (1748). b) till 2. Detta landets flackhet. NORDFORSS (1805). c) till 4. Kulbanans flackhet. BILLMANSON Vap. 232 (1880). 2) bildl.; jfr FLACK adj. I 6. En större flackhet i folkets art och föreställningar. RYDQVIST Tid. 2: 162 (1840). BJERRE Själsläk. 191 (1914). konkretare. Innehållets talrika grundheter och flackheter. ATTERBOM Siare VI.2: 98 (1855). Vid Moghu .. flacknar landet ut på allvar och alla fåror bli svagare och grundare. HEDIN Indien 2: 71 (1910).