FINT ,
fin⁴t, r. (m. PORATH Pal. 1: D 1 a (1693), LUNDELL; f. LIND (1749; jämte m.), KINDBLAD (1870)) ((†) n.
EHRENGRANAT Ridsk. II.1: 69 (
1836;
i bet. 2),
SvTyHlex. (
1872));
best. -en; pl. -er ⁴⁰ l. ³² (ss. n. ==). (finte 1693–1737) [ytterst av it.
finta, förtällning, låtsad stöt, till
fingere, låtsa (jfr
FINGERA)]
[FINT 1]
1) fäkt. vid fäktning förekommande konstgrepp avseende att bringa motståndaren att parera i förtid o. därigm blotta sig; låtsat utfall. Somblige giöra deras Finter med foten mer än med Klingan. PORATH Pal. 1: D 1 a (
1693).
Efter en följd af lysande finter gjorde han ett utfall samt rispade upp Holmes högra arm. Samtiden 1871,
s. 79.
En vacker fint med floretten. LIDFORSS DQ 2: 219 (
1892).
[FINT 2]
2) (
numera knappast br.)
hippol. markerad på gränsen till en sakta tryckning stående) dragning av en hästs tyglar. Blotta fint eller lystringskänningar. EHRENGRANAT Ridsk. II.1: 69 (
1836).
[FINT 3]
3) knep, list, trick. RUDBECKIUS Luther Cat. 100 (
1667).
De märkte, at detta allenast var en fint til at förblinda dem. LOENBOM Stenbock 2: 59 (
1758). I enskilda fall kan man ändamålsenligt underlätta inpräglandet i minnet genom .. mnemotekniska finter.
2NF 18: 760 (
1912). – särsk. (†) i uttr.
spela en fint o. d.
VDAkt. 1737,
nr 279.
En skurk, som kanske spelt en fint. SCHOLANDER 2: 159 (
1866).
Ssgr:
A
:
– (
3)
FINT-RIK. (
tillf.)
fintlig, konstskicklig. (De) fintrikt / Fogade hop kupolen med bruk af sigtade phraser. MarkallsN 1: 25 (
1820).
– (
2)
FINT-ARRET. (
numera knappast br.)
ofullbordad ansats till halt. EHRENGRANAT Ridsk. I. 1: 67 (
1836).
B
(†):
– (
1)
FINTE-VIS,
sbst. (†) i uttr. på fintevis. Man avancerar på Finte-wijs. PORATH Pal. N
2 a (
1693).
Avledn.5
–
FINTA ,
v. (
†)
till 2: markera (halt o. d.). Också kan å vändpunkten fintas en arret. EHRENGRANAT Ridsk. II.1: 96 (
1836).
Därs. II. 2: 114. –
FINTERA ,
v. (†) till
1: göra en fint l. finter.
PORATH Pal. 1: D 1 a (
1693).
–
FINTLIG ,
adj.³, se d. o.