FLADDER flad⁴er, n.; best. fladdret. ( fladder SERENIUS Y 2 a (1734) osv. flader PJGOTHUS Ench. K 5 b (1596). Se äv. under avledn.) vbalsbst. till FLADDRA. – särsk.

[FLADDER 1]

1) till FLADDRA, v. 1. Så talade Kärleken, under förnyadt fladder kring den skönaste barm. ENBOM Gessner 106 (1794; i bild). Fladder och qvitter och sång, i de luftiga fogelgemaken. SÄTHERBERG Blomsterk. 93 (1879). jfr FJÄRILS-FLADDER.

[FLADDER 2]

2) till FLADDRA, v. 2. Den gamle märkte fladdret i syrtuten. RUNEBERG 5: 54 (1860). NOR LIND Hell 1: 10 (1912).

[FLADDER 3]

3) till FLADDRA, v. 4. Tag mig ur mörkret och lågors fladder. HALLSTRÖM Sagodr. 81 (1910).

[FLADDER 4]

4) till FLADDRA, v. 6. –

[FLADDER 4.slutet]

särsk.

[FLADDER 4.a]

a) (föga br.) till FLADDRA, v. 6 a. (Jag) hör på afstånd allt detta pladder, / Ser detta fjäskande och fladder. SNOILSKY Goethe Vis. 21 (1901).

[FLADDER 4.b]

b) (i vitter stil) till FLADDRA, v. 6 b: flyktighet, ostadighet, obeständighet. SERENIUS Y 2 a (1734). Hon har godt hjerta, fast mycket fladder i huvudet. GUSTAF III 3: 369 (1790). Fladdret i en människosjäl. BELFRAGE Väg. 65 (1918).

[FLADDER 4.c]

c) (numera föga br.) konkretare, om ngt tomt l. värdelöst l. ytligt o. d.; flärd, fåfänglighet; särsk. om grannlåt l. bjäfs o. d., l. om tomt o. innehållslöst prat l. om fagra ord utan mening; jfr FLADDRA v. 6 b. Hon äger mycket vett (Svar:) Ja! för malice och fladder. GFGYLLENBORG Vitt.3: 240 (1773,1797). Allt hvad han säger är icke annat än fladder. NORDFORSS (1805). jfr MODEFLADDER.

[FLADDER 5]

5) (†) till FLADDRA, v. 7. Troon (skall) icke wara något fåfengt Enthusiastikt flader. PJGOTHUS Ench. K 5 b (1596); jfr 4 c.

– FLADDER-AKTIG. särsk. (föga br.) till 4 b: ostadig, flyktig. DÄHNERT 70 (1746).

– (3) FLADDER-BLOSS. (†) bildl. En uptänd lustas fladder-bloss. LILJESTRÅLE Fid. 57 (1772).

– (3) FLADDER-BRAND. (†) bildl. En flyktig eld, en fladderbrand, / Kan den ock tända dygden an? NORDENFLYCHT QT 1746–47, s. 153.

– (3) FLADDER-ELD. (numera föga br.) eld som hastigt uppflammar o. snart åter slocknar; äv.: ostadigt brinnande eld. LIND 1: 721 (1749). DALIN (1851). KINDBLAD (1871).

– (1) FLADDER-HUND.

[jfr t. flatterhund]

zool. flädermusen Pteropus Briss., flyghund. Rebau NatH 1: 86 (1879).

– (1) FLADDER-MAKI. (föga br.) zool. individ l. art av däggdjurssläktet Galeopithecus Pall., pälsfladdrare. Rebau NatH 1: 97 (1879). 2NF 9: 587 (1908). – (jfr FLADDRA v.,

[FLADDER-MAKI.ssg 5]

– FLADDER-MINA. mil. fältmina med svagare laddning, jordmina. TÖRNGREN Artill. 4: 1 (1794). HAZELIUS Bef. 296 (1836). HAZELIUS TaktHb. 237 (1917).

– FLADDER-MUS, Se FLÄDERMUS. (jfr

[FLADDER-MUS.ssg 2]

– FLADDER-MÄSSING. (numera knappast br.) bladmässing. BERZELIUS Årsb VetA 1826, s. 67.

– (3) FLADDER-SKEN. (mindre br.) fladdrande sken. SvMerc.3: 1396 (1758). Facklornas fladdersken. LUNDEGÅRD DrMarg. 2: 205 (1906).

Avledn.:

– FLADDRIG , förr äv. FLADDROT, adj. (fladdrig FRESE VerldsD 164 (1726) osv. fladrig SCHULTZE Ordb. 1159 (c. 1755). fladhrot LPETRI SalOrdspr. 7: 11 (1561). flatrig SERENIUS (1741), LIND (1749)) särsk.

[FLADDRIG.avl 1]

1) till 2.

[FLADDRIG.avl 1.a]

a) (numera föga br.) fladdrande. Fladdrigt bjäfs man då (dvs. i min ungdom) ej bar. LENNGREN (SVS)2: 154 (1795). Muntert fålen trafvar, / Skakar fladdrig man. GUMÆLIUS Engelbr. 76 (1858). HAHNSSON (1888).

[FLADDRIG.avl 1.b]

b) sladdrig, sliddrig. SERENIUS (1741). WESTE (1807). Rocken hängde löst och fladdrigt om de tunna axlarna. HEIDENSTAM Svensk. 1: 121 (1908).

[FLADDRIG.avl 2]

2) (†) till 3;

[FLADDRIG.avl 2.slutet]

särsk.

[FLADDRIG.avl 2.a]

a) fladdrande. Fladdrige Nord-Blys i luften försvinna. FRESE VerldsD 164 (1726). RUDBECK Borås. 5 (1776).

[FLADDRIG.avl 2.b]

b) om kol: hastigt uppblossande. Lösa och fladdriga kol. VetAH 1780, s. 35. MÖLLER (1790).

[FLADDRIG.avl 3]

3) († se dock nedan) till 4. Hvad är tå mennskan sielf? En fladdrig tidsens dröm. LOHMAN Vitt. 403 (c. 1730). särsk. (fullt br.) till 4 b, om person l. sinne: ostadig, flyktig; förr äv.: lättsinnig. Een quinna .., listugh, fladhrot. LPETRI SalOrdspr. 7: 15 (1561). Hans flyktiga och fladdriga väsende. ÅGREN Gell. 39 (1757). BERG STRÖM Bild. 1: 138 (1882).

– FLADDRIGHET , r. l. f. särsk. till 4 b; jfr FLADDRIG 3 slutet. Stadskvinnornas tåp och fladdrighet. WALLIN Bref 67 (1846). i fråga om skrivsätt. ATTERBOM Siare 2: 135 (1843). Som även stilen icke saknar en viss avsiktlig fladdrighet. SvD 1917, nr 347 B, s. 2.