FLÄSKA , förr äv. FLISKA, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; -ARE (se avledn.). ( flisk- 1539. fläsk- 1760 (: fläskedrängar)–1912)

[jfr sv. dial. fliska, skära upprepade gånger illa o. ojämut på bröd l. kött, d. flæske (ä. d., d. dial. fliske) skära djupt o. våldsamt (i sht i kött), flänga, gå våldsamt tillväga med ngt, tala vredgat o. högröstat, svärja, no. fliska, arbeta energiskt, svärja; samhörigt med FLÄSK o. FLIS

, sbst.¹] l) (†) sönderskära, sönder flänga. WESTE (1807). LARSEN (1865). jfr: Nogot nytt sett til at sweria, med fliskande, speckiaude och packande. OPETRI Ed. A 3 b (1539)

[trol. avses några förbannelser ss. "fan fläske mig" l. "späcke mig" l. "packe mig" l. dyl.; jfr d. fanden brandspidde mig, knække mig]

[FLÄSKA 2]

2) (i vissa trakter) slå l. träffa en köttig del av kroppen, så att det smäller; särsk. om boll vid misslyckat försök att uppfånga den. (Läderbollen har) den utomordentliga förtjänsten att `fläska' eller `ta så att det fläskar', då man kåddar träff. WSOLSTRAND i Hembygden 1912, s. 148.

[FLÄSKA 3]

3) (i vissa trakter) om person: vid försök att uppfånga bollen träffas av densamma på har del av kroppen.

Ssg:

– (1) FLÄSKE-DRÄNG.

[jfr sv. di al. fläska-kär(l)]

(†) person som går efter plogen o. uppvälter den upplöjda torvan, då den gm dålig plöjning ej kommit i det rätta läget. GbgMag. 1760, s. 504.

Avledn.:

– FLÄSKARE , r. l. m. (i Finl., vard., mindre br.) till 2: slag. Jag (gav) honom en fläskare, så att min hand värkte. ZTOPELIUS (1833) hos VASENIUS, Top.1: 448.